Tvättmaskinen surrar. Tankarna snurrar. Jag får inget gjort. Inget ovanligt kanske, om man frågar folk i min närhet. När jag har för mycket på mitt skärbräde blir jag prokrastinerarnas köksmästare. Det är tur att köksmästare inte jobbar på akuten, trots allt.

Kanske är det den överfulla bloggen jag inte kan hantera. Kanske är det den överfulla mentala jobbkalendern, där man förstår om man har hela bilden, att om jag ska till att hinna det som är på mitt höj- och sänkbara skrivbord, behöver jag nog tre Outlook- kalendrar och lika många skärmar, minst. Har det redan blivit kutym att delta i två skypemöten samtidigt?

Jag orkar inte grotta ner mig utan tänker ännu en gång, att jag gör så gott jag kan och inte det minsta mer och när jag andas ut undrar jag, varför vi har så bråttom hela tiden, klockan snurrar alldeles så fort utan vår rörelseenergi till assist.

Höstregnet påminner om vad som komma skall. Löven på bladen hos mina krukväxter också. Starkt gröna och lite fläckigt torra här och var påminner de om mörkret som sakta kryper sig på. Vi har varit skonade viruset under sommaren och jag undrar i mitt stilla sinne om höstregnets vals är lugnet före discodans- stormen.

Jag har 39 krukväxter säger min Planta-app, men det stämmer nog inte riktigt, jag har ju fler av samma sort så då är det nog åtminstone 45 stycken och en Humle. Humle är visst inte en krukväxt säger Planta, säg det till humlen på min balkong, säger jag.

Jag fotade bilderna till blogginlägget innan sommarsemester och mycket har hänt sedan dess. Men här är de några av mina plantor, i skirt solljus höstregnet till trots.

Katarina