Dagen bibioteken öppnade passerade utan upplopp. Jag besökte ett bibliotek själv, Svenska barnboksinstitutets med ett förbokat besök. That´s how they roll in virustider. Biblioteket ligger på hörnet av Odenplan, ganska nära Stockholm Stadsbibliotek i den mest vackra byggnaden. Det är när mina fötter trampar i trappor som dessa jag tänker att jag kanske ändå hade velat bo någonstans i Vasastan eller annan inspirerande gammal Stockholmsmiljö var nu det skulle vara. Jag är här för lite kurslitteratur till barnbokskurserna jag läser. Porttelefonen knäpper till och strax där efter kliver jag in i ett bibliotek med högt i tak, ensam, sånär på den kvinnliga bibliotikarien som hjälper mig att registrera ett lånekort och har förberett mina böcker. Samlingen innehåller mer än nittiotusen böcker säger hon och hit kommer studenter och forskare. I vanliga fall har man öppet och erbjuder även studieplatser, jag vill genast hit fast att jag är här. Mitt ärende är snabbt uträttad och jag packar ner mina böcker och travar tillbaka till gröna linjen vid Odenplan för hemfärd.
Dagen efter är jag på jakt efter ett nytt bibliotek, Örby bibliotek, som visar sig vara ett skolbibliotek. Jag vänder Google Maps upp och ner, cyklar fel i snö och halka och kommer in precis till stängning. Öppet på tisdagar har man och enbart tisdagar. Miljön översköljer mig med minnen från tiden i småskola när vi hade ett litet bibliotek med en endaste bibliotikarie och mest lånade böcker för att bildbläddra i dem. Det är just en sådan bok jag är på jakt efter även nu, Känner du Pippi Långstrump? En Pippi- bilderbok till min föreläsning på torsdag. Astrid var bra på att återberätta sina historier på många sätt och just denna är baserad på ett teatermanus av just Pippi. Illustrationerna är av Ingrid Vang Nyman och är sådär spektakeltokiga som illustrationer kunde vara på den tiden och fortfarande är.
Idag har jag studiedag och ska läsa Känner du Pippi Långstrump? Värt varande liten förlorad arbetstidspeng.
Förra onsdagen hade jag mitt livs första barnbokscirkel! Kul skarevara och det var det. Jag. kom med förslaget till kurskamraterna i den kurs jag gick i höstas, Skriv och illustrera din egen barnbok (länk till kurs som börjar i februari som rekommenderas starkt) om vi inte skulle starta en barnbokcirkel efter kursslut. Några stycken var intresserade och tillsist blev vi två och förra veckan gjorde vi slag i saken och diskuterade Mio, min Mio.
Förra året kom en ny utgåva av Mio min Mio, den 15 i ordningen med nya illustrationer av Johan Egerkrans, han som bland annat skrivit och illustrerat Nordiska väsen som också finns i min bokhylla. Den köpte Erik till sig själv i present förresten, en dag när vi var på Söderbokhandeln.
Jag har fram tills nu varit ensam i mitt barnboksläsande. Men det var tills dess att jag träffade andra med samma intresse. När man väl gör det, öppnar det upp sig en värld av barnböcker och en värld av andra barnboksintresserade.
Titel: Mio, min Mio
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Johan Egerkranz
Utgiven: 1954, ny utgåva 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köpa: Adlibris
Låna: Går att låna som pappersbok på Stockholm Stadsbibliotek.
Mio, min Mio är en extra intressant bok ur många perspektiv. Det är en bok jag själv inte vågade läsa som liten (och jag är inte ensam) för att den helt enkelt var för ”mörk” för mig, jag var inte ett sådant barn och är knappt en sådan vuxen, som gillar mörker i min litteratur. Jag ser inte skräck, undanbeder mig för min nattsömns skull och jag har svårt för blod, men har lärt mig hantera och nu även uppskatta (i litteratur, film och musik) en djup sorg såsom döden. Även om Mio, min Mio inte direkt handlar om döden, man kan tolka det så, behandlar boken de stora orden övergiven och oönskad.
Mio eller Bo Vilhelm Olsson som han egentligen heter bor på Upplandsgatan (14 vill jag minnas) hos fosterföräldrar Edla och Sixten som inte tycker särskilt mycket om Bosse. Hans bästa kompis heter Benka och både Bosse och Benka drömmer om bryggarhästen de träffar ibland som sin egen och som gör att de snudd på kommer försent till skolan. En dag sätter sig Bosse på en bänk i Tegnérlunden och tar upp en pilsnerbutelj. Ur buteljen kommer en ande som tar med Bosse till Landet i Fjärran och hans Fader Konungen som berättar för honom att han egentligen heter Mio. I Landet i Fjärran träffar Mio Jum Jum som kommer att bli hans bästa vän och följer med på hans äventyr i Landet Utanför dit han far och kämpar mot den elaka riddar Kato med sitt hjärta av sten. Riddar Kato har kidnappat många av Landet i Fjärrans barn och Mio är den utvalda som ska kämpa mot riddar Kato och rädda barnen. Mio tar sig till Landet Utanför på hästen Miramis och får även annan hjälp på vägen.
Mycket av texten i början av Mio, min Mio berör just Mios känsla av att vara oönskad (av sina fosterföräldrar) och övergiven (av sina föräldrar). I Landet i Fjärran träffar Mio sin Fader Konungen och får känna känslor av kärlek och vara omtyckt på riktigt. Blandade känslor är något jag känner när jag läser boken och Astrids sätt att förmedla dem upprepat och på flera sätt. Som barn klarade jag inte dessa känslor av mörker, kunde ej ta till mig känslorna, men kan tänka mig att barn som har känt sig övergiven på riktigt kan relatera och förstå Mio på ett annat sätt än jag gjorde.
I originalutgåvan är det Ilon Wikland som illustrerat bilderna och i denna utgåva Johan Egerkrans. Även om Ilons illustrationer är fantastiska gillar jag Johans mer. Min smak så att det stänker om det! Det mörka och det utsvävande. Min bokcirkelkompis pekade ut det ovanliga i Johans illustrationer, att illustrtören helt frångått vissa delar av boken och illustrerat på ett annat sätt än vad författaren tänkt eller skrivit något jag tänkte på vid ett par tillfällen men däremot inte reagerade lika start på som min bokcirkelkompis gjorde. En sak jag tycker Ilon gör bättre är de mjukare konturerna, det blir lite väl vasst hos Johan ibland.
Enligt Magnus Öhrn, docent i litteraturvetenskap och den föreläsare som introducerade kursen Astrid – Från flickbok till fantasy i torsdags förra veckan, räknas Mio, min Mio tillsammans med Sunnanäng som Astrids mästerverk. Jag älskar varje ord av Astrid och varje ord i kursen om Astrid, men vet inte om just Mio, min Mio är min favoritbok även om jag utan tvekan ger den högsta betyg om det komma till betygsättning. Men just sån är jag när det kommer till böcker, jag skiljer på smak och storhet. Mio, min Mio är utan tvekan storhet, även om jag tycker att Astrid har flera verk som kan slåss med Mio, min Mio om tronen såsom Ronja Rövardotter. Just i skrivande stund läser jag Mästerdetektiven Blomqvist och kan inte annat än att erkänna, att även om den inte är ett mästerverk i sin natur, hamnar den högre på min lista över Astrids böcker än Mio, min Mio.
Klockan är 07.12 måndag morgon. Jag har sovit vad som känns som en evighet, duschat och sitter nu och dagdrömmer bort min morgon med en kopp kaffe och bruset från TVn i bakgrunden. Min hjärna känns som om den har glömt bort ordet effektiv och men inte glömt bort styrkan i att göra ingenting. Så jag dagdrömmer och minns känslan, laddar för det som komma skall. Morgonen börjar med Öppen studio på SU, inte för att jag vet vad det är och till eftermiddagen en tur till Svenska barnboksinstitutet för böcker med en stunds skrivande på ett café. Har jag tur får jag sällskap av Sofia. Jag dagdrömmer att alla måndagar är såhär.
Kaffet värmer strupen men luften känns kall. Solen lyser i mina ögon när jag med kraftiga tag tvättar väggen fri från smuts och gammal mossa. Jag spanar över räcket på grannarna och ser damerna nere i rabatten i ett ivrigt tjatter. Blomplanerarsäsongen är här och damerna planerar nog mest för att samtidigt skvallra, odlar för att det är fint och för att skryta med sina skapelser till nästa granne.
Impecta fröhandel är ett familjeföretag från Julita i Sörmland, som säljer precis det namnet anger, fröer, men även en del odlingstillbehör. Fokus är på fröer för det nordiska klimatet, av odlare, för odlare.
För allt jag gör i livet laddar jag alltid med en kanna kaffe.
Tänk om någon hade frågat i början av förra året vart året skulle ta vägen. Inte skulle väl någon svarat att man under året skulle hinna arbeta hemma i pyjamas, dessutom få lov av chefen att göra just så, att vår största rockstjärna inte skulle få spela på Dalhalla utan heta Anders Tegnell och flimra förbi på en torr och tråkig streamad pressträff var dag eller att vi gemene man skulle ge oss på odling? Hade du frågat mig i januari för prick ett år sedan, hade jag aldrig gissat att jag skulle bli med både prunkande stadsbalkong eller två stycke pallkragar fyllda till bredden med rädisor, morötter och av rådjuren uppäten mangold med små violer som aldrig riktigt blev av. Men så blev det i alla fall och här är jag nu, en odlingssäsong rikare.
Ganska snart efter att vi flyttat in, städade vi trädäcket på balkongen och oljade om det för säsongen. Som ett helt nytt golv!
Sen bar vi ut en stol och bara njöt!
Min första odlingssäsong
Min första odlarsäsong har följt ungefär min tid med min första bostadsrätt, från mars månad tjugotjugo. Jag har tidigare mest haft gröna växter och faktiskt aldrig försökt mig på vare sig fröer eller att bygga en oas på balkongen. Men med den nya bostadsrätten och Eriks intresse för gröna växter och drömmen om en lummig oas på balkongen, tog vi tag i det och införskaddade oss allehanda pinaler och plantor till balkongen.
Lillkaninen Nisse, den i familjen som kanske uppskattar hemodlat allra mest!
När Erik beskär hibiskusen (som för tillfället sitter i fängelse för diverse skadeangrepp) är det fest.
Väggen kommer på plats.
Det gäller att vara först ut för fröodling
För fröodling var vi för sent ute för säsongen, i alla fall för de flesta plantor. Vanligt är att man börjar i februari – mars och då var vi mitt i en flytt och även om jag är vän av att göra flera saker samtidigt, är det i alla fall svårt att så och packa flyttkartonger samtidigt, så det så.
Sakta kom läget i världen att bli värre och lägenheten i ordning.
Under mars, april och maj åker vi runt och införskaffar diverse pryttlar vi vill ha till vår balkong och hem. Drömmen om en björnbärsbuske finns kvar, kanske blir det en sådan till min trägrensspalje istället för en tomatplanta. Tomatplantorna och jag är inte särskildt vänskapliga. Bilden är från Grönväxtrike i Nynäshamn.
Minst två eller tre besök till Ösmo plantshop. Här köper vi både dvärgsyrén och en clematis eller två.
Vi handlade plantor. Vi köpte fem små tomatplantor, två clematis och en dvärgsyrén till balkongen och sen lite basilika, rosmarin och andra örter jag inte riktigt minns. Ett litet fikonträd hittade också hem efter en stund och Eriks mamma ordnade med en humle. Vi ordnade med stora höga spaljeer, köpte en grind som vindskydd, surrade upp på högersidan av balkongen och en liten trägrensspalje på den vänstra. Vi åkte Stockholm runt och besökte trädgårdar och handlare för få ihop det vi behövde till vår lilla balkong för att skapa en liten balkongoas.
En vacker grusomväg påväg från blomsterhandel.
Drömmen om en odlarsommar
Sen kom läget i världen i kapp och vi blev lagom till att vi blev med pallkrage också med virus. ”On a drizzly Tuesday”, som Sheldon i Big Bang Theory skulle ha sagt det när han drar till minnes dagen hans mamma slutade att amma honom. Även om minnet inte är lika fullt dramatiskt, så hände det på en lördag och ungefär till tisdagen försvann smaken. Två veckor av långt och segt hemmasitteri följde och på tillfrisknarens stig for vi till trädgårdshandeln och handlade fröer. Av en slump kom alla våra fröer från just Impecta, rädisor, höstmorötter, violer och mangold. Vi slängde kort och gott ner fröerna enligt instruktioner på baksidan, någonstans i mitten av juni, alldeles för sent men ändå tillräckligt tidigt för att få en gigantisk skörd rädisor redan till sommarsemestern i juli och en hel ladd med höstmorötter i september.
Jag hade önskat att jag var världens starkaste flicka när jordsäckarna skulle komma på plats.
Clematisen är införskaffad och har efter en omväg på en grusväg nu kommit på plats.
Jorden fylls på.
Det första vi skördade var just rädisorna som växte så att det knakade och brakade. Det är kul att följa sin egen odling och till nästa år har jag lärt mig att jag inte behöver tre pappkassar fyllda med rädisor precis vid sommarsemestern. Så rädisorna fick följa med, på sommarsemestern alltså och blev lämnade lite här och var i Smålandet, på Väddö och ända så långt upp som i Östersund! Visst smakar hemodlat gott sen!
Få den här att blomma om du kan! Mönjeliljan hade inte blommat på 8 år när den med Erik flyttande in hos mig. Tricket är vintervila, kallt ska det vara.
Med den nya lägenheten kom en matkällare där jag har alla mina krukor och Eriks också.
Tomatplantan, den som överlever tillsist trots att den av blåsten går av på mitten vid ett tillfälle.
Fin planta, men går snart döden till mötes.
Att lämna odlingen ensam är ju inte alltid helt enkelt men tur som var i en stadsodling delade vi upp vattnandet och som bekant för de som levde och andades sommaren tjugotjugo, så var det inte så bra väder det vill säga särskilt varmt och plantorna klarade sig ganska bra utan så mycket vatten både på balkong och i pallkrageodling. Två eldsjälar i odlingen skötte till stor del pallkragarna och uppdaterade oss med intressanta bilder regelbundet under sommar och även nu under vintern! Till hösten plockade vi upp morötterna och jag åt knappt en endaste en men däremot njöt Nisse av vår odling! Några violer blev det aldrig, kanske åt rådjuren upp dem också.
Bananplantan trivdes inte ute så den tvärdog den också. Men jag som bokläsare trivdes desto bättre, dock inte med den här boken, den läste jag aldrig klart.
Parasollet är ett second hand fynd från en av grannarna i vår bostadrättsgrupp.
Det blev en del nudelluncher i grönskan.
Vad hände med balkongen då? Jo, fyra av fem tomatplantor dog men den som överlevde prunkade fram till november och skördades flitigt hela tiden men tomaterna smakade däremot inget vidare. Vädret är kanske konstigt i Sverige när allt kommer i kring, varmare och mer odlingsvänligt, men inte särskilt bra i alla fall inte på vår blåsiga balkong. Blåsigt, det gillar inte plantor, det har jag lärt mig. Några blommor eller frukt det ville inte plantorna producera och även humlen såg härjad ut och saknade kottar och det är väl ändå en tålig planta, trodde jag.
Hösten kom och jag har inte odlat något. En eller ett par av mina gröna växter har knoppat av och de andra försöker jag övervintra med ett par växtlampor. En tanke om att skaffa en drivbänk finns, men vi har inte gjort slag i saken, för det har varit andra saker som prioriterats i vårt lilla hushåll, som det är när man skaffar något eget. Alltid finns det något att ordna med och något råtthål att kasta lite pengar i.
Att återigen få slänga ut fröerna som en vild odlings – Pippi
I år drömmer jag om blommor i pallkragarna. Hela sommaren saknade jag att få klippa mina egna snittblommor och sätta i en av alla vackra vaser jag ärvt och införskaffat under året.
Jag ser fram emot odlingsäsongen och att återigen få gå till pallkrageodlingen, vår egna lilla stadsodling i Bandhagen och slänga ut fröerna som en vild odlings- Pippi, så enkelt och så nöjsamt.
Tänk om någon hade frågat en i början av förra året vart året skulle ta vägen. Inte skulle väl någon svarat att man under året skulle hinna arbeta hemma i pyjamas, dessutom få lov av chefen att göra så, att vår största rockstjärna inte skulle få spela på Dalhalla utan heta Anders Tegnell och flimra förbi skärmen på en torr och tråkig pressträff var dag eller att vi gemene man skulle ge oss på odling? Hade du frågat mig i januari för prick ett år sedan, hade jag aldrig gissat att jag skulle bli med både prunkande stadsbalkong eller två stycke pallkragar fyllda till bredden med rädisor, morötter och av rådjuren uppäten mangold med små violer som aldrig riktigt blev av. Men så blev det i alla fall och här är jag nu, en odlingssäsong rikare.
Jag har skrivit min odlarhistoria och den kommer på söndag. Stay tuned.
Det är inte alltid enkelt att äga en gammal bostadsrätt för nån som nu trodde det. De kostar fasligt mycket vill jag lova! Särskilt om kommunnamnet är Stockholm och det finns en tunnelbana inom livstids promenadavstånd från adressen. Det finns det ju där jag bor. Något jag förvisso varit jättetacksam över, don´t get me wrong, nu när snön kommit i drivor och sköljt bort mina cykelmöjligheter, min frihet. Snön som jag knappt sett röken av under mina tidigare fem år i Stockholm.
Men det här att äga, varför är folk så fasligt intresserade av det? Det är ju mest dyrt och jobbigt märker man ju när man själv äger. Det har nu snart gått ett år sedan vi köpte bostadsrätten vi i mars 2020 hastigt och lustigt flyttade in i. Den är rätt skruttig får jag erkänna. Även ordet skruttig kostar pengar i bostadrättsvärlden. Om man kan leva i skruttigt kommer man undan och det kan jag, det är tills vitala saker börja gå sönder, som kylskåp, spis, tvättmaskin och bil, kanske gärna genast och samtidigt också, då kommer man inte undan. Fast sen vill man egentligen inte ha för skruttigt omkring sig heller, som tapeterna i hallen som trillar av och till följd gnags sönder av en gnaggirig kanin eller avskavda lister, don´t get me started on listerna. Däremot vill man ha den fantastiska 50 – tals touchen vår bostad har, både ha och bevara. Bevara, det kostar pengar det också, ska det visa sig. Allt kostar pengar när man har en bostadsrätt lär man sig fort, vare sig man gör något med den eller inte. Så var börjar man då när kylskåpet sjunger på sista versen varje söndag och tvättmaskinen heter Tvättbjörnen och sedan länge har slutat att tillverkas?
Tänk att jag var i Katthult i somras med Erik och tuffade runt på ”en dag genom Vimmerby roadtrip”. Katthult, där har jag nästan växt upp tänkte jag när jag var där. Men boken, den hade jag inte läst, jag känner nog mest Emil från filmernas värld jag. I lördags läste jag ut Emil i Lönneberga och gav den fem stjärnor på Goodreads, för den som använder appen och det kändes så självklart. En barnbok ska vara bra, som Astrid själv skulle sagt. Denna är precis det, bra, inga knussligheter.
Titel: Emil i Lönneberga
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Björn Berg
Utgiven: 1963
Förlag: Rabén & Sjögren
Köpa: AkademibokhandelnBokbörsen
Låna: Går att låna som bok och e - bok på bibliotek. Mitt exemplar har jag lånat på Stockholm Stadsbiblioteks e - bokstjänst.
Emil är den bok Astrid själv tyckte bäst om och är baserat på hennes pappas barndom i Småland i slutet av 1800 – talet och det han återberättade från den. Boken innehåller tre kapitel; historien om soppskålen, när Emil hissar Ida i flaggstången och när han har roligt på egen hand på Hultsfred slätt. Historierna är underfundigt enkla, intelligenta och innehåller till och med lite Småländska, skrivet i text, så att en vuxen Smålänning som jag får mig ett gott skratt över hur”bonnigt” vi pratar.
Mitt favoritkapitel är kanske ändå kapitlet om Hulsfred slätt, möjligtvis för att jag missat detta i filmerna, eller bara inte minns så väl, det var ju säkert trots allt 20 år + sedan jag såg filmen, minst. Kapitelet handlar om att Alfred som är dräng måste gå kurs i att bli soldat, vilket man fick göra på den tiden som dräng och åker iväg för att träna i Hultsfred. Detta avslutas med en stor fest på Hultsfred slätt där både Anton, Alma och Ida far dit för festligheterna. Emil vill såklart följa med, men får inte. ”Det är inte ett ställe för barn” säger Alma och Emil och Ida blir istället passade av Krösamaja på gården hemma i Katthult. Men Emil är inte den som är den och tar gårdens märr och rider till Hultsfred på eget bevåg, med sin mysse och sin bysse i högsta hugg och en hel massa upptåg som följer. En skarp text skriven till barn men för alla, som underhåller och på köpet utbildar om varför det var som det var på den gamla tiden.
Vi har pratat om Emil och Astrids texter en hel del på jobbet på sistone och det är ganska kul hur dessa texter intresserar gemene man och fortfarande upprör. Många har svårt för Emil, för hur ”busig” han var och alla hans upptåg. Det intressanta är väl också att det inte just bara är vuxna som reagerar utan snarare på minnen från barndomen där man känner känslan av när man läste eller såg filmer om Emil. Som vuxen reagerar inte jag utan jag nästan njuter av Emils alla hyss. Hade jag själv gjort hyssen omgivningen förfärats, jag skäms och inte vågat att visa mig varför det känns nyttigt att känna ett visst mått av njutning nu.
Har jag sagt att jag ska läsa en kurs om Astrid? Jag sa det häromdagen vill jag minnas men man kan inte säga det för ofta. För så mycket ser jag fram emot denna kurs som jag precis börjat min inläsningsplanering för under denna vecka. Men förra veckan gjorde jag kanske något minst lika spännande. Efter att under julen läst ut boken Astrid i Stockholm jag lånat på biblioteket frågade jag Sofia om vi inte skulle ta en tur i Astrids fotspår inne i Stockholm och vem säger nej till en sådan bra idé? Inte Sofia i alla fall. Så vi tog en tur och han även äta tryffelpasta längs vägkanten, fika mer än en gång och rundade slutligen av med en pilaff på den finaste adress i Norsborg.
Häng med vetja!
Katarina
-> Astrid i Stockholm: Handlar om Astrids liv i Stockholm via de olika adresser hon haft koppling till genom sitt liv. Boken är uppbyggd genom ett register över gator och ett kortare kapitel till varje gata. För mig som Astridintresserad är det en verkligt lärorik bok fylld med roliga fakta om Astrid och hennes äventyr i staden. Avslutas med förslag på tre promenader där man kan gå i Astrids fotspår. Jag och Sofia kokade ihop en egen rutt.
Vi börjar på Kungsgatan och läser om Astrids tid på Radion, Radiotjänst. Astrid var med mycket i radio, läste själv upp alla sina berättelser och under 12 års tid deltog hon i programmet Tjugo frågor. Eller egentligen börjar vi inte på radion utan på Eataly med en tryffelpasta, men där tog jag ingen bild.
Vi promenerar vidare längs Kungsgatan mot Hötorget och tar en espresso på Haymarket av nostalgiska skäl. Innan det vi slår oss ner på Haymarket tar vi en sväng till Oxtorgsgatan 10, ett stenkast från Hötorget, där förlag Rabén & Sjögren en gång i tiden startade. Här stod Astrid klockan 10 på morgonen den 1 augusti 1944 med ett manuskript i handen. Det då nystartade förlaget hade utlyst en pristävling om flickböcker och Astrid stoppade ner manuset till Britt-Mari lättar sitt hjärta i brevlådan. Astrid vinner med Britt-Marie andra pris i tävlingen och 1200 kronor! Året därpå lämnar Astrid ytterligare två böcker till en tävling hos förlaget, Pippi Långstrump och Alla vi barn i Bullerbyn. Med Pippi är framgångssagan ett faktum. Några år senare blir Astrid erbjuden anställning hos förlaget som Rabén & Sjögrens barnboksredaktör. Astrid tackar ja och stannar i 25 år, tills att hon går i pension. Astrid gav ut över 100 titlar hos förlaget.
Här är den. Boken alltså! En dubbel espresso på Haymarket och lite högläsning.
Titel: Astrid Lindgren i Stockholm
Författare: Anna-Karin Johansson
Utgiven: 2012
Förlag: Ordalaget
Köpa: AdlibrisBokbörsen
Låna: Går att låna på Stockholm Stadsbibliotek.
Min julklapp från Erik följer mig genom staden. Här har jag min iPad, kalender, dagbok och små block att skriva det man känner för i. Man vet aldrig när man får en idé.
Vi tar oss vidare längs med Drottninggatan mot Centralbadet.
Drottninggatan 88, Centralbadet.
Här på taken spelades Karlsson på taket in. Man letade Stockholm rike runt för att hitta ett bra tak att spela in filmen på och byggde slutligen ett Karlsson på taket landskap här med skorstenar, vindskupor och en fond med Gustav Vasas kyrktorn. Astrid var själv mycket involverad i filmmakeriet, skrev manus och engagerade sig i val av roller, kanske till följd av att det i den första Pippifilmen var en vuxen som spelade Pippi! En i Astrids ögon, smärre katastrof.
Centralbadet gjorde oss alldeles hänförda, så kanske du hittar en eller två resebloggare plaskandes där vad det lider.
Men det är ju det där med virustiden, så vi kanske får hålla ut lite gällande Centralbadet dårå. Kyrkan håller i och håller ut. Här på Holländargatan 14 ligger Adolf Fredriks kyrka. Här tar familjen farväl innan det hålls en officiell ceremoni i Storkyrkan i Gamla Stan. Endast de närmaste är med och sedan sker en kortege, kistan dragen av häst och vagn och en vit häst leds bakom från Adolf Fredrik till Storkyrkan i Gamla stan. Kapitlet i boken om Holländargatan 14 är rörande och beskriver Astrids syn på döden, något som framkommer i den litteratur hon skrev senare i livet. Astrid både trodde på gud och tvivlade genom livet. Att hennes senare böcker är sorgligare än hennes tidigare förklarar hon med orden att hon själv blivit sorgligare. Astrid ligger begraven på Vimmerby kyrkogård med sin mamma och pappa och bästa vännen Madicken, Ann – Marie Fries.
Från Adolf Fredriks kyrka tar vi oss mot Tegnérlunden via Tegnérgatan 28, där Rabén & Sjögrens förlag låg. Bilden är tagen längs vägen. På jobbet som barnboksredaktör dök Astrid upp kl 13.00 varje dag. Här jobbade hon fram till hon vid 63 års ålder när hon 1970 gick i pension. Man blir imponerad av att tänka på att hon inte bara var författare, utan även barnboksredaktör ett jobb hon själv sa att hon visste ”platt intet” om när hon började.
Tegnérlunden. Tegnérlunden passerade Astrid var dag på väg till jobbet på Tegnérgatan 28 och Rabén & Sjögrens förlag. I parken finns idag en vacker staty där Astrid omfamnar sina karaktärer Peter och Petra och Bo Vilhelm Olsson, som jag och Sofia passerar i mörker, fast det är mitt på blanka dan. I parken ser hon en eftermiddag i skymningen en ensam pojke som ser just ensam ut och runt denna pojke växer berättelsen om pojken Bo Vilhelm Olsson och boken Mio min Mio fram.
Dalagatan 46. Här bodde Astrid i över 60 år, fram till att hon dog 2002. Maken Sture dog redan 1952 och dottern Karin flyttade ut 1958. Efter det var Astrid ensam. Lägenheten var en femma och fönstren vätter ut mot vägen. De två släckta fönstren till höger och ett ytterligare utanför bilden, är vardagsrum och arbetsrum. Lägenheten var hennes arbetsplats som författare och här skrev hon böcker i sängen och svarade på brev i arbetsrummet. Astrid skaffade aldrig någon dator utan skrev ner sina böcker på skrivmaskin från utkasten som var stenograferade. Karin fick Pippi i 10 års present. Astrids hem står orört och man kan normalt sett gå på guidad visning här om man vill. I normala tider. På Kungliga biblioteket finns över 140 hyllmeter av Astrids material sparat, allt från 4200 böcker och 75000 brev.
Vasaparken mitt över Astrids hem. Här finns en Astrid terass och här hämtade hon inspiration till sina böcker. Här lektes det nog en del med barnen, kan man tänka sig.
Det finns otroligt mycket skrivet om Astrid och för mig som är från Vimmerby, kanske lite extra intressant. Astrid levde ett ganska ordinärt liv men som med hennes fantasi skapade en extraordinär tillvaro.
Vår Astrid runda är slut för dagen och vi fortsätter promenaden mot S:t Eriksplan. Kul med gamla skyltar ändå? Bara i finare kvarter i Stockholm kan denna marknadsföring fortfarande funka.
Försökte lura in Sofia här men det gick sådär.
Ge mig pupcorn till filmen tack!
En till fika på Mellqvist vid St:Eriksplan i kameradimma.
Sen kollektivtrafiken munskyddsklädd snabbt till Norborg. Jag lovar, tunnelbanan går extra snabbt i dessa virustider, de har ökat hastigheten.
Johnny lagar pilaff och vi drömmer om att återvända till Uzbekistan. Receptet hittar du här.
Vacker vattenkokare och brödrost.
Johnnys vardagsrum med sidentyger på väggarna.
Ett blommigt kök.
En koncentrerad pilaffmakare lyckas med rätten.
Nu så.
Sen piffar han pilaffen lite.
Sådär ja. Lite söta vaktelägg blir pricken över i:et.
Mumsfilibabba!
Svampsprit från Nordkorea. Nej tack. Det räckte att lukta.
Men de andra skålade glatt som avslutning på dagen och vem vill inte ha ett glas kemikalier att avsluta en vacker vinterdag med, så säg.
När livet tär kommer snön och äter upp känslan med sitt vita täcke. Lägger ett tungt dun över det hela och låter solen skina.
Jag har varit vaken sedan klockan fem men mest stirrat framför mig, blickat ut från mitt fönster över snölandskapet där utanför. Jag hyllar den som lyckas vara produktiv vid denna timme. Klockan är 09.22 och jag ämnar ta en nap när jag skrivit klart om jag nu lyckas skriva klart.
Varje morgon packar jag ned munskyddet och går med snöknarriga steg till tunnelbanan i Högdalen. Jag bemästrar snart konsten att inte få glasögonen att imma igen, munskydd-style. Jag hade tänkt cykla hela vintern, min elcykel har till och med dubbdäck, men sen kom den sibiriska kylan, snöspåren från bilarna och mina drömmar gick i kras. Funderar nu på att skaffa mig ett par längdskidor fast först ska jag och Erik kolla på en elbil. Det är dags att byta ut lilla spättet.
Hjärnan yr runt likt snö och regnblandningen som drabbade Högdalen igår natt. Jag försöker planera studier och arbete för våren och det är som att lägga ett pussel med många bitar, kanske för många nu när antagningsbeskeden till vårens kurser helt plötsligt börjar snöa in. Först var jag reserv på allt jag sökt, nu är jag plötsligt antagen till en hel radda kurser, så många att jag måste tacka nej till fler än en. Nu gäller det bara att välja och jag har valt att studera två litteraturkurser, en för att det är den jag tänkt från början och en annan för att jag inte kan låta bli. Den första om Ungdomslitteratur och den andra om Astrid Lindgren.
Sitter och skriver på Espresso House i Globen, blicken riktat i i Globens vita och runda vägg med en grönt te i handen. Vad är det med vintern och tedrickarlustan? Sist drack jag deras chailatte och kan starkt rekommendera att inte ta den. Hujedamej för sött te! Nu prövar jag lyckan med vanligt grönt te med en gnutta agavesirap. Jag övervakade den gnuttan noggrant vill jag lova och ska lika noggrant och metodiskt tacka nej till antagningsbeskeden som nu droppar in.
Jag gömmer mig allt mer i böckernas värld, särskilt bildböckerna och har turen att ha sparat hela muminsviten alldeles lägligt till vintern. För visst läser vi alldeles mycket mer nu allesammans? Lite okonventionella tips följer, där jag ger spelutrymme åt den barnbokstokige vuxna med upptäckarlusta till litteratur att förkovra sig i. Kanske böcker att läsa eller böcker att njutningsfullt bläddra genom, som väl illustrerade barnboken Vilse som knappt har någon text eller för ett djupdyk, den textmassiva boken Frihetslif! om Selma Lagerlöf och Sophie Elkan på resa med en kamera.
Boktips till vintern
Småtrollen och den stora översvämningen. Tove Jansson
Jag har nio böcker framför mig där Småtrollen och den stora översvämningen är den första i Muminsviten. Och låt mig säga att en riktigt bra barnbok har även vuxna behållning av. Detta är mer än en barnbok, detta är en alla åldrars bok. Kanske är det också så att extra bra litteratur funkar för alla åldrar och är egentligen inte en barnbok, eller en bok skriven av en vuxen för vuxna barn, utan är bara kort och gott bra? Kanske skrivs det extra bra böcker i tider av kris, som under andra världskriget när allt ställdes på sin spets och både Tove Jansson och Astrid Lindgren slår igenom? Kanske kommer extra bra barnböcker skrivas nu under virustiden och levereras som ett lustfyllt äventyr på posten postvirustid?
I vilket fall handlar Småtrollen och den stor översvämningen om att Muminpappan försvunnit i sitt letande efter ett hus till vintern och Mumintrollet och Muminmamman ger sig ut att leta efter Muminpappan och hamnar mitt i en stor översvämning i ett annorlunda drömlandskap där de möter ett myrlejon och Marabuherrn och av den sistnämnde får hjälp att flyga över översvämningen och hitta Muminpappan och det blå huset han har byggt.
Tänk att den här boken släpptes redan 1945 och att Tove inte riktigt var nöjd med boken som släpptes! Det sägs att hon var oense med förlaget om titeln då hon ville ha Mumin i titeln, men förslaget tyckte inte det då konceptet var okänt för gemene man.
Med Toves Muminböcker får du en lite längre barnboksstund, späckad med fantastiska illustrationer man bara vill klippa ut och hänga på väggen. Efter att ha läsa denna sitter jag dagligen och dagdrömmer om en mumin-kanna eller andra pinaler och min årskalender 2021 så ärad med ett muminomslag.
Det finns inte ett ont ord att säga om Mumin, språket är fantastiskt och Tove likaså.
Titel: Småtrollen och den stora översvämningen
Författare och illustratör: Tove Jansson
Utgiven: 1945, första utgåvan
Förlag: Schildts (nu utgiven av Förlaget)
Köpa: FörlagetBokbörsen
Låna: Samtliga Mumisar går att låna som e-bok på Stockholm Stadsbibliotek vilket funkar väl även under virustiden.
Mitt exemplar lånade jag via Stockholm Stadsbibilioteks e-boks-tjänst.
Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan ->> två ensamma fruntimmer << på resa med kamera. Lena Carlsson
Otroligt inspirerande bok som har en rolig historia i min vardag. Jag mailade Votum förlag med en förfrågan om att få recensera boken (har inte gjort ännu på grund av att den är otroligt mastig), och fick denna bok. Boken jag egentligen mailade om med förfrågan om recensionsexemplar är en barnbok så döm om min förvåning när denna mastodont dök upp! Jag visste ej att den existerade som bok.
Boken som är proppfyllt med text och fotografi om olika platser runt om i Europa följer Selma Lagerlöf och Sophie Elkans resor tillsammans under nära 20 års tid, mellan åren 1895 och 1913. Sophie är etablerad författare och Selma på god väg. Idag känner alla till Selma Lagerlöf, men få Sophie Elkan, men på den tiden var det inte riktigt så. Sophie bär alltid svart sedan hon förlorade man och barn i vad jag minns som någon sorts olycka eller sjukdom på en resa till Nice. Sophie är den som planerar resorna, en för sin tid vagabond och Selma samlar stoff till sina böcker på resorna.
Under sina nära 20 år som resenärer tillsammans reser Selma och Sophie flera gånger till Italien, till Frankrike, Orienten och Jerusalem, England, Balkan och Tyskland. Färdrutten är tydligt planerad och går enkelt att följa i boken för den intresserad av en enskild plats. Resorna är långa, ibland så långa som ett år och de tar sig med tåg, båt och med åsna och möter hinder och faror som pesten längs vägen.
Lena har sammanställt en otrolig bok, baserad på Selma och Sophies svartvita fotografier, brev, vykort och texter som skrevs av Selma och Sophie under resornas gång. Vykorten, de som Selma skickade till sin mamma, finns bevarade på Mårbacka och ligger till grund för vissa delar av historien.
Som barn läste jag just Selmas bok Jerusalem och minns att jag tyckte mycket om den trots dess gamla språk även om jag idag minns föga av handlingen. För mig som resebloggare är detta en bok jag inte vill ska ta slut. Men eftersom den är så mastig har jag nog att göra ett par år och förhoppningsvis räcker den virustiden ut. En bok att inspireras av ända ut i fingerspetsarna.
Nu har jag snart läst alla mina recensionsexemplar får jag väl helt enkelt ta kontakt ang barnboken jag egentligen hade tänkt att läsa.
Titel: Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan ->> två ensamma fruntimmer << på resa med kamera
Författare: Lena Carlsson
Utgiven: 2017
Förlag: Votum & Gullers förlag
Köpa: BokusBokbörsen
Låna: Går att låna på Stockholm Stadsbibliotek vilket för närvarande är stängt till 24e jan. Ta stora kassen då den är tung!
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget.
Kometen kommer. Tove Jansson
Bok två i Muminsviten, Kometen kommer, är snäppet mer fantastisk än den första och skälet att Tove börjar bli allt mer känd för sina böcker. Jag läser Mumin en i taket, men de kan läsas fristående. Kometen kommer handlar om en faktiskt komet, en naturkatastrof som kommer och hotar Mumindalens existens. Mumintrollet ger sig ut på en resa till ett observatorium för att lära sig mer om kometen och ta reda på vad en komet är och när den kommer.
Illustrationerna i böckerna är svartvita och jag undrar om man trots allt inte har mer behållning av det.
Titel: Kometen kommer
Författare och illustratör: Tove Jansson
Utgiven: 1968, först utgiven 1946 som Kometjakten
Förlag: Schildts (nu utgiven av Förlaget)
Köpa: FörlagetBokbörsen
Låna: Samtliga Mumisar går att låna som e-bok på Stockholm Stadsbibliotek vilket funkar väl även under virustiden.
Mitt exemplar lånade jag via Stockholm Stadsbibilioteks e-boks-tjänst.
Astrid Lindgrens Krigsdagböcker
Förra året när jag skulle spendera julen ensam önskade jag mig Astrids Krigsdagböcker i juklapp. Jag hade tidigare försökt att läsa dessa genom att låna på bibilioteket, men på grund av böckernas popularitet haft svårt att läsa klart på den korta tid jag fått låna dem. På treveckors lån under arbetsveckor han jag knappt förorden. Även om jag läser mycket, är detta en maffig pjäs att spara till särskilda tider. Erik sprang Stockholm och rike runt och fick tillsist tag i den hos någon antikvarie, om det kanske var på Kungsholmen, det får jag fråga honom sedan. Så förra jul, ensam som jag var packade jag ner mig i soffan med en filt och dök in i ww2. Krig har trots allt fascinerat mig, min rädsla för mörker och elände till trots och jag har inte bara varit och besökt Auschwitz en utan två gånger. Jag tar med mig mycket från de besöken, tankar och vetskaper, ovärderliga i det nutida livet. Jag skulle inte ha något problem att besöka detta mörka ställe en tredje gång heller för den delen, historien får gärna nötas in på mig så den inte glöms, så att jag inte glömmer.
Astrid Kringsdagböcker skrevs under krigsåren och börjar när kriget bryter ut och slutar vid det nya året 1945/1946, en tid efter freden. Nürnbergrättegångarna rundar av boken. Vi får följa Astrid och hennes familj och ett neutralt land genom kriget, genom Astrids noteringar och tidningsurklipp. Astrid är flitig och skriver dagboken genom alla sex krigsåren. Visst blir ett krig mycket mer än olika kända slag, när det sätts i ett vardagsperspektiv. Svält blir närvarande när ransonering och tillgång beskrivs i vardaglig detalj och att få läsa soldaters brev till sina älskade, sätter perspektiv på den verklighet de personer upplever som lever i förhållanden över landsgränser, där plötsligt din käresta är soldat på fiendesidan.
Krigsdagböckerna är fyllda med brev, avskriva från Astrids tid på underättelsetjänstens brevcencur. En oerhörd historisk skatt.
Boken tydliggör saker som idag kan vara svåra att förstå såsom svenskens skräck för Ryssland – varför Sverige till följd nästan är Tysklandsvän i sammanhanget, särskilt tidigt och varför Sverige är sedan är neutralt genom kriget. Den beskriver också det hat befolkningen kände mot t ex transportering av tyska soldater från Norge genom Sverige på permittering.
Insikten om att det är mycket jag inte visste rullar över mig i dessa böcker som att ryssarna bombade Stockholm och att det finns ett kvarter döpt efter detta på Södermalm, där en av bomberna slog ner. Kvartet ”Ryska smällen” ska få sig ett besök av den här bloggaren när tid finnes.
Trots mörker är jag nu ledsen att den är slut.
Titel: Krigsdagböcker 1939-1945
Författare: Astrid Lindgren
Utgiven: 2015
Förlag: Astrid Lindgren Text
Köpa: AdlibrisBokbörsen
Låna: Lite knixig att få tag i. Går att låna på Stockholm Stadsbibliotek men som dessvärre är stängt till 24 januari.
Mitt exemplar har Erik köpt till mig i julklapp.
Vilse. Ola och Evalotta Belin
Vilse är för de yngsta åldrarna och passar främst unga barn i åldern 3-6 år och så då folk som jag då som slukar böcker med fina illustrationer. Det var just illustrationerna och det busiga utseendet som fångade mig. Sen är det något med den lite vilda Pippi- lika karaktärer som intresserar mig. I det här fallet en flicka, med blont yvigt hår, en eldgaffel med en spetsad ost och en handlingskorg i handen på framsidan, en framsida som indikerar vad som komma skall. Flora som flickan heter åker till affären för att handla med mamma och går vilse. Fast Flora tycker nog inte riktigt att hon är vilse, utan att mamma är den som är vilse och klarar sig galant på sitt äventyrliga sätt. En underfundig bildnjutning.
Titel: Vilse
Författare och illustratör: Ola och Evalotta Belin
Utgiven: 2020
Förlag: Speja förlag
Köpa: Adlibris
Låna: Går att låna på Stockholm stadsbibliotek men som dessvärre är stängt till 24 januari.
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget.
Dunderklumpen. Beppe Wolgers
Dunderklumpen, boken, bygger på den tecknade filmen Dunderklumpen från 1974. Det ska med boken visa sig att det är ett alldeles utmärkt sätt att återberätta en film, en bok det vill säga och den går också alldeles utmärkt att högläsa i bilen på väg från Jämtland till Härjedalen under sommarensemestern. Erik lyssnar alldeles utmärkt och nöjt när det händer och jag blir allt mer åksjuk till följd.
Jag upptäckte denna bok när jag for förbi Strömsund och läste om Beppe Wolgers- utställningen där. Hade absolut ingen aning om allt fantastiskt Beppe gjort som att vara rösten till Björnen Baloo i Djungelboken eller skapat Dunderklumpen för den delen.
Men Dunderklumpen då? Handlar om fantasikaraktären Dunderklumpen som kommer hem till Beppe och hans familj i en stäva över Ströms Vattudal. Får den sovande dottern Camillas leksaker att komma till liv och följa med på äventyr, kaninen EndumEn, björnen Pellegnillot, lejonet Lejonel och dockan Docka. Beppe och Jens ser Dunderklumpen, följer efter och ett fantastiskt äventyr börjar där vi får träffa jätten Jorm, Blomhår och Enöga.
Titel: Dunderklumpen
Författare: Beppe Wolgers
Illustratör:Per Åhlin
Fotografier: Lennart Carlsson
Utgiven: 2019
Förlag: Kira förlag
Köpa: Bokus eller Bokbörsen
Låna: Går att låna på Stockholm stadsbibliotek men som dessvärre är stängt till 24 jan
Mitt exemplar är köpt av hembygdsföreningen i Strömsund under Beppe Wolgers- utställningen.
Pannkakstårtan. Sven Nordqvist
Förra hösten läste jag en liten kurs i att Skriva och illustrera en barnbok. Hopplöst fantastiskt rolig kurs om 6 tillfällen. Jag borde såklart skriva ett eget inlägg om denna kurs, men vissa saker blir inte bara av, eller så vill jag kanske ha dem för mig själv, vem vet. Men under kursens gång började jag läsa allt mer böcker med illustrationer i. Jag har nog inte riktigt läst så många förrut när jag drar mig till minnes, men gillar det verkligen och gjorde slag i saken och köpte en radda Findusar på Bokbörsen någon gång i november. Först i raden är Pannkakstårtan, underbar i sitt utförande. Har ett par kvar i min hög och sparar dem till en särskilt välbehövlig dag.
Pannkakstårtan släpptes första gången 1984, året jag föddes. Kanske ligger det något i att vi som vuxna fascineras av den litteratur som är samtida för när vi var barn och ibland har svårare att ta till oss den nya. Det är väl som med musik antar jag och må förvisso vara sant, men jag säger som Astrid när hon fått frågan om barnböcker i sitt arbete som barnboksredaktör för Raben&Sjögren ”Den ska vara bra och jag vet när den är bra”. Och ja, Pettson och Findus är bra, förbannat bra, jag vet det.
I Pannkakstårtan blir vid introducerade i Pettson och Findus värld med den röda lilla stugan och de fantastiska illustrationerna. Pannkakstårtan handlar om när Findus fyller år och Pettson ska baka pannkakstårta till Findus något han gör varje år. I år är mjölet slut. En rad äventyr följer som involverar ett tak, ett metspö, en brunn och minst en tjur!, innan Pettson lyckas cykla till affären, köpa mjöl och baka pannkakstårtan. Kul ska det vara längs vägen och det är det i Pannkakstårtan.
En Pettson och Findusmiljö finns på Julita gård och gissa vart jag tänker åka så snart jag får möjlighet?
Titel: Pannkakstårtan
Författare och illustratör: Sven Nordqvist
Utgiven: 1984
Förlag: Opal
Köpa: BokusBokbörsen
Låna: Går att låna på Stockholm stadsbibliotek men som dessvärre är stängt till 24 jan
Mitt exemplar är köpt via Bokbörsen.
Den första arbetsveckan har passerat och jag vet inte riktigt om jag förstod att jag jobbade. Jag skriver mer än någonsin och med det menar jag inte att jag skriver effektivt, eller på något särskilt projekt utan skrivandet pågår konstant, i mitt huvud och i mina fingrar.
Natten har inte passerat obemärkt förbi. Trump har som alltid varit i sitt esse och har nu vänt helt, men det verkar ha spelat föga roll för Twitter har kort och gott tagit bort Donalds konto. Så kan det gå när inte haspen är på och äntligen gjorde ett socialt medium slag i saken, Donalds största kommunikationskanal dessutom. Är världen äntligen Trumpfri?
Idag ska jag ta en sväng in till den stora staden, rasta munskyddet och träffa Sofia och den där andra resebloggaren jag känner, Johnny. Vår konstellation var i Uzbekistan för snart två år sedan, något jag fortfarande inte bloggat om. Jag gör sannerligen lite som jag vill jag, resebloggaren som resebloggar lite när hon känner fört.
Det är inte många som inte har hört talas om Jack the Ripper, denna kände seriemördare som vandrat genom våra sinnen i filmer, tv-serier, böcker under hela 1900 – talet. Vi föreställer honom som doktor, som adelsman eller som en vanlig granne. Ingen vet egentligen vem han var och de som jagar honom, är dömda att jaga en skugga.
Jag har alltid haft en personlig fascination för Jack the Ripper. Senast i raden har jag jagat honom i Assasins Creed Syndicate (ja jag spelar tv-spel med några års mellanrum) och sett hans skugga lura längs gatorna i tv serien White Chapel och Ripper Street.
Jack the Ripper tour
Under min senast weekend i London tog jag en tur genom White Chapel under kvällen med Jack the Ripper tour. Vi vandrade i hans fotspår och fick morden återberättade, mord för mord, gata för gata. Otroligt spännande och lite läskigt.
Jag avslutade kvällen med Indiskt, som sig bör, för att lugna nerverna.
Katarina
Funfacts -> Jag skrev det här inlägget för prick fem år sedan när jag varit en långweekend i London. Sen glömde jag bort det och hittade det nu när jag virusstädade min utkastkorg. Vill du läsa mer från London passar jag på att tipsa om det här inlägget – En vilsen lönnmördare i St Pancras tågstation.
Det har snöat och skräckinjagande scener för alla nutidsmänniskor har ägt rum i USA under kväll och natt. Tar han knäcken på demokratin till sist, den där Trump?
Idag är första dagen med munskydd i kollektivtrafiken och jag köpte alldeles lägligt ett varsitt (Mumin)munskydd till mig och Erik på Ica Bea i tisdags efter träningen. Jag cyklar ju i normalfallet till jobbet så ett borde väl räcka men med snön och kylan vore det kanske skönt att kunna åka sin tunnelbana till jobbet under den värsta sibiriska vintern i alla fall.
För lite hopp i dessa mörka tider, här återfinns årets streetart. Jag vet att jag vill se Banksys konst i framtiden och ungefär alla andra väggmålningar i det här inlägget också. Min favorit är den nysande kvinnan i Bristol. Vilken är din?
Lite bilder från trettondagsfirande med promenad på Södermalm och en skogstur i helgen till Tyresta pryder inlägget.
Alltså börjar inte vänsaknaden bli lite allt för stor nu? Jag slukar bloggar igen, börjar misstänka att det är för att jag saknar mina vänner så mycket. All denna tid till förfogande och ingen social kontakt. Att läsa folks tankar dövar. Djupdök i alla mina utkast och hittade en hel hoper opostade inlägg från sommarsemestern, fastnade för ett inlägg som kanske mer handlar om social gemenskap än sommar. Hörde på radion att vi ska få sibirisk vinter, eller om det var av en kollega. Brr säger jag bara! Vi tittar på sommarbilder istället, från när jag gjorde Frösön på en dag med Dryden, det blir bra va?
Besök en matbloggare om ni vågar. #matkomadöden
Cremant och öl – sommarhimlen
Hemma hos Dryden på Frösön. Blev precis utnämnd till årets bild.
Lagg & Hoj, måste väl ändå vara en hipsterbutik eller?
Kan man göra Frösön på en dag? Det kan man. Detta är om ni frågar mig ett Up´n coming hipstermecka, med en enda brist, avsaknaden av hipsters. För här bor bara Frösöbror och min vän Dryden med familj. Han och sin sida bor i en bostadsrätt, likt de flesta boende på söder men med en för året nybyggd pensionärskuvös och två stycke tonåringar som inte riktigt gör som han säger. Tur då att att han även har en Google – home pryl som lyder hans minsta vink och en Maria som kan lugna hans nerver med en rejäl portion hemlagad mat. Och vem sover inte gott på soffan efter valfri rätt från Marias mat?
Hornsgatan, det måste väl ändå vara Södermalm vi är på?
Okej, blir osäker på om söder har en runsten, men det borde det väl, söder som har allt.
Förresten, alla hipsters behöver en sten ändå. Ska skicka förslag till hipsterföreningen, när jag kommer hem.
Men vad gör vi då, denna dag på Frösön? Vi besöker diverse tillställningar vi skrivit ner men glömmer kanske den viktigaste, den som Jämtland enligt Sverigeboken är känd för, nämligen Sommarhagen. Jag måste erkänna att jag själv inte vet vad det är, mer än att det ligger vid Frösö kyrka och eventuellt var någons bostad. I min bok är hen förevigad av Albert Engström, som tycks följa oss på vår resa genom Sverige. Vi böjar morgonen med en promenad till surfbukten och en koll på runstenen och St: Olavsleden. En led jag någon gång skulle vilja gå. Vilken utmaning säger du, den är väl säkert 40 mil minst! Kanske mer, vem vet? Jag orkar inte längre googla. Google förstör semestern. Så sluta med google så blir det roligare Dryden! Det visar sig snart att en inte kan så mycket utan Googlet, men jag har min bok och jag förlitar mig på den. På väg passerar vi hipstercykelbutiken och jag blir påmind om att jag köpt en elcykel jag fortfarande väntar på. Ja jag är numera en riktig Stockholmare vet du!
Snygga röda shorts. Måste komma ihåg att uppdatera min sommargarderob med ett par shorts.
Nästa hipsterkvarter, surfbukten.
Här är Dunderklumpen på lite vacay away from Strömsund och Ströms Vattudal.
Guiden håller hårt guidetempo och vi kommer hem med det som kommer ut där bak från anden, under skorna. Vi packar om för att ge oss upp på diverse utsikter. Jag tror det är på Frösön utsikterna föds. Visst är hela Jämtland vackert men från Frösön ser man Jämtlandsfjällen. Det som mycket kanske är bättre är väl då möjligtvis Jämtlandsfjällen själva eller mycket kanske Vildmarksvägen, den är fin, har jag hört. Men annars är Frösön det bästa, det är jag säker på.
Ja ja man hamnar lite efter när man fotar hela tiden.
Vi svirar om till varmare kläder och traskar upp på Öneberget och sedan ner för att ta oss vidare upp till Utsiktstornet. Det bruna på höjden, du vet säkert om du varit på Frösön. Här finns skidbacken. Frösön har allt om Dryden själv får säga det, både golfbana, flygplats och skidbacke och här körs det mountainbike som Erik får erfara när han tar en tur upp på toppen. Med risk att bli överkörd kan man alltså promenera i mountainbikespåren här.
Vackra Östersund. Vill man ha tips på Östersunds bästa utsikter har Dryden en lista här.
Här motionerar Frösöns kändisar.
Kanske vackraste sommarbilden jag fotat i år. Maria och Drydens trädgård.
Dryden guidar vidare och vi svirar om för att vara förberedda, äter lunch och fyller på kaffetermosen med te och lådan med kladdkakemuffins med after eight packas in i bilen före oss själva. Det är alltid kakorna som är prio, det vet man, om man lever med mig. Det och bakelserna. Det är då tur för matsmältningen att vi ska motionera sju kilometer och fota solnedgång.
Mmm blir så hungrig när jag skriver detta.
Vi åker ut till Bynäset, en del av den militära delen av Frösön, den del som en gång definierade bygden. Som med dess upphörande tog med sig 1500 arbetstillfällen, berättar Maria i bilen. Vi får se huvudbygnaden, där han som bestämde bodde. Han hade till och med personal. En såndära flådig militärpersona. Det viktigaste lämnar Dryden till sist. Vägen ner till Frösö flygplats såklart! Glad i hågen ropar Dryden att ”det finns hopp om livet när man ser kondensstrimmor från planen och idag har jag sett tre”. Om man är flygfantast under virustiden kan man högst sannolikt relatera. Vi rundar av dagen med en promenad runt Byanäset. Största delen är avstängd på grund av gammal ammunition och bomber som ligger kastat lite här och var. Det känns tryggt.
Katarina
Herr handsome.
Det blir inte så mycket bättre än det här i livet!
Erik sa att han hört när han var ung att när du har över tusen böcker kan din samling klassas som ett bibliotek. Ett svar på att jag berättade för Erik att Astrid bibliotek finns någonstans bland de hundrafyrtio hyllmeter som huserar Astrids samlingar på Kungliga biblioteket. Hon ska ha haft åtminstone fyratusen tvåhundra böcker i sitt hembibliotek på Dalagatan 46. Det kan man kalla bokmal! Jag är långt ifrån denna samling, har faktiskt tro det eller ej, en ganska liten samling av det enkla skälet att jag flyttat runt mest hela tiden och mest skaffar böcker jag faktiskt vill bläddra i åter igen. På senare tid ofta böcker med illustrationer. Särskilt mycket skönlitteratur huserar således inte på mina hyllor då de inte blivit kvar vid alla mina flytter. I flytten från Vimmerby till Grythyttan ställde jag två kassar i källaren och knackade på grannens dörr. Där inne bodde nämligen en nionde- klassare med sci-fi lustar och i mina samlingar fanns både Sagan om Ringen och Stephanie Meyers debutserie, Twilight Saga på engelska. Det som blev kvar i pappkassarna bar jag iväg till Erikshjälpen och sedan gick flyttlasset ganska snart. Jag har aldrig ångrat det, förutom när Erik sa att har man över tusen böcker kan man registrera ett bibliotek. Då ångrade jag det lite. Jag vill ha ett officiellt bibliotek, nu! Skulle bums utfärda lånekort och låta mina läsare komma och låna, alldeles gratis.
Vi har under jul möblerat om, vilket inneburit en hel del kringflyttande på böcker. Erik kom med en hel massa bagage och han tror själv att han någon gång haft en så stor samling att det skulle kunna varit ett bibliotek. Jag tror honom faktiskt. Det var bara några veckor sedan, kanske någon månad, vi slängde Eriks alla böcker från studietiden. Jag tror inte jag någonsin sett så många böcker om sociologi i samma kartong. Tänk att det släpade vi hit när vi flyttade till Skebokvarnsvägen 279 i all hast där i virustidens begynnelse. Muskler allt starkare till följd.
Bland julbokstädningen hittade jag Linda Skugges dagböcker från 1991-1993. Jag köper allt mer böcker nu framför allt second hand. Jag hittar dem lite här och var och när något i boken kallar, tar jag med dem hem. Vilken skada kan en bok göra, tänker jag? Häromdagen när jag hittade Lindas dagbok öppnade jag den och började läsa några rader och blev alldeles hemskt 90-tals nostalgisk. Tänk att man hade sådana bryderier som ung! Ur boken föll en bibliotekslapp med texten ”Till frida från Linda Skugge *hjärta* på baksidan. Blev allt lite full i skratt. Är Frida den tidigare bokägaren måntro och har hon fått ett skrivet meddelande från Linda Skugge? Eller har hon skrivit det själv? Bara fantasin sätter gränser. När jag hittade lappen sprang jag till Erik och visade och sa med lite gurglande glädje i mörkret att jag hittade minsann en lapp i min Rasmusbok jag köpte för ett tag sedan också. Jag sprang och hämtade boken och visade. I Rasmus står att läsa ”Isak 7 år från mormor och morfar” och en biljett till Oscarsteater söndagen den 28e mars 2010, kl 12.30. Jag vet var jag önskar att jag var, söndagen den 28e mars 2010 i alla fall, Rasmus var nämligen min favorit som liten och jag hade inte gett mitt lillfinger, men nästan, för att se teatern. Det här är min andra Rasmusbok snart redo att lånas, på ett hembibliotek nära dig.
Mornar är ofta intressanta när man sover lite längre, ni vet när man sovit så länge att man börjar drömma på riktigt och vaknar i ett hopkok av förvrängd verklighet. I natt var en sådan natt (säkerligen till följd av min långa ledighet med allt längre sovmorgnar), när jag var inblandad i en fullständig jakt, så hemskt att jag knappt kan sätta ord på hur stressad jag var när jag vaknade. I drömmen kör jag bil snabbare än jag någonsin kört och pratar i telefon samtidigt. Ett hopkok av tankar kring framtida vaccinering, eventuella följdsjukdomar, andra rädslor och actionfilm. Men vi går inte händelserna i förväg, jag backar bandet och berättar om drömmen istället.
En tidigt morgon är jag på sjukhuset och träffar min husläkare, en snygg dam i sina bästa år, och får en spruta. Precis som vanligt efter min spruta går jag ut på parkeringen och blir plötsligt kidnappad av tre män i mörka kläder och insläpad i en mörk stadsjeep. Sen minns jag bara vagt något om en rondell och att jag på något vis lyckas rymma och hoppa in i en annan bil, superstressad, med tre män i hasorna kör jag därifrån med plattan i botten och ringer SOS Alarm som svarar efter lång tid. När jag ringer kan jag knappt slå 112 (en av mina vanliga ångestgrejer, att jag ringer 112, att jag inte lyckas få siffrorna rätt och att det tar oändligt lång tid innan jag kommer fram eller att jag inte kommer fram alls). Personen på SOS Alarm pratar lugnt med mig och säger att jag inbillar mig ”Det finns ingen som jagar dig”. ”Jag inbillar mig inte”, skriker jag frustrerat, lägger på och ringer SOS Alarm igen, och även nästa person insisterar på att jag inbillar mig och kopplar mig då vidare till min husläkare. Precis i det ögonblicket har jag telefonen i högsta hugg, skriker, kör som en galning och är så stressad att hjärtat nästan klappar sönder. Min husläkare svarar precis som SOS Alarm ”Du vet att det är bara inbillning, du behöver bara andas lugnt” och något där och då går upp för mig. Just ja, det låter bekant det läkaren säger. Läkaren fortsätter ” Vi gör som vi brukar och ringer Erik, det brukar bli bra när du får prata med Erik”. Någonstans vagt i minnet, där mellan dröm och vakenhet vet jag att jag är sjuk och inte kidnappad; Jag lider av schizofreni.
Jag vaknar och säger till Erik ”Jag har drömt så galet!” varpå Erik svarar ”Du får berätta sen.” och jag trillar ner i dvala, återigen.
Kaffe är livet! Det är nyårsafton morgon. Jag importerar bilder till iPaden och dricker mitt morgonkaffe. Bandhagengänget är planerat att komma över och vi har handlat till en matvetesallad i Stockholmskaos.
Man ska aldrig slarva med bildöverföring för då får man sitta och hålla på.
Nyår är till för att drömma och blicka framåt tänker till och med melankolins moster jag, så jag dagdrömmer bort halva aftonen. Sen går dagen i en rasande fart och matvetesalladen tar nästan slut, raketerna skjuts och tro det eller ej, men Nisse är inte rädd utan istället vill han vara med på balkongen i mörket, liksom undrar vad vi gör när vi står där och klingar i glasen och smackar med munnarna. Smack smack låter det på balkongen.
Nyårsdagens morgon följer med nyheter från aftonen och det har varit stökigt, fast inte krogstökigt. Folk har inte krogstökat på länge så de behöver väl utlopp för sina känslor skulle jag tro!
Nyårsdagen är årets pizzadag och jag och Erik äter majssoppa och diskar och diskar. Jag läser ut Astrid i Stockholm och Astrids tal, Aldrig våld! som fått ge namn till rubriken, ett tal hon skrev och höll 1978 när hon mottog Tyska bokhandels fredspris i Frankfurt. Fantastiska Astrid, du är så smart. Världen är litet sämre utan dig, även om vi klarar oss.
Greta Thunberg var viktig 2020 och jag ser med spänning fram emot vilken mänska som blir viktig för oss 2021. Vem tror du att det blir?
Det sista jag skrev var den 30 december 2018 och den 20 december 2020 började jag igen. Det krävs en jul, en två veckors semester av långa sovmornar för att börja. Kanske är jul dagbokstider, trots allt.
Det känns i fingrarna hur längesedan det var jag skrev en riktig pappdagbok. Hur länge sedan det var jag skrev för hand. Märklig känsla. Testa så får du se vad jag menar! Jag och Linda började prata om det häromdagen på telefon, om att dagens barn inte direkt kan skriva förhand. En konst som hålla på att gå förlorad? Tror den var förlorad ungefär när jag var 14 år efter alla de där timmarna på ICQ.
Sedan den 20e december har jag nog skrivit ett tjugotal sidor och jag öser ur mig text. Utan krav på prestation presterar jag en oändlig mängd. Kanske ska jag börja eller bara fortsätta dagboksblogga här igen också, utan bild om ja inte har något, bara ett aldrig sinande flöde av tankar och text, här och nu. Det är nog trots allt så jag vill ta mig an det nya året. Här och nu, bara gör! Och jag är ju så glad i dig bloggen, vad jag har åstadkommit här. Bloggen, du förtjänar mer! Vi får se vart det här tar mig.
Hej hej 2021, här kommer jag helt motvals med ett inlägg utan bild. Undrar hur det blir med ett blogginlägg utan?
Apelsin, det enda jag kan tänka på är att jag vill ha apelsingula tapeter i sovrummet. Ge mig färg, ge mig ljus.
Det verkar svårt för alla nu, kanske allra mest Sveriges regering som på en darrning kommer att trilla över i det nya året utan en julsång eller mellandagsrea till tröst.
Med stängda bibliotek komma e-böckerna bli min räddning. Kometen kommer är mitt jultips från mig till dig. Var inte rädd, Mumintrollet har sin grotta som skyddar från naturkatastrofen men vem ska rädda dig Stefan från den i Sverige annalkande stormen? Att krypa in i en grotta kommer nog bli svårt Stefan, med ettriga medier som gräver fram minsta lilla köpcenterbesök var du än gömma dig.
Julgröten den bästa är
Stjärnorna, faller I natten nu Himlarna sänker sig Ner över jorden
Och när stjärnans bloss Tänder sitt ljus hos oss Brinner en låga klar I hela norden
och julägget.
Jag erkänner, jag var på Sci-fi – bokhandeln dagen innan jul. Det var inte smart. Ett virusstålbad om något. Jag lever på hoppet att mina antikroppar skyddar mig, men inte ens de eller dubbla lager munskydd kan ta bort det faktum att det var knökfullt där dagen innan jul. Gamla Stan är trångt när som helst på året, javisst, men särskilt innan jul. Jag stressar runt, köper en bok och stressar runt ett varv till och köper en bok till. Det blir två böcker till Erik i julklapp, Labyrinten av Simon Ståhlenhag och Cthulhu vaknar av H.P Lovecraft. Sen köper jag Svenskjävlar på lakritsbutiken och de är redan slut.
Pannkakstårta vill jag ha varje födelsedag.
Jag har även hunnit till Stockholms Universitet för att ordna med bibliotekskort i bokkristider som dessa. Man tar vad man haver och SU håller öppet när Stockholm Stadsbibiliotek inte gör och när Södertörns högskolebibliotek stängt för alla utom dess studenter. Det visar sig dock snabbt att den litteratur jag komma att behöva till framtida högskoleskurs inte går att låna om man inte studerar på SU själv. Så för att läsa, kommer jag behöva sitta på plats och läsa. Ja, på vilket sätt tänkte man att stänga biblioteken skulle minska spridning? Tror man att pengar i tusental plötsligt trillar ner i studentens ficka så att man kan köpa all litteratur man behöver och stanna hemma och läsa, så tror man fel.
Det här med biblioteken är droppen. Förtroende förbrukat. Vad håller på att hända? Och nu har det visat sig att det inte fanns något lagstöd för handlingen. Den stora mörka ormen har tagit en tugga i demokratin och giftet sprider sig nu, det är vad som håller på att hända.
En stjärna i söderort.
Julen är inställd och jag brygger kaffe som vanligt. Jag plockar fram Astrid Krigsdagböcker som jag började på förra julen. Det finns intressanta lärdomar att ta med sig från kriget, om det nordiska samarbetet och hur vi nu i virustider bryter ned det, sten för sten, handslag för handslag. Det är väl ändå trots allt tydligt att det är alle man stand allena? Om man får tro tidningen finns det ingen större tilltro till den svenska strategin i de andra nordiska länderna. Storebror är inte längre den förebild vi än gång varit och med stängda gränser till Danmark raserar vi nu förtroendet lite till. Vittnesbörd från Norge beskriver att norrmanen skyr svensken i smittotider, som att vi på något vis skulle vara mer smittsamma än några andra. Men ja, nu hanterar vi ju Danmark på ingalunda olikt sätt och offrar Öresundsregionen i tron att det skyddar mot den nya virusstammen. Någon skrev ”Det torde inte vara en förvåning (för de som styr) att det finns en liten dansk ö vars färja går till Ystad”. Julen då man glömde bort Bornholm i hysterien är här.
Fria teatern försvinner, uppäten av ockerhyror i det nya byggprojektet.
Vantörs ”vackra” kyrka.
Högdalens blombutik.
Högdalens centrum sett från Bandängen.
Bandängens djur
För den som kan sin krigshistoria var Sverige neutralt under kriget. Men vad är neutralt om vi för att vara neutrala bitvis lämnar Norge åt sitt öde och tillåter tyska soldater på permittering färdas genom Sverige via tåg eller mest sitta och oja oss över Finlands utsatthet för ryssen, för när allt kommer omkring vill vi helst inte lägga oss i just de konflikterna, så vi nöjer oss med att oja och erbjuda stöd efteråt, där världen redan har rämnat. Där världen redan rämnat, där kommer Sverige in.
Bandhagen sett från Bandängen.
Katten Gunnar saknas sedan länge i Bandhagen, Örby och Högdalen. Det sliter i hjärtat varje gång jag går förbi.
Geten Billy finns kvar och har fått utsmyckning.
Bandhagen centrum i julskrud.
Julen är här Och lyser frid på jorden Glädjen är stor I ett barns klara ögon bor den Julen är här I våra mörka länder Kom låt oss ta varandra händer När julen är här
Vi har krigat och vi har samarbetat och efter andra världskriget har det nordiska samarbetet växt starkare. Människans förmåga till samhörighet tycks växa ur motgångar.
Men kommer känslan av gemenskap hålla för trycket även under virustiden?
Tomtenissen matchar golvet med sin tomtedräkt.
På julafton parallellt med Krigsdagböckerna och att de började sina började jag läsa Astrids Mio, min Mio. Minns du den? Denna fantastiska skapelse, född ur minnen och fasa från krigen, från nazismen, fascismen och bolsjevismen, från förtryckaren och den förtryckta. Från allt det Astrid hatade. Mio har kommit som nyutgåva i år med illustrationer av Johan Egerkrans och varje sida är en mörk njutning.
Julafton kommer med ljusare tider, vi har sol och tar en lång promenad genom Högdalens centrum, förbi nagelsalongerna som håller öppet i Högdalsgången och till Bandhagen. Jag får en pushnotis om att man enats om ett Brexitavtal. En julklapp, från politikerna i Europa till oss medborgare.
Hokus pokus så var vaccinen klara. Nu börjar vaccinationstiden och människan slappnar sakta av. Jag ser vaccinet komma med ljusare tider och jag ser ett monster komma som tar allt större bett av demokratin. Antivaxxare och människor tveksamma till ett nytt vaccin oroar samhällen och tvingar fram olustiga handlingar från de styrande i en hisnande takt.
Juldagen klampar in, jag sover allt längre på morgonen och Facebookflödet fylls med bilder från en annorlunda jul. Erik börjar läsa högt för mig ur Cthulhu. Jag skriver, skriver och skriver och jag börjar ordna med en skrivhörna i sovrummet. Jag måste ha lugn och ro när jag skriver.
Annandagen trillar in, det snöar fortfarande och biblioteken är likaså fortfarande stängda. Det kommer en pushnotis om ett juldagsdåd i Nashville, en bomb har sprängts och det är ett okänt antal döda. Det gamla mörkret är också fortfarande närvarande, terroristmörkret. Ytterligare en notis, Saturnus och Jupiter linjerar och skapar en dubbelplanet. Häftigt! Jag önskar att jag likt mumintrollet fått besöka ett observatorium och se en dubbelplanet. Tänk att jag varit i ett, på Island, hinner jag tänka. Jag köper programmet Scrivener och fortsätter skriva. Jag skriver och skriver och försöker komma till terms med programmet. En till pushnotis, en muterad stam av viruset har kommit till Sörmland. Jag fortsätter läsa det allra sista av Krigsdagböckerna. Dra mig baklänges! Av Astrid får jag veta att man bombade Stockholm under ww2. Jag hade inte en endaste aning! En googling bort läser jag om ett kvarter där en bomb föll (nära Eriksdalsbadet på Södermalm) som efter detta döptes till Ryska smällen. Erik är född och uppvuxen inte så långt ifrån och även Erik är novis.
Det är tur att man har böcker i virustider. Jag tror inte mänskligheten har läst såhär mycket på väldigt länge. Även om vemod och melankoli ligger tungt över våra axlar läser vi och hoppas på det vaccin som nu idag på annandagen anländer till Sverige.
Söndagen den 27e december 2020 går till historien. Den första svensken vaccineras! Gun-Britt Johnsson, 91, på Bokens vårdboende i Mjölby är först ut. Tacka vet jag att bristerna i äldrevården har synliggjorts. Tack Coronakommisionen, kanske får vi en äldrevårdsreform till följd av ert arbete med lite tur.
Jag läser ut Astrids Krigsdagböcker samma dag Gun-Britt vaxxas och skakar av mig melankolin. Jag tar fram penna och papper och skriver ner alla mina resedrömmar för det nya året, för framtiden som nu närmat sig med stormsteg i juldagarna. Det är dags att drömma sig ur detta mörker. Nytt år närmare sig, slagsmålet om vaccinet kan börja och det som blir 2021s hippaste selfie, bör snart dyka upp i ett flöde när dig; ”Vaxxien”. Eller kan vi inte kalla det för det den är istället? Sprutselfien.
Gott nytt år allesammans! Idag rundar vi av 2020, låter de falnande stjärnorna falla och gör plats på himlen för nya. Vilket år vi har haft, så säg.
