Jag sitter i bilen och är på väg hem efter tre veckor, nästan fyra, på resande fot. Bilen har blivit vår hemvist för denna tid, skruttiga lilla spättan. Hon har servat oss med det mesta som behövts under en längre roadtrip, huserat kök och tält och gett oss en pyspunka därtill. Någonstans efter Hamra nationalpark körde vi på en skruv och väl i Östersund, gick den sista luften ur däcket under natten.
Under de sista dagarna har jag haft en otrolig hemlängtan och på sätt och vis har det varit skönt. Erik har till och med frågat ”Brukar du ha såhär mycket hemlängtan?”. Ja jag vet inte, kanske var det mer denna gång. Jag antar att det skiljer sig. Men jag minns också hemlängtan jag hade när jag var i Peru, den kom med full kraft på slutet och det var nästan så att väskan packade sig själv och hoppade in i bilen några dagar innan den så snällt skulle skjutsa mig till flygplatsen. .
Kanske är jag väderkänslig trots allt, efter flera veckors semester i tält med låga temperaturer kör bilen själv hem. Eller kanske är det för att jag känner en otroligt längtan efter augusti, efter att skriva. Kanske är det lite både och.
I augusti vill jag blogga så att fingrarna brinner, jag vill skriva, jag vill krumelura och jag vill lära mig något nytt. Jag är så redo att det är risk att det inte blir något av något alls. Så jag har bokat en bloggdag med Sofia.
E4an mot Stockholm, den sista halvtimmen är den längsta sträckan. Den tar aldrig slut och den ser lika dan ut. Den tär och jag blir snurrig av de vita linjerna. Det har börjat bli mörkt, klockan är 22 när vi nattsuddare kör den sista sträckan hem efter ett squashpass i Sandviken där den finaste skylten dyker upp ”Café och Squash”. Vilken kombination, först raketbränsle, mitt är chokladboll, vad är ditt?, och sedan en timma hårt viftande med en racket.
E4an avtar och vi rullar in i Stockholm. Det är nog den bästa känsla med en hel resa. Hemma! Om jag skulle skriva en sång om känslan kanske? Jag sjunger den ju ändå, precis just nu, den där sången.
Jag har skrivit dagbok under hela semestern och jag kommer publicera hela eller delar av mina inlägg här. Det kommer efter, det får bli så i år. Året när jag köpte en elcykel istället för en ny MacBook.
Nähe, nu ska här hämtas kanin på kaninpensionatet. Nisse, nu kommer jag!
En dröm går i uppfyllelse, precis i denna sekund när jag ser nationalparksskylten och bilen rullar in på en parkering med stjärnor överallt, ett bevis på att det är en svensk nationalpark som uppenbarar sig framför mina ögon. Åsnens nationalpark, den trettionde svenska nationalparken och i skrivande stund sista i ordningen, bildades 2018 och bjuder på ett speciellt sjö och ö- landskap mitt i Smålands inland. Här är jag nu.
En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer från mina äventyr i Sveriges nationalparker.
Roadtrip runt Åsnens nationalpark
Näckrosdamm vid Åsnen
Åsnens nationalpark. En småländsk nyponros
Bilen rullar in i området vid Trollberget på västra sidan av Åsnen efter en sen lunch kombo middag på PM & Vänner i Växjö. Pepp till tänderna rör jag mig ner till den officiella tältplatsen, längs smalspåret som inte finns kvar och bredvid kanotleden Värendsleden.
Åsnens nationalpark känns ung och frisk som en nyponros och som gjord att upptäcka med cykel eller kanot. Smalspåret är idag en cykelled genom Åsnenområdet. Cykelställ, plats för kanot och träbryggor är en del av nationalparken och jag avundas stilkänslan hos nationalparksdesignern. I Åsnen har hen gjort ett extra bra jobb med vindskydd byggda i trä med glas med tryckta motiv och naturliga moss-tak, likt en oas ute i den naturliga svenska skog-oasen där en blickar ut över obebyggda öar som flyter omkring på håll.
Hitta hit – > Åsnen nationalpark ligger i de två kommunerna Alvesta och Tingsryd och har två (bil) entréer, Trollberget och Sunnabro. Här finns information om parken och rastplatser. Du når även Åsnen med cykel via cykelleden Åsnen runt eller via kanot på Värendsleden.
Paddla kanot i Åsnen på Värendsleden. Värendsleden är 12 mil lång och eventuellt det bästa sättet av upptäcka Åsnens nationalpark.
Nationalparksinformation Åsnen
Tanken är att vi ska övernatta i Åsnens nationalpark, men tyvärr är svenska nationalparker ofta begränsade också i fallet med Åsnen och just idag får vi därför inte övernatta här.
Under vårt besök promenerar vi vid båda entréerna och njuter av naturen och hur välordnat det är med informativa och underhållande skyltar, ett roligt inslag i den sköna naturbilden.
Vid alla entréer finns dessa vecka bryggor ut i Åsnen för utsikens skull. Just vid denna passerar även Värendsleden.
Åsnen har flera delar nationalpark där mycket är vatten (75%) och även några öar. Den är spridd över sjön Åsnen, men inte hela sjön är nationalpark.
Söker du inspiration till Sveriges nationalparker? Det finns en uppsjö böcker om Sveriges nationalparker, bland annat Sydsvenska nationalparker – åtta skyddade naturpärlor där Åsnens nationalpark är en. Ett rykande färskt exemplar ligger hemma i min kammare, bara väntar på att bli uppätet i en stor efter semestern – tugga.
Naturen i Åsnen
På min väg genom Småländska höglandet loppisfyndar jag en bok ”Värt att se i Sveriges natur – En reseguide” och vid Åsnen skvallrar boken om vackra Sirkön. Erik styr bilen mot ön på Åsnens östra sida. Ön är bebyggd även om lite och är belägen strax utanför nationalparken och på väg till den norra entrén och Åsnens djupa bokskog.
Vid en första anblick är Åsnen ett majestätiskt ö och sjölandskap som vid en närmare koll huserar vackra bokskogar och näckrosdammar värda Monet. Men Monet kom aldrig hit, vad jag vet, däremot var Linné från krokarna och har säkert upptäckt Åsnen som en del av sina barndoms skogar (säger jag utan att veta, egentligen). Nu har jag upptäckt det också! Och det som möter mig gör mig inte besviken. Jag hade glömt bort det majestätiska med bokskogar, de är ju inte så vanliga trots allt men min barndoms upplevelse av det praktfulla lövverkets känsla kommer tillbaka med full kraft.
Åsnens insjöskärgård har mer än 1000 öar och 70 mil kustlinje och har en tur kan en skymta både Kungsörn, Lokatt och höra lommen över sjön.
Skogsslingan Åsnen
Sugen på att vandra i Åsnens nationalpark? Det finns flera stigar och leder och även stig ute på öarna som tillhör nationalparken.
Välkommen till bokskogens drottningdöme! Det är här vi huserar, vi drottningar. Män är välkomna på nåder.
Sjöodjur och andra mysterier vid Åsnen
Smålands egna storsjöodjur
Vi åker vidare mot nord-östra sidan av Åsnen och med målet Bjurkärr. Bjurkärr ska vara känt för Smålands egna Storsjöodjur, malen, skvallrar Sverigeboken om. Det ska tydligen ha funnits en i Sverige som varit 3.6 meter lång till och med men vanligtvis blir de inte längre än metern. Längre än, känns i sammanhanget mer än tillräckligt då denna fisk till och med krubbar sjöfågel när den känner fört.
Kanske pratar man inte högt om detta för då skulle väl inte många våga bada med sina barn i Bjurkärr, precis.
Historien om Alvar
På väg mot Sirkön högläser jag historen om Alvar. Ingen läsning jag rekommenderar innan en ska tälta ute i mörkret!
HIstorien handlar om Alvar som en dag gick ut genom dörren i stugan för att hämta ved och försvann. En vet inte vad som hände Alvar, kanske var det Smålands egna storsjöodjur som var trött på sjöfågel? Läs historien på länken ovan och skriv vad du tror i kommentarsfältet här i inlägget.
Vi övernattar utanför nationalparken då det endast finns tre tältplatser vid entré Trollberget.
Tacka vet jag rastplatser med tak.
Med skogens skatt utanför tältdörren. Övernatta vid Åsnen
Vi kommer inte så långt som till Sirkön, bara en liten snudd och bestämmer oss för att tälta i Urshult, vid Åsnens södra strand. Gulligt ortnamn kan man ju tycka.
Erik dricker folköl och bjuder en skvätt och rattar en nudelsoppa på stormköket. Efteråt töms en dyr rom med en vacker flaska upp i kåsan och jag tänker att det är så man ska göra. Dyr rom ska vara i kåsa.
Jag är tältrostig, det är min första tältnatt för säsongen och jag sover inte allt för bra trots att jag har skogens skatter utanför tältdörren. Några ungdomar använder rastplatsen som nattligt häng och sitter och pratar utanför tältet på den arla morgontimmen och en sak är säker, man hör minsann allt i ett tält. Har jag blivit bekväm eller bara gammal hinner jag tänka och svaret uppenbara sig med besked. ”Katarina, du har bara blivit gammal. ” ” Sen när är 35 år gammalt?” vill jag skrika till mig själv. När en tältar vid en rastplats och plågas över tonåringars inte fullt så sammanhängande dialog, då är 35 urgammalt.
Jag drömmer mardrömmar om Alvar under natten, att jag blir kidnappad eller bortrövad eller något annat kanske det är. Varför har jag blivit så harig helt plötsligt? Jag är en hare och Erik en badkruka. Jag hade tänkt att min rädsla för mörkret skulle ha gått över på äldre dar men det visar sig vid Åsnen, att det har den inte. Att vara rädd för mörkret och ändå tälta är ett besynnerligt val men ett val jag är glad att jag gör, om och om igen.
Jag tar mig genom natten trots en redan bortglömd tonårsdialog, en skräckhistoria och ett skyfallsregn. För tältisar som oss troligen bra, för även om de flesta Svenska nationalparker fylls upp med besökare är vi här vid Åsnen allena på blöt mark. Allt som allt passerar några barnfamiljer, med barnen på släp och med ett omfattande verbalt motstånd ”måste vi leka här igen” och en fransyska i röd basker, men inte så många andra.
När jag vaknar så regnar det och både jag och Erik är glada att vi är på en rastplats där vi kan torka tältet under frukost.
Tips – > I Småland går det bra att fricampa lite varstans. Det är inte så turisttätt och det finns mycket skog och mark här. Packa gärna ner en handduk att torka tältet med och en rom för att värma själen.
Vi lyckas inte riktigt slå upp tältet, men kommer plötsligt på hur man gör för att inte baken ska bli såhär ”slapp” som på bilden. Man ska kort och gott bara peka in rumpen. Bra att tänka på även i verkliga livet. Hållningen är a och o!
Tälplats, kanotled och rastplatser
Tältplats – > Åsnen har tre-fyra anvisade tältplatser på Utsiktens övernattningsplats, en del av Värendsleden till en kostnad av 40 kronor natten.
Kanotled – > Värendsleden, en 12 mil lång led passerar Åsnens västra sida och verkar vara ett utmärkt sätt att upptäcka Åsnenområdet.
Rastplatser – >Åsnen har sparsmakat med tältplatser, men briljerar med sina många och fina rastplatser (lokaliserade främst vid entréer) och vandringsstigar. Parken har åtta kortare vandringsstigar som finns utmärkta vid entréer och det finns en led för alla, förutom för den långknatande vandraren.
Gårdsbutik med självservice på Sirkön.
Sirkön. Precis nedanför denna bro till höger där fotot är taget finns vad som ser ut att vara en lämplig plats för fricamping vid Åsnen.
På vägen ut på Sirkön möter vi en självservice-gårdsbutik, njuter av allt vackert grönt och köper deras äppelmust. Äppelmusten intas på parkeringen vid Bjurkärr för att ha händerna fria under promenaden.
I Bjurkärr möter jag de vackra bokskogarna. Man glömmer bort hur fina de är. Om du inte har sett en, åk till närmsta bokskog, bums!
Vi strövar längs skogens stigar innan Erik säger lunch och jag ”Kosta Boda Art Hotel”. Kombinationen av ord får oss att öka takten och bokskogen virvlar runt omkring oss när vi fräser genom lövverken med kurrande magar. Lunchen i Glasrike får bli en annan historia.
Katarina
Sjön Åsnen nära entré Sunnabro
Entré Sunnabro vid Åsnens nationalpark
Vildhallon
En vacker torparstuga vid Åsnen nationalpark
Vindskydd vid Åsnen Nationalpark, entré Sunnabro.
Vid ett återbesök vill jag upptäcka kanotleden och öarna som ingår i nationalparken.
Det känns som att det första av semestern verkligen börjar nu. Nu när vi packat ihop bilen, stuvar in det vi redan packat i Stockholm och när vetskapen om att vi ska spendera en dag eller två i tält infinner sig. Tält är nog trots allt semester för mig. Vi är olika där, jag och Erik, ska det visa sig även om han håller på att förvandlas till en tältråtta, det är jag säker på.
Dags för en miniroadtrip, men först ett dopp i hemmasjön.
Ingatorp.
Höglandet samlar regnet från Norge så att Öland kan förbli soligt.
Bilen tar oss genom småländska höglandet, att vi har ett högland i Småland, det glömmer man lätt bort. Det är höglandet som samlar regnet från Norge och tar emot det så att Öland kan förbli soligt. Här ligger bebyggelsen längs med järnvägsspåret och trollskogar kännetecknar omgivningen. Min alldeles egna Norra Kvills nationalpark finns här och påminner om John Bauers Tuvstarr.
Hos Albert Engström i Hult.
Eksjö.
På Småländska höglandet är tågstationsskötare = rockstjärna. Trädstaden Eksjö och Albert Engströms Hult
På Småländska höglandet finner du trädstaden Eksjö med sina svalgångar. Här fyndar jag ett nytt exemplar av Sverigeboken för bara 30 kronor i Krusagårdens bokrum, och i Hult, ganska nära här, är Albert Engström född och begravd. Tillsammans med sin Sigrid finns hand vid den lilla kyrkan i Hult. Alberts pappa var tågstationsskötare, säkert nära rockstjärna på den tiden då tågspåret var det som styrde.
Bokrummet på Krusagården. Krusagården har fina svalgångar man kan sitta å fika på.
Eksjö museum.
Utsikten går inte av för Småländska hackor och vi planerar redan vårt återbesök. PM & Vänner i Växjö
Vid Växjö lämnar vi Småländska höglandet men tar med oss regnet och rundar av det med ett högre besök på PM & Vänner där vi äter en burgare på deras takbar och begrundar vårt nästa steg för kvällen.
Katarina
PM&Vänner har flera restauranger, hotell och även en liten blomstershop, Flora. Utsikten från takterassen går inte av för hackor och vi pratar om ett återbesök för att bo på PM & Vänner Hotell och äta en avsmak i deras berömda Matsal. Semestern är till för att drömma, så nu drömmer vi.
En hemesterguide till ett sånär som turisttomt Vimmerby
Jag tror att jag sett fler röda stugor idag (13e juli 2020) än vad jag gjorde under hela min uppväxt i Småland! Nej, skämt och sido, så är det förstås inte, men samtidigt kan man undra, var var alla röda stugor när jag växte upp och varför är Vimmerby plötsligt fullt av dem och tomt på turister?
Astrid Lindgrens Värld och Näs är stängt för sommaren och på min lista att upptäcka i min hembygd är just dessa två. Vad finns då kvar kan man undra? Mycket att göra under en dag, ska det visa sig.
Jag packar in Erik, mamma och pappa i bilen för en dagstur. Pappa kör och jag får mest gorma sväng höger, sväng vänster, då han mest har ett mål i sikte, Bryggmästarns öl på Brygghuset i Vimmerby.
Häng med!
Roadtrip genom ett grönskande Vimmerby.
Härliga bondska bygder i Smålandet.
Vi spanar och spanar efter Grönsveds utsiktstorn och kommer till sommarstugan
Först tar bilen oss till Kvilleken. Den gamla eken som alla känner till. Inte? Här hittar du mer information, men ja eken är gammal.
Pappa tycker vi ska ta en tur upp i Grönsveds utsiktstorn och vi spanar och spanar, kanske fanns ett utsiktstorn här 1982, men nu fanns det inte något i alla fall pappa. Så det blir inget utsiktstorn, men vackra bygder och allmänbildande historia av den samme som glatt informerar ”bonden i den där gården han hängde sig”. ”Jaha, tack för informationen, den var nyttig”.
Så vi drar till sommarstugan. Visste du förresten att jag både är född och uppvuxen i Vimmerby och att familjen har en sommarstuga bredvid Katthult? Nähe, jag glömmer själv bort det ibland. Så hit far vi. Och badar och äter bullar med faster och man. Mest äter bullar, flera stycken.
Sommarstugan.
Fika med kanelbulle. Ladda inför katthult.
20 grader skvallrar ankan om.
Sommardoppet, det obligatoriska. 20 grader känns i ryggraden, litegrann i alla fall.
Vi kör så gruset ryker till Katthult
Sen kör vi så gruset ryker på grusvägen till Katthult. Med 60 kronor i inträde snålar päronen ur, men både jag och Erik biter i det sura betal-äpplet, pyntar, köper pippi-glass, provar myssen, kollar in Alfreds lya och klappar nästan getter, om det inte vore för att en liten onge eller två står i vägen. Snickarboden står kvar i sin nya form, den ursprungliga eldade en pyroman ner när jag var ung, den och Ösjöfors handpappersbruk bland annat. Kanske nått mer. Mamma säger att han tänkte elda ner Pelarne kyrka, en konstig kulturell eldsvådeparad kan man säga.
Vi köper kokta karameller i Mariannelund och kikar in och ut i Bulllerbyn snabbt som attsingen
Bullerbyn står kvar. Eller Sevedestorp, som det heter. Här hade jag nog inte varit, tror jag inte eller i alla fall minns jag det inte. Innan vi far hit och kollar på Norrgården, Mellangården och Sörgården som även har ett café far vi till Mariannelunds karamellkokeri och köper karameller. Erik planerar att krossa dem, smälta glass, vispa och frysa om tillsammans med nån göttig likör som limoncello. Så nu måste vi bara köpa lite limoncello.
Vid Mariannelund ligger också Filmbyn som har en rad fågelholkar i träden runt om. Filmbyn är allt för turistigt för oss locals så vi sprintar in, lånar toan och sprintar ut. Vi gör ungefär detsamma i Bullerbyn.
”Det är en såndär dillkvisträtt”. Brygghuset i Vimmerby
Sena och hungriga drar vi till en klockan sjutton lunch på Brygghuset, Åbro Bryggeri. I bilen på vägen dit läser jag menyn och pappa livekommenterar allt ”Det är en såndär dillkvisträtt”. Ja, en sån vill man ju inte ha. Jag ska berätta en hemlis pappa. I Stockholm har jag lärt mig att det bara är att plocka bort dillkvisten, så det så.
Jag äter min dillkvisträtt med rökt kål, pumpapuré och burrata, innan det en skagentoast och en nougatterreine till efterätt. Nom nom. Maten är bättre än jag minns den, kanske för att det var flera kockar sedan jag åt där.
Skagentoast på Brygghuset.
Friterad Brie.
Sotad kål och burrata.
Nougatterrine
En promenad bland Vimmerbys gator.
Pittoreskt som det ska vara. Mitt Vimmerby!
Vi rundar av kvällen med en promenad längs Storgatan, Båtsmansbacken och förbi Rådhuset och jag får fotografera mitt Vimmerby i fred. Det är en surrealistisk känsla som möter när jag möter mitt sommar-Vimmerby turistfritt. Pittoreskt som det ska vara utan åtta tusen turister.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag föredrar nog mitt Vimmerby med ett öppet Astrid Lindgrens Värld och åttatusen turister trots allt.
Tack för att du följa med på en snabb-hemester i Vimmerby!
Första dagen efter första dagen på semester, mot Smålandet.
Det är svårt att beskriva hur skön känslan är när bilen rullar in på min favoritväg mellan Kisa och Gullringen, förbi Björkhult och in bland trädgårdarna i min lilla hemby. Ett varv runt Kvarndammen sätter pricken över i:et en sånhär första semesterdag.
Helgen tar oss till Mackmyra för Eriks födelsedag. Vi landar i Tierp på fredagkvällen efter jobbet, helgen innan semester. Semesterbehovet känns i varje blodådra och vi gör det vi ska likt förprogrammerade ”veckan innan semester- robotar”.
I norra Uppland mot Gävle
På morgonen får Erik en squashboll där jag knögglat in ett meddelande i. Det var allt annat än enkelt så man kan säga att jag har födelsedagsansträngt mig. En ansträngd present som innehåller något så enkelt som ett sms, som kommer med ett presentkort till Naturkompaniet på födelsedagen.
Erik behöver kängor. Erik tycker det är mycket. Jag fick en cykel. Det är inte mycket.
Detta märkliga Dragongate
Jag upptäcker en turistväg på väg mot Mackmyra, Jungfrukustvägen. En turistväg som har mycket att erbjuda. Jag har fortfarande inte sett havtornen men de finns nog inte nu ändå. Kanske blir det till hösten. Men jag får se Laxön och äta laxökakan på café Furiren. Jag köper en rund liten trasmattebit på Hantverkshuset till en krukväxt och den står nu under Fredskallan på golvet i vardagsrummet. Utanför Hantverkshuset finns fotokonst som står stadigt trots översköljt av regn och jag ögnar särskilt på Jesus på korset flygande i skyn, vad den nu heter.
Jesus på korset flygande i skyn, konst på Laxön. Kanske borde den heta Kristi himmelsfärd, förstås.
Café Furiren inspirar med sin inredning och jag blir inspirerad att fynda en tekanna second hand och stoppa blommor i. En sån där gammal i metall. Eller varför inte bara plantera blommor i ett par skor? Jag tror Erik snart inte får plats med alla mina loppisfynd, jag måste sluta så jag inte blir den där crazy old catlady ingen vill bli.
Laxökaka eller laxönkaka
Om man söker användningsområde till kängorna när de har gjort sitt.
Mackmyra whiskyby
Mackmyra
Vi alla gillar whisky men efter provning här inte alls samma sort. De andra gillar 1an och jag 4an. Erik säger att jag gillar rökig whisky så jag gör väl det även om jag är tveksam. Rökigt känns rökigt.
Man kan tro att jag är inredningsbloggare när jag hos Mackmyra finner en griffeltavlevägg och genast blir inspirerad att skapa en egen hemma att skriva middagar och kvällens drink på, när vi får besök eller bara till mig själv. Jag tycker det är fint med menyer, det måste jag säga. Det och att göra en tavelvägg med Eriks konst från när han gick i skolan. Min konst är om jag ska vara ärlig, inte så mycket att ha, men så känner man kanske alltid. Någon annans är alltid bättre.
INFO: Vår heldag på Mackmyra börjar kl 13 och avslutas någon gång efter 19. Vi betalar när vi anländer, 975 kr per person (ca) och då ingår en lättare lunch (med provning av Mackmyras Gin), guidad visning, whiskyprovning av 6 whiskysorter och en trerätters middag som final. Väl värt ett besök! Du hittar mer info och länk till bokning här. Jag ringde och gjorde bokningen och frågade vilka alternativ som fanns nu i särskilda pandemitider.
Kreatör tonic.
Blir helt plötsligt sugen på att göra egen havremjöl i mina gamla mjölkflaskor från Vimmerby mjölkbar som jag har hemma. Jag köper whiskykorkar som jag tänker att jag kan ha till ändamålet, men som sen inte passar och nu ligger och väntar i lådan på nästa äventyr, som kanske aldrig kommer. Havremjölken väntar också på att bli gjord. Jag köper tonic. Mackmyra gör tonic! Visste du det? God är den också, särskilt med en massa is i. Jag som kör får dricka den på whiskybesöket men jag är inte så stor på starkspriten, blir lätt hängig av det så är glad i hemlighet att jag slipper för mycket hård alkohol. Det är tur att det inte är jag som är guide, jag hade fått ta en lur bakom whiskeyfaten mellan visningarna.
Vi vandrar genom Mackmyras höghöjds destilleri tillsammans med vår guide Dennis, en intressant skapelse där de använder höjden i processen, destilleriet alltså, inte Dennis. Restprodukter blir biogas och Mackmyra gör även handsprit nu under pandemin och var tvungen att starta ett nytt bolag för ändamålet. Det gick kanske inte så bra att sälja en medicinsk produkt med ett whiskybolag, men vad vet jag, jag har inte grävt något djupare i det. Mer intressant är att Mackmyra har ett pågående mål i Patent och marknadsöverdomstolen för sin reklam, som jag vill kalla romantiserande av alkohol och som Mackmyra säkert titulerar rättvis konkurrens eller nått sånt. Frågan om alkohol i reklam och särskilt i bild är intressant och jag har en ståndpunkt, men orkar inte brodera ut den nu. Jag är emot, kan vi väl säga men förstår konkurrensnackdelen det innebär för ett svenskt företag att husera på en marknad där man knappt får göra reklam för drycken en försöker sälja. Knepigt är förnamnet.
Vi avrundar promenaden med en tur till Mackmyras ena lager där man förvarar alla fat. Man kan köpa ett eget fat om 30 liter för cirka 30 tusen. Inte är det värt det för mej, nej, men det är 60% av hela Mackmyras produktion, tänka sig, så någon annan håller inte med mig.
Whiskytipspromenad.
Efteråt äter vi trerätters middag och pratar mer whisky. Det är ju trots allt därför vi är här. En glad födelsedag senare kör jag hem till Tierp med ett volvoskepp laddat med whiskyrund pojkvän med päron.
Katarina
Grundarna av Mackmyra whisky var här av en slump. Så jag slumpfotade dem.
Torv inte korv.
Whiskyprovning.
Snygg etikett. Frågade guiden vem som gör logor, konsten osv då den är mycket snygg varpå jag öppnade upp för hela målet i patent och marknadsöverdomstolen.
En fika i trädgården. En fantastisk sak med alla våra slott, de är ofta öppna för besökare att bara vara vid.
Årets godaste bulle går till Kniv och Kavel i Aspudden med dessa Crullar (en Crulle). En blandning mellan en croissant och en kanelbulle. När franskt möter svenskt!
På Taxinge finns det här lilla huset. Här hyrde man tydligen in en eremit att bo så när man hade fest kunde man gå ner och hälsa på eremiten. Överklassen har alltid gjort konstiga saker. Här är en av alla.
Efter en crulle vid Taxinge, rastar vi benen vid Jägarskogens naturreservat, liksom skakar ut varje liten kilokalorie ut i fötterna.
Naturens vackra stilleben gör en sällan besviken.
Kolla, kolla, kolla. Jag tror det är någon insekt han pekar på.
Squash-spelare är vi allihopa. Någon gång borde jag fotografera och skriva om squash, jag vet (det är tyvärr inte så vackert på bild *host*).
Nu fick han fart. Det gäller att vara snabb med kamerainställningarna.
Det blir en roadtrip. Nähe! Säger du det. Vad kan en annars göra på sommarsemstern?
Jag sitter i framsätet när Erik kör. Roadtripen har redan börjat och jag är glad att jag slipper att köra. Vi har precis duschat efter ett svettigt squashpass i Linköping, på någon obemannad bana inklämd bakom Saab arena, ett område i Linköping jag aldrig tidigare varit i. Spartanskt och jämfört med Stockholm, luftigt.
Tänk att vi får semester även detta år. Semestern hängde löst ett tag, men har nu börjat. Det finns en risk att bli inkallad, men jag måste säga att jag inte funderar mycket på det, så stor är den risken.
Semstern började formas längs med tillfrisknandets stig och innehåller nu fullt av äventyr vi bara vågade drömma om tidigare. Vi har tur att vi har en bil, en skruttigare sådan som vi hoppas håller runt landet för vi ska ut på roadtrip. Det blir en ganska lång sådan till sist, genom mer än fem landskap. Vi hoppas i alla fall det och det är annat än viruset som kan stoppa oss, till exempel vädret. Blir det för kallt blir det extra kallt i Lappland och efter att ha sovit ute i fem grader under vår resa runt nord Norges kust, är jag kanske inte lika pepp att göra det igen, även om den kärlek jag då drömde om nu ligger bredvid mig i tältet.
Så vart ska vi då?
Just nu sitter vi i bilen på väg hem till mina föräldrar. Guldgräset längs vägkanten är alldeles gyllene i solnedgången. Vi tänker oss att vi ska stanna i en vecka och upptäcka hemorten och Småland, ett eller två hörn, innan vi åker vidare tillbaka till Stockholm för att packa om bilen. Sedan, ompackade och med nyvattnade växter, beger vi oss norröver, med löst målade planer om ett Hälsingland, norra Dalarna, Jämtland och Lappland och kanske Medelpad. Främst stanna hos vänner, mysa i nationalparker och njuta på alla bra restauranger vi trillar över. Jag har längtat efter att se Järvsö och Hälsingegårdar och Erik vill se fjällen, de riktiga oändliga uppe i norra delarna av landet.
Det är tur att det är semester när jag skriver det här annars hade jag längtat ihjäl mig av min egen text. Jag ska försöka skriva när jag hinner och har lust, men dessvärre har min Macbook blivit för skruttig att redigera bilder på vilket gör att jag inte kan redigera bilder på min resa, vilket i sin tur kommer innebära en fördröjning av mina inlägg. Kanske får jag nalla dator av mina vänner längs vägen, de med lightroom det vill säga, kanske får ni läsare bara vänta, helt enkelt. Jag skriver de texter jag har, så länge, för text kan jag skriva.
Smaken är som baken, delad; ett uttryck jag ofta hörde som barn. Men det är inte det här jag vill säga med det här inlägget. Däremot att smaken är tillbaka! Wow inte fake news men good news (!) och vi har också testat positivt för antikroppar. Allt bra på en gång! Hade gärna firat med kroppkakor bums, men då jag är vegetarian är de så svåra att komma över, även om Pelikan minst sagt har fantastiska sådana. Så vi firar med mat, mat och rökta räkor med aioli från fiskhandlaren nere på byn.
Kimchinudlar med gröna ärtor och ägg
Egentligen är jag lite sent ute med det här inlägget. Smaken kom faktiskt tillbaka redan efter tio dagar, i alla fall lite sakta. Det var lite svajigt där i början, så ville inte jinxa och berätta, lite som när en träffat en ny. Tänk att man kan sakna något så himla mycket som man kan sakna smaken. Den var saknad mer än en förlorad barndomskärlek, vill jag lova.
Svarta bön wraps.
Jag fortsatte att fotografera maten under tiden smaken var förlorad men sakta kom tillbaka. Vi fortsatta smycka maten, för att göra den åtminstone lite mer lockande och lite mer lockande blev den.
Ja du ser. Makaroner, vegobullar och smör.
Ibland inbillade vi oss att vi kände smak och lukt och jag kunde hojta till Erik ”nu, nu, nu känner jag det” för att i nästa stund känna absolut ingenting. Viljan är stark ibland, eller inbillningen, som Erik trodde det var.
Keldas sparrissoppa och varma mackor, Eriks favorit.
Det finns i alla fall något att prata om när en förlorat smaken, nämligen hur mycket smak en känner. ”Hur luktade duschcremen idag, för mig luktande den nog ändå lite?”, ”Ingenting!”, ”Nähe, ingenting.”
Ovan synes min så kallade bakfyllemat, pastagratäng med zucchini, som Erik kommit på alldeles själv Man kan laga den när man vill men den är extra god när en är vrålhungrig.
Och så plötsligt en dag började duschcremen lukta igen. Förvåningen! Där var det, luktsinnet. Det hade inte helt nysts ur näsan och försvunnit med vinden i alla fall.
Rökta räkor, aioli och avokado med ett glas cremant upptäckt på en resa till Normandie, för att fira smakens återkomst, för det måste man fira. Cremant de Bourgogne Nr 70451 är min favorit.
Med luktsinnet började livet på något vis återkomma. Visste du att en del av livsglädjen sitter i lukt och smaksinnet? Du hittar varken svaret, lukt eller smak på wikipedia, men däremot hos mig i mitt skafferi.
Den bästa frukosten. Pocherade ägg, avokado och en liten fräst svampröra.
Efter en stund, ganska precis strax efter vi blivit friska släpptes antikroppstesterna fria i Stockholm och efter några dagar bokade jag och Erik tid på Stockholm Waterfront för ett antikroppstest.
Chilistekta räkor, avokado och lite annat gott. Vi fick lite över från midsommartårtan.
En futuristisk sci-fi känsla infann sig i kön, på några minuter invallade i små bås som de tamdjur vi är, stuckna med en nål av någon i full skyddsmundering och sedan utsläppta i frihet.
Surdegsbröd och olivolja nom nom.
En arbetsdag senare kom provsvaret, vi var inte antikroppslösa utan båda två hade minsann antikroppar! Så inte hade vi haft inbillningssjuka heller.
Smörgåstårta med asiatisk touch.
Livet efter viruset och med antikroppar känns lite bättre. Det känns friare och en känner sig inte lika rodnande skyldig när man hostar i armvecket eller tilltalar en pensionär.
Dagen efter smörgåstårta.
Så nu får sommaren komma med allt vad den har att erbjuda, kroppkakor, fjällmark och gärna lite frihet efter att ha varit instängd inom ramen för lägenhetens fyra väggar en vecka för länge, tack.
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen. Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen. Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan. Jag känner inget behov av det där toilettpapperet. Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke. Jag har ingen lust att se den där filmen. Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Jag kommer inte gå till jobbet, inte en endaste dag till.
Bokrecension, Anteckningar från en ö av Tove Jansson och Tuulikki Pietilä med nya förord av Sara Ehnholm Hielm
Jag hör vågskvalpen. Jag hör Östersjön sucka. Suckar den inte allt mer? Nej, nu hör jag måsskriken, de lämnar mig inte i fred ens här. Sjas måsar, sjas.
Dörren till balkongen far upp med ett il. Den där haspen vi ännu inte skruvat dit gör sig påmind. Jag blickar upp över bokbladet och funderar på om jag ska hasa mig upp ur soffan och stänga dörren. Nej, vet du vad, några rader till, för likt Lorealreklamen så är jag värd det.
Jag har läst boken Anteckningar från en ö, nyutgivning 2020, av det Finlandssvenska förlaget, Förlaget. Vid försäljning av denna bok och tre andra skänker man 10 kronor per såld bok till John Nurminens Stifelse, som arbetar aktivt med Östersjöfrågor, under kampanjen #VÅRTHAV.För den själ med båt finns den fina Loggboken. En egen liten loggbok att fylla i med små inspirerande målningar av Tove.
Jag vill också ha en egen ö att bygga mitt hus på eller i alla fall en klippa som Albert Engström.
Titel: Anteckningar från en ö
Författare: Tove Jansson
Bild: Tuulikki Pietiläs
Utgiven: 2020
Förlag: Förlaget
Köpa: Förlaget
År 2020 har det gått 75 år sedan Tove Jansson gav ut sin första muminroman. För att fira det lanserar Moomin Characters kampanjen #VÅRTHAV tillsammans med John Nurminens Stiftelse. Målet med kampanjen är att samla in en miljon euro till stiftelsens arbete och öka kännedomen om Östersjöns tillstånd. Förlaget deltar i kampanjen genom att donera 1€ eller 10 kronor för varje såld kampanjbok till arbetet för att rädda Östersjön och dess kulturarv. Kampanjböckerna vi ger ut är Anteckningar från en ö och Pappan och havet – jubileumsutgåva av Tove Jansson, bilderboken Havsodjur av Laura Ruohonen och Erika Kallasmaa samt en Loggbok med bilder och citat av Tove Jansson.
Förlaget
Anteckningar från en Ö och Loggbok är två av tre böcker i serien #VÅRTHAV.
Anteckningar från en ö
På en ö långt ute i Pellinge skärgård bygger Tove sitt hus, runt 50 år gammal, tillsammans med sin Tuulikki, grafiker och konstnär vars bilder är med i boken. Tove och Tuulikki arrenderar ön Klovaharun på oklara grunder av Pellinge byalag, som äger ön på lika oklara grunder.
Jag älskar språket. Jag läser om sidor i boken bara för att språket är så fint. Låt mig skriva så vackert jag också, så att det känns i varje nerv. Så imponerande skriftspråk har hon vår Tove. Jag älskar också att boken lämnas att vara just det den är, en dagbok, en bok med anteckningar, precis som man skriver dem när de kommer till en. Det finns ingen röd tråd och det finns en röd tråd, det finns inget rim och reson, och rim och reson är det enda som finns. Anteckningar som skrivs lösryckta ska låtas vara lösryckta och det är det fina med boken. Tove låter anteckningarna var lösryckta.
Erik säger ”det enda som hörs är dom måsjävlarna”. Man kan anta att det var likadant på Toves ö. Vet du Erik! Jag har varit på Pellinge. Eller i Pellinge kanske man säger, när det är en skärgård.
Öborna är ett speciellt folk. Det blir klart redan i kap 1 när Brunström kommer. Han gör saker fast man inte får. Öborna är nog så. Det är deras öar och här gäller öarnas regler, inte våra, inte öbornas utan öarnas.
Oj hjälp! Höststormar 1964. Det blir tydligt hur slitsamt folk öbor måste vara. Mitt hår blir trassligt vid tanken på vinden. Det går aldrig mer att borsta efter att jag läst Toves dagbok från 1964. Hur kan man komma på en idé om att bygga ett eget hus sådär. Jag ska aldrig komma på den idén jag lovar. Jag har lovat mycket i mitt liv.
Man får se Brunströms anteckningar också, denna filur. Han bygger utan lov. Det ska man göra tycker han. 18e oktober skriver han ”Förresten är här onda rykten som låter veta att en viss typ i Fiskegillet har anmält oss för olaga hantering till Byggnadsstyrelsen i Borgå, sägande att vi skulle störa siken. Så nu sätter vi igång med bygget illa kvickt.” Sen åker han och hämtat näckrosor och sänker dem fastsatta i nät i stora grodpotten på ön. Kan näckrosor överleva så? Det kan de i Toves bok.
Jag kan inte förstå hur man missat att vara uppe en natt och lyssna på islossning. Detta fantastiska skede. Men likt Tove och Vesuvius, går en miste om det när en sover, oftast långt ifrån havet.
Tove skriver om måsarna. Man kan tro att hon bott i Stockholms söderort, men det har hon nog inte. De är skräniga. Eller man kan tro att jag bott på en ö. Jag vet inte vilket som är mest rätt. Det tar lång tid men hon kommer till insikt om att ”ön måste sköta sin dramatik på ett eget sätt”, efter att först kämpat mot måsarna, mot ön. Det blir bara pannkaka av det och det kan man väl känna igen i diverse ting, pannkakan.
Jag vill också ha en partner som målar akvarell som kan måla till mina texter, Erik hör sen! Tuulikki höjer sannerligen känslan och närvaron i boken med alster från ön.
Huvudpersonen i boken är till syvene och sist Östersjön. Den osynliga huvudpersonen som är där, närvarandra längs hela vår östra kust, i Toves fall den västra. Vi vet att hon är där, medveten om att hon inte mår bra, trots hennes blänk och trots att hon huserar öar som Tove Jansson ö i Pellinge skärgård. Det är ett bra sätt att lära sig mer om havet denna bok, lära sig mer om Östersjön.
Tyckte mycket om den här boken. Tove Jansson lämnade ön tillsammans med Tuulikki när hon var 76 år gammal, 1991. Då hade de spenderat fyra månader om året i 28 somrar här, mellan april och oktober. De skrev boken Anteckningar från en ö tillsammans 1996. Hade med den insikten gärna läst lite mer om uppbrottet, hur det känns att lämna ett hus och en ö efter nära 30 år. Det tog liksom slut där vid uppbrottet och lämnade mig med en innerlig längtan att veta mer. Jag tycker inte alltid om den längtan.
Katarina
Är du författare eller skribent och är vill hyra Klovharun så kan du göra det en vecka under sommaren. Här hittar du mer information.
Visste du att jag varit i Pellinge skärgård i bloggens begynnelse år 2014? Jag tror inte jag var i närheten av Klovharun men blir faktiskt osäker. Vid tidpunkten kände jag inte till Tove Jansson särskilt mycket mer än för mumin. Jag bjuder på lite vackra bilderfrån mitt besök.
Mitt exemplar av Anteckningar från en ö är ett recensionsexemplar från Förlaget.
Det finns många versioner av resebloggare och mycket som skiljer oss åt. En sak har vi gemensamt, vi älskar att resa, men en sak skiljer oss åt, inte alla älskar att komma hem. Jag är nog den sistnämnda trots allt, en hemälskande resebloggare.
En som denna sommar skapat en smärre djungel att ta om hand på balkongen, odlar något som verkar bli något i pallkragar på en stadsodling i Bandhagen och andas gröna växter mest hela tiden.
Lite svårt att tuffa runt då, kan man tycka, men jag har nog heller aldrig varit backpackern, tukta runt bland sand och loppor, glada drinkar och billiga boende resenären to begin with.
Virustiden slog kanske därför heller inte ett så hårt slag mot mig. Jag är inte rädd att vara hemma av ensamhetsskäl, eller för att jag har en hemmiljö att frukta, något vi i början av virustiden pratade mycket om. Den här tiden kanske snarare omhuldade mig och tvingade mig att stanna upp, se livet för vad det är och vad som är viktigt i nuet. Fått mig att fundera på omställning. Fått mig att oroa mig mindre generellt om man bortser från min växande oro för växterna på balkongen, då.
Men vad har hänt sen senast vi pratade? Inte sitter jag väl bara hemma inte? Vi tar en kik.
Har besökt Kafé Lyran med Sofia och pratat om Selma. Hon bodde här någon gång, hörde jag från Sofia. Läser just nu Frihetslif! om Selmas och Sofies reser.
Avundats den vackra tavelväggen (Varför kan alla utom jag gör svinsnygga tavelväggar?)
och den fantastiska utsikten.
Tittat och tittat och tittat och tänkt att min utsikt ändå duger ju grönare den blir.
Fått min, Eriks eller nåns mönjelilja att blomma. Det kräver sin blomtant det ni!
Cyklat över Årsta broar och sedan halva söder runt. Fotat söders vackra stadsrad och helt missat att autofocus var av.
Cykelmannen i mitt liv.
Blickat ut där över Tantolunden, där är så fint.
Ätit skräpmat och druckit folkis från matvagnarna utanför Boulebar.
Och glass.
Långholmen sett från Reimersholme på jakt efter en badplats vi aldrig hittar.
Långholmen. Vill ha det här huset.
Parkerat cykeln och druckit mer folkis vid kolonilotterna i Årstaskogen. De är de finaste tycker jag!
Nisse har fått paket från Vitakraft. Ett reklamsamarbete jag kommer skriva mer om sen. Funderar fortfarande på om inte kartongen är godast trots allt.
Hälsat på i Tierp.
Avundats dröm-Bougainvillean. Rakt upp på skaffalistan. Kan man få tag i en 20 årig nånstans?
Hur känns benen egentligen? Kommer vi klara sju kilometer? En sträcka så kort och enkel i det normala, en liten promenad bara, men nu på tillfrisknandets stig inte fullt så enkel. Från två och en halv till sju! Det är dags för eldprovet på det passande Eldgarnsö.
Långt ut på Mälaröarna hittar du Eldgarnsö.
Eldgarnsö, ett litet naturreservat där du kan vandra men med en mycket liten parkering. Skylten varnar lite underfundigt ”Får du inte plats, kom tillbaka en annan dag”.
Eldgarnsöslingan finns med i boken Vandra i Stockholm.
Vandra i Stockholm – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder
Vill du själv plocka upp ett exemplar av Vandra i Stockholm? – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder? Du hittar boken hos Calazo förlag, Sverige största outdoorförlag, diverse boksajter som Adlibris och på biblioteket.
Min vän Sara Rönne samarbetar med Widforss och har ibland bra rabatter hos dem. Klickade själv hem ett liggunderlag för två hos dem via Sara igår.
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo förlag.
Eldgarnsöslingan börjar strax invid parkeringen.
Vandra på Eldgarnsö
Vi landar vid parkeringen efter vad som känns som en oändlighet längs Mälaröarnas vägar. Vägen som slingrar sig genom svenskt bondelandskap ett stenkast från Brommaplan via Drottningholm och så nära innerstaden. Hur kan det vara så med Stockholm att natur, vidsträckta åkrar, lövlundar, oändliga naturreservat blandas med ett virrvarr av tätbebyggelse? Den som ritade Stockholm måste varit ett geni, om man bortser från att det inte finns bostäder till alla. Fåglarna på Eldgarnsö tackar dock för sina och fiskmåsarna i taknocken i Högdalen, likaså.
Eldgarnsö blir eldprovet, ett stycke ö där hela är naturreservat men enkelt går att nå med lite tålamod i bil.
Hitta hit -> Du tar dig till Eldgarnsö med bil eller kollektivt. Med bil slår du bara in Eldgarnsö i Google maps och landar på korrekt ställe. Kollektivt tar du buss från Brommaplan, buss 317 mot Björkvik och hoppar av vid Karlskär och promenerar två kilometer för att nå reservatet.
Du kilar genom en grind.
Strövstigen Eldgarnsöslingan
Eldgarnsöslingan slingrar sig ca 6-7 km runt ön och naturreservatet Eldgarnsö. Höjdpunkten, en vacker Mälarö så snart du blickar ut ur skogen på den östra sidan och det mer besvärande men vackra guldgräset får väl tituleras som det vackra lågvattenmärket, ett paradis för insekter och då fästingen. Leden är lättvandrad och passerar genom en lummig ädellövskog, längs vattnet, genom kohagar till Norrudden, vår fikaplats för dagen innan leden vänder tillbaka och längs bondemarker och klassiska grusvägar a´la Småland tar en tillbaka till parkeringen.
På Eldgarnsö växer misteln, en parasit från en varmare tid, tänka sig, som klarat sig här på grund av den svala Mälaren.
Du hittar leden på Naturkartan om du inte har tillgång till boken Vandra i Stockholm.
Längs med stigar.
Förbi hundkex,
förbi lite mer hundkex.
Du följer den enkla markeringen,
förbi mer hundkex.
Det går alldeles utmärkt att stanna lite här och var och spana anda Mälaröar.
Genom ett böljande hav av hundkex ut mot östra kusten på Eldegarnsö strövstig
En möts av ett böljande hav hundkex under den första delen av vandringen. Vi sprätter på genom guldgräs i shorts och jag klappar benen var femte sekund, fästingnojig. Det är varmt i skogen, men ändå svalt av ö-vindarna.
Jag fotar hundkexen från alla vinklar, en favoritväxt jag haft på vardagsrumsbordet hela juni minsann, trots att den fröar ner hela den persiska mattan. Men vad gör väl det. Ett stycke junikänsla närvarande hela tiden är värt lite vitt puder på mattan.
Rätt som det är trillar en på en massa kor. Och massa sen!
Rakt genom en kohage i strilande sol med längt efter fikat
Korna förvånar. Vi går genom hagar hela tiden utan en tanke på att faktiskt möta några djur. Men det gör vi. Ett stycke nyfikna kor! Vi stannar förvånade en stund och spanar innan fikalängtet tar överhanden och vi sprätter vidare. Erik sprätter mer än jag för en gångs skull. Han vill nog inte erkänna, men han är mer fikasugen än jag ibland.
Erik, fearless komänniska sprätter rakt förbi.
Hej Kosseliten. Gick jag rakt genom middagsskålen?
Kosse-nyfiken.
Erik sprätter på. Hemma i staden går det sakta, så sakta. Ute i naturen sprätts det på när det vankas fika.
Första värmen och ett vildvuxet hår.
Naturens egna stilleben.
Midsommarblomster har jag lärt mig att de heter.
Här läser jag någonstans att det stannar en båt. Kan det verkligen vara så? Med skicket på den lilla bryggan kan en bli tveksam i alla fall.
Ett snabbkik på bryggan. Går det verkligen en båt hit?
”Jag vill gå ner till bryggan”. ”Men det är en omväg”. ”Jag vill”.
En kan tro att det är jag som yttrar första meningen, men det är det inte. Det är Erik. Erik vill spana bryggan dit jag har fått för mig det går små båtar då och då, specialare från Stockholm. Men efter att ha sett den funderar jag fortfarande, går det verkligen en båt hit? Madame Google är till föga hjälp men kanske vet ni Eldgarnsöare svaret?
Den vackraste sträckan är sträckan precis innan Norrudden och fikat på nordöstra sidan av ön. Här löper leden genom karg tallskog och det är något med det kala och glesa som får mig glad.
Fika och natur det bästa i livet är.
Nu ska vi se om jag kan fånga mackan i motljus. Japp, det kan jag.
Det efterlängtade fikat på Norrudden
Det behövs inte mycket i fikaväg för att livet ska kännas lättare även utan lukt och smak. Det blir enkelt med fika dessa dagar och vi äter mer än någonsin med ögonen, viktigt att tänka på om du någon gång tappar lukt och smak, hualigen, det kan vi klara oss utan igen.
Vi pausar vid Norrudden, vid en klippa. Ganska nära finns det dass, som vi inte använder. Vad är ett dass att använda när skog finns. Skogskämt och sido kan det vara bra att veta under högsäsong, då man kanske inte vill slå en drill med bar rumpa mot resten av alla vandrare. Om dasset är öppet förtäljer inte historien, men man kan ju alltid gömma sig bakom.
En bok och en recension snart nära dig, nu när jag har sprätt runt en tre fyra vandringar i boken. På vilket sätt vill du att jag ska presentera boken?
Badsugen. Jag tror han tänker det. Fan, jag är badsugen.
Sista sträckan går genom dina bondmarker och ängar.
Hemlängtan
Vi sträcker på benen efter en lång fika med fästingkoll (bara jag då, Erik säger sig aldrig ha fått en fästing i sitt liv, ungefär, trots lumpen i skärgården) och vandrar hemåt längs bondiga grusvägar nöjda med denna pittoreska vandring så nära Stockholm.
Postvirustiden, ordet vi alla väntar på, tiden som kanske aldrig kommer. Tankar om livet efter formas, innan livet efter enterat. Resande två punkt noll på allas läppar, där strävan efter ett hållbart resande och en bättre värld är central.
Kommer världen bli en bättre (rese)plats i post virustiden?
Jag sitter omtöcknad på min balkong efter en tre timmars eftermiddags-nap och en morgon med Padel och bad i Vinterviken. Värmeböljan är ett faktum och det är svårt att tro väderflickan iPhone när hon skvallrar om en tio graders drop till imorgon. Jag kommer inte försöka svara på frågan jag just väckt om någon nu trodde det, men mitt omtöcknade jag vill väcka den nu omtöcknade frågan till liv, liksom skaka om det som inte får skakas om, som inte får nämnas. Resor och postvirustiden.
Den jord vi lever på och den människovärld vi själva deltar i, kämpar med så stora brister att det för den enskilde är svårt att greppa. Överkonsumtion och överturism, rasism och kolonialism och den skenande klimatförändringen som grädden på moset människovärld. Virustiden har fört samtalet till oss och fått oss att prata med varandra, i brist på annat, om allt det som är fel i världen och till följd vill vi nu mycket innerligt få stopp på de här galenskaperna innan det är försent, med alla medel möjliga. Det som en gång gav så mycket men tar så mycket resurser, vårt resande, vår upptäckarlusta och nyfikenhet, skaver, utan någon egentlig lösning.
Resor, previrustiden. Vi möter människor världen över och ser världen i deras ögon och tar med oss erfarenheten hem och kan på så vis vara delaktiga i att förändra världen till det bättre.
Resor, virustiden. Vi semestrar på vår bakgård och två timmar därifrån, deltar i digitala utflykter världen över och guidade visningar på museer online, utan att egentligen träffa någon. Delaktigheten ökar och minskar på samma gång.
Resor, tiden däremellan. Vi hemestrar och funderar på nästa steg, riktigt gnuggar tankeknölarna under värmeböljan på balkongen. Vi försöker lösa konflikter, resursbrist och klimatet, framför dataskärmen och det går sådär.
Resor, postvirustiden? Vad händer då? Om vi fortfarande inte reser bortanför vår bakgård, vårt hemesterområde eller våra landsgränser i brist på resurser att göra så och konflikterna ökar, kommer vi se världen genom andra människors ögon igen? Om inte, är skypefönstret tillräckligt skarpt för att kompensera för det mellanmänskliga mötet i längden? Kommer vår strävan efter att stanna hemma, en hållbar värld utan flyg och inget övernyttjande av resurser få motsatt effekt till följd av den enkla anledning att vi längre inte möts och ser varandra i ögonen?
Vad tror du? Svara gärna på frågan utan svar, det är det söndagar på balkongen är till för.
En timma? Tar det en timma? Stockholmstrafiken är inte nådig i rusningstrafik, men jag får villigt erkänna att det känns samtidigt skönt att sitta i bilen, blicka ut över stadslandskapet, efter långa dagar av hemmasitteri. Benen sprätter av upptäckarlusta efter äventyret i Urskogsstigen någon dag tidigare och jag tjatar och tjatar till jag får min vilja genom. Ja! Drottningholm, äntligen! Tänk att jag bott här i femma året och inte sett slottet. Nu ska jag äntligen få set, se om det är värt skattepengarna.
Romantisk slottspromenad i Vandra i Stockholm
När viruset slog till i la lilla familija blev vi hemma som de flesta andra med samma symptom. Ganska snart började dock symptomen avta, tankar om när kan jag kallas frisk komma och vetskapen efter hundra förkylningar att det inte är självklart när det är, landa i de trötta benen. Så vi bestämde oss för att upptäcka Stockholm genom boken Vandra i Stockholm och på tillfrisknandets stig han vi upptäcka hela tre vandringar från boken, Tyresta – Urkogsstigen, Drottningholm – Romantisk slottspromenad och Eldgarnsö -Bland mistlar och tallar. Det här är mitt andra inlägg i tillfrisknartriologin.
Karamellan café och restaurang, i början av vandringen
Vandra i Stockholm – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder
Vill du själv plocka upp ett exemplar av Vandra i Stockholm? – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder? Du hittar boken hos Calazo förlag, Sverige största outdoorförlag, diverse boksajter som Adlibris och på biblioteket (troligen hett vilt i dessa tider).
Min vän Sara Rönne samarbetar en hel del med Widforss och har ibland bra rabatter hos dem. Håll utkik!
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo förlag.
Folks fascination för det allra heligaste hos pojkar blir tydlig när de försvinner. Vad gör man med dem? Stoppar i fickan?
En romantisk slottspromenad på Drottningholm
Vackra Drottningholm på Lovön i Mälaren, ligger så nära bara någon halvtimme i bilkö eller så. Men vad är väl en bilkö om man möts av något så vackert och på Unescos världsarvlista, ett av Stockholms tre, de andra två Birka och Hovgården samt Skogskyrkogården, belönad med en plats på listan som ett av Sveriges bästa exempel på ett kungligt 1700-tals residens från den tiden. Det du! Orkade knappt skriva meningen ens allra minst läsa om den.
Jag måste erkänna, inte har jag varit särskilt intresserad av arkitektur. Men, ett besök på Drottningholm får en det, intresserad det vill säga.
Vi parkerar bilen precis när vi trillar över till Lovön och Drottningholm, inte är det svårt att hitta, man ser slottet på vänster sidan när man kommer med vägen från Stockholm. Vi parkerar vid Karamellan café och restaurang och promenerar sedan runt slott och trädgårdar, en tur enligt Vandra i Stockholm på ringa 2,5 km, vilket nog kan stämma i slutändan även om jag och Erik lallar runt lite åt vart håll vi kan hitta särskilt intresserade av två asiatiska turister som ”går fel” och får ”veta det” av vakterna. Sånt gillar Erik att kolla på, har jag lärt mig från den här turen. Vad händer med folk när de bryter mot reglerna? De får skamset stå och bli uppläxade av slottsvakter minsann.
Om du tar dig med kollektivtrafik är Drottningholm knappa fem från Brommaplan. Det vill säg om det inte är 30 min kö eller så till de knappa fem.
Vackra svanar matchar slottet med sin närvaro och söta små svanbarn.
Drottningholm, en weekend här vad sägs?
Här bor vår drottning. Slottet
Vid Drottningholms slottsområde finns två slott, en slottspark och en unik teater. I slottet bor officiellt det svenska kungaparet även om virustiden fått paret att bo på Stenhammar, Viktoria att stanna hemma på Haga slott och de alla nu arbeta digitalt, och bra är väl det, mer plats till oss tänker jag. Här har annars alla kungapar bott sedan 1660-talet, under pest eller kolera, sedan det byggdes av Hedvig Elonora, vem hon nu var, men drottning var hon.
Drottningholm och den vackra porten till trädgården.
En stilistisk oas. Slottsparken
Både slott och trädgård hade sin franska förebild i Versailles-stil kan man misstänka, som allt på den tiden. Nu vill jag till Versailles för att jag skrev ordet. En stram barockträdgård efter fransk förebild följer bakom slottet, eller framför, vad som nu är fram och bak och den är minsann stram. Här går jag och Erik i våra outdoor-kläder och tänker att varför blev vi inte modebloggare. Ta gärna åtminstone en vippig kjol om du åker, så att du lättar upp stämningen lite. Även om slottet nu är stängt för visning, skulle jag aldrig bli insläppt ändå.
Fun fact: Här finns minsann även en teater med det enda teatermaskineriet i världen från 1700-talet som fortfarande används.
Slottet är vackert från alla håll.
Ett fikonträd
Slottet, baksida eller framsida? Vem vet.
Perfekta gömstället.
Mannen som går saktare än Leif Loket Olsson sprätter plötsligt iväg genom buskarna.
Här är jag, slotts-klädd. Or not.
Kina slott
Kineseri och en känsla av Orienten. Kina slott
Kina slott slängde man upp 1769, det låter som länge sedan, men tänk att det är hela 100 år yngre än huvudbyggnaden, minsann i fransk rokoko- stil med orientaliska och kinesiska inslag. Som ett litet orientaliskt rosa småsyskon. Påväg hit lär vi oss ordet kineseri, inredning med orientalisk inspiration som tapeter, vasar och sådant som kom från Kina och Orienten på den tiden.
Fika med kungligt sällskap eller mest bara sothönor
Vi slår oss ner på den öppna ytan för en fika, svenskt redo med saft och kanelgifflar knöligt nedtryckta i en sportväska. Även om Erik säger att ”det här är ju det ultimata picknickstället” fortsätter han i sann fika-anda ”det här är inte min te-kopp” när jag frågar om vad han tycker om Drottningholm. ”Det är som en liten större herrgård bara”.
Ja tycka vad man vill om stället, men ett mysigt picknickparadis är det nog allt ändå även om man i virustider inte vågar sig in på Karamellan och istället får ha medhavd fika. Vi skvalpar i oss varken te eller kaffe, då vi utan smak och lukt inte direkt längtar efter det, det smakar ju ändå absolut ingenting men njuter av mysig – och maffigheten och en hel rad sothönor och andra fåglar. Förmågan att uppskatta atmosfären det har i alla fall inte viruset tagit ifrån oss, även om detta sinne även är lite matt.
Jag känner midsommar ut i varje del av min kropp när jag vaknar. Jag antar att det är fler än jag som känner så idag. Jag var uppe till kl tre på morgonen. Jag är 35, det händer aldrig. Mot slutet var jag tvungen att gå och klappa Nisse med ett intervall om var femte minut för att klara det.
Badelibad i Vinterviken
Midsommarfirande på Skebokvarnsvägen, Högdalen
På balkongen vajar mitt nya blomsterfynd. Mannen på Grönväxtrike säger att den kan bli nära två meter. Jag ser fram emot min växt som kommer slå i mitt balkongtak.
Vi har pallkragar nu. Vi måste komma ihåg att vattna dem.
Midsommarlunch
Carro och Rickard.
Vegetarisk sill är nog trots allt godare än vanlig. Made by Carro.
Som alla andra midsomrar gick midsommarafton förbi i ett huj. Var det första varma midsommar någonsin det här? Vad vet jag, jag har ju inte varit i Sverige på flera år med Eriks vän WikiPeter har säkert svaret. Jag ska komma ihåg att fråga när jag ser honom vid odlingen.
Sjunga snapsvisor det bästa är. Jag kan en hel snapsvisa. Skulle så gärna lära mig en ny, men de liksom går inte in. Det är väl kanske ett bra tecken då det eventuellt betyder att jag inte dricker den där snapsen särskilt ofta.
Smörgåstårta med asiatisk touch. Ungefär enligt recept hos Underbaraclara till vänster om rädisorna och modifierad variant med tångkaviar och varmrökt tofu till höger.
Skål!
Russinlådan aka disklådan.
Midsommar i Hooden
Sofia och jag badade ungefär vid Vinterviken på ungefär morgonkvisten, beroende på vad man nu tycker är morgon. Det är där vi badar. Det finns bildbevis på Sofia, men inte på mig så du får trot om du vill.
Vi hade knytis och jag gjorde en smörgåstårta med asiatisk touch från UnderbaraClara. Den var god, men jag kunde ha haft mer wasabi (det ska man inte säga har jag hört när tårtan var bra). Det är svårt att avgöra smaker idag så jag vet inte om den var så god som Clara påstår, inga ”det är den godaste smörgåstårta jag ätit” entrade scenen igår, det var flera som knappt ätit smörgåstårta (!) men Johnny verkade nöjd. Han åt länge.
Matti hade sönder min retro picnicpall jag fyndade på roadtripen i Uppland. Tyget sprack rakt av. Det är så det kan gå när haspen inte är på.
Erik bar bord, pallar, sillburkar och diskade hela natten. Jag klappade mest Nisse hela natten, så han fick en bra midsommar han också.
Carro gjorde en krans och jag och Sofia med. Carros krans var finare.
Johnny hade spirituosa från världen över med till firandet och efter en hurring pratade vi om när vi kan åka och köpa fler. Min längtan är oerhörd att återvända till stan-länderna. Tänk att jag inte bloggat alls om den långa resa till Uzbekistan jag gjorde förra året. Kanske är det tur nu. Hela Uzbekistan och Västfjordarna på Island är orört i mitt bildarkiv. Det och en liten tur till Möja. Herregud, när ska jag skriva det? Nu har jag tid men när är den tiden undrar jag.
Midsommaraftonsnatten kom och kanske är det natten som är det bästa med allt. Ljuset. Atmosfären. Värmen. Midsommar öppnar liksom upp för resten av det vi kallar sommar.
Nej, nu måste jag äta frukost eller brunch, lunch och middag i ett.
Katarina
Midsommarnatten den vackra är.
Johnny.
Matti.
Sofia, Johnny, Peter och Matti.
Sofia testar vidvinkel. Det var en hel rad lustiga bilder i min kamera, men det här är ingen skvallerblogg så det är det här ni får.
Behöver klippa mig. Det är kris. Jag får krisa nästa vecka, nu ska jag läsa böcker just här precis där jag sitter på fotot.
Jag glömmer så ofta vad jag gjort men inser vilket fantastiskt liv jag skapade för sådär sju år sedan när jag startade bloggen som senare kom att bli Äntligen vilse. Vilken resa det blivit och vad mycket vänner jag träffat under den här tiden som jag innerligt saknar allt mer. Mina verkliga internetvänner som finns där i etern såväl som i verkligheten på resor och vardagslunchsnack. De flesta bloggar dessutom faktiskt fortfarande idag, när man talar om bloggdöd och annat.
Sofia, Fantasiresor
Gamla Enskede – bageri
Midsommar är en sådan där tid när man blickar tillbaka och tänker ”vad gjorde jag förra midsommar?” likt versen från en skräckfilm för att inse att jag nu många år i rad har firat midsommar med bloggvänner. De har funnits där när singelskapet i sin femtehjul-effekt skapat situationer där midsommar kanske i slutändan ändå är den tråkigaste högtiden.
Nynäshamn
Annika, Resfredag
De senaste tre åren har jag spenderat midsommar på resande fot. Det är fantastiskt vad det där singelskapet gör med oss, ser till att vi äventyrar och inte bara sitter hemma och har tråkigt.
I år spenderar jag midsommar hemma med Erik och hans kompisar och mina. Även om resor inte är temat, så är gården ny för oss och Skebokvarnsvägen känns ibland som ett äventyr det också. Det känns som att jag började firandet redan igår när jag stängde ner datorn strax efter lunch, spatserade ut i Globengallerian och mötte Sofia för lite näräventyr, som först var tänkt att handla om vandring, förberedd till tänderna med boken Vandra i Stockholm och termos men som slutade med räkmacka i Gamla Enskede, Grönväxtrike – kanelbulle-promenad och mer räkor i Nynäshamn och en prunkande solnedgång vid Skogskyrkogården. Bilder säger mer än tusen ord.
Nu är det dags att komma igång med midsommarbestyren men först vill jag önska dig en Glad midsommar. Vad ska du göra idag?
För ett år sedan, prick, under midsommarhelgen 2019 åkte jag på resa till Frankrike, med en rad sköna pressbrudar från Danmark och Sverige till ett fotbolls- VM. Jag hade aldrig varit i Normandie eller Le Havre, eller på ett VM för den delen, men det kom att bli en upplevelse utöver det vanliga. Inlägget från förra året har väntat på rätt ögonblick. Nu har det kommit. Min Frankrike-midsommar 2019, här är den.
Normandie
Jag somnar i Paris och vaknar i Normandie
Jag somnar i Paris och vaknar i Normandie när de andra hoppar ur bilen. Känner mig sådär skyldig som man bara kan göra nära man sovit eller faktiskt syndat, lite som att man inte riktigt är med eller steget efter alla andra. Men jag är nog lite steget efter alla som person bara, hinner jag tänka, innan vi åker igen.
Jag möts av fält med blommor och bondiga utsikter i Normandie. De franska byarna vill fånga mig, insluta mig i en fransk atmosfär och låta mig vara här i dess vagga. Det är tydligt att det är så Frankrie är.
Le Bel Ami
Vackra hus och dess omgivningar i Etretat.
Vi köper calvados och kvinnorna pratar franska som att det inte finns någon morgondag i Monets Etretat
Magen kurrar efter en lång resa, eller ganska så kort, beroende på hur man ser på det. Någon timme till Arlanda, ett par timmar till Charles de Gaulle och sedan ytterligare ett par till Normandie.
Vi kommer till den lilla staden Etretat, en stad som först möts av våra kurrande magar och sedan träffar oss, ett gäng kvinnor i våra bästa år, ensamfirande midsommarkvinnor. Med bagage inslängt i vad som ser ut att vara ett lovande boende för natten, La Villa, äter vi på Bel Ami. Kanske heter det le Bel Ami för le heter allt här. Vi får en perfekt tonfisktartar, en udda makrill i chilisås och annan vit fisk med morotspure. Jag har aldrig kunnat mina vita fiskar, kanske kan jag klara att urskilja en torsk men det är nog allt och morotspure är förvånande nog inte så gott. Sen får man säga vad man vill, men saltar, det gör de inte fransmännen, varken här i Etretat, i Le havre eller någon annanstans i Normandie.
Nordiska kvinnor kan konsten att shoppa och jag och jag köper calvados till vad som sedan komma skall bli mannen i mitt liv, kanske vet jag det redan då och de franska kvinnorna pratar franska med oss som om det inte finns någon morgondag. Jag förstår alldeles inte ett ord men det hindrar inte de två butiksbiträdena från att försöka. Hörni fransyskor, kan ni inte vifta och peka lite istället? Enkla manövrar förstår jag, trots allt.
Det vackra Etretat ligger vid engelska kanalen, känt som konstnärsretreat på grund av Alfons Karr som någon gång skrev en bok och gjorde det känt där mellan 1840 och 1860. Jag måste erkänna att jag inte vet vem Alfons Karr är, mer än att han gjort Etretat känt. Monet känner jag däremot och något hundra av hans tavlor är från Etretat, så kanske var det trots allt inte Karr som gjorde byn känd.
Kyrkan på höjden i Etretat
Etretat
Etretat
Alice i Underlandet. Les Jardins d´Etretat
En lokal specialitet är salted karamell men jag ska alltid komma ihåg Etretat för sin Alice i Underlandet trädgård. Högt uppe på en kulle, hittar man den, med udda figuriner och ringlande häckar att flytta in bland.
Les Jardins d´Etretat
Vissa trädgårdar har skulpturer man vill förminska med sitt trollspö, plocka ner i fickan och ta med hem.
Jag kommer ha besökt alla Normandies trädgårdar men inte Omaha Beach. Le Havre
Kontrasten möter oss i Le Havre, en siluett skapad av Monet och dömd av ww2. Här kommer jag att ha besökt alla Normandies trädgårdar men inte Omaha Beach, trots att Operation Overlord tog plats inte alldeles för långt härifrån.
Stadskärnan är på 50-talet återuppstånden i betong signerad Auguste Perret. Söker man fransk betong, hittar man det här och kanske inte på så många andra platser i världen, men vad vet jag, jag är ju inte betongexpert. Le Havre är staden som byggdes upp i betong av Auguste Perret, över rester från ett krig som inte borde ha landstigit här. Frankrikes Manhattan står och blickar ut över den svala Atlantkusten, likt sin moder på andra sidan.
Augustes betong ger liv åt en värld som försvunnit på grund av oss. Frankrikes Manhattan, Le Havre Normandie.
Det är allt bra skönt att besöka även det som inte är fullkomligt på en resa till de fullkomligas land. Den hängande trädgården
Le Havre döljer sina pärlor, bland dem en botanisk trädgård bygd i en militärbas från 1856. ”Den hängande trädgården”, en trädgård som har mer att önska för den trädgårdsintresserade, men är intressant i sitt utförande och med ett mysigt orangerifik i sin kärna. Det är allt bra skönt att besöka även det som inte är fullkomligt på en resa till de fullkomligas land, Frankrike.
The hanging gardens, Le Havre
Jag får grädde på min franska cappucino här. Au Caid
Vi äter lunch på Au Caid och lunchen är fransk men amerikaniserad. På sätt och vis är temat USA för den här midsommarhelgen. Sverige möter USA i match och jag får grädde på min franska cappucino här och badar i karamell. Jag tror aldrig det har hänt förut och det är lite förvånande att det händer här, hos detta anrika lunch-café som öppnade redan 1951. Men kanske lämnade aldrig de, som landsteg vid Omaha Beach och därför är delar av Le Havre, ett Frankrike on a sugarrush.
Bibliotheque Oscar Niemeyer, Le Havre
Vem behöver män när det finns camembert? Le Lyonnais
Även om man enkelt kan tro att Le Havre är en liten bit USA, finns här Le Lyonnais, en fem minuter promenad från Art Hotel där vi bor, mitt i smeten. Le Lyonnais är alltifrån Amerikanskt. I Le Havres multikulturella område hittar du denna bit urfranska restaurang. Här får jag mina drömmars crème brûlée till toner av en fransk kypare som bara kan en fras på engelska, ”hot hot”. Jag testar calvados, precis som att fransyskorna pratar franska som om det inte finns en morgondag och detta starka äppelbrännvin gör sig påmind morgonen efter. Escargot landar på min tallrik för första gången i livet och camembertfylld filodeg med äpple är mitt nya afrodisiakum. Vem hade kunnat ana att sniglar smakar så bra och vem behöver män när det finns camembert?
Jag har bara ett tips om du besöker Le Lyonnais. Ät det de serverar, du kommer aldrig att ångra dig.
Le Lyonnais ”hot, hot”.
Jag äter stjärnor, packar ner den vita betongen, gräddränkta sniglar och min första näckrosdamm i fickan och beger mig hemåt. Hej då Normandie!
Ett besök i Frankrike är inte ett besök utan en Michelinrestaurang. Att äta stjärnor är speciellt och vi äter våra på Jean Luc Tartarin. Jag är ledsen Jean, alla dagar i veckan återvänder jag till Le Lyonnais istället. Vi är alla olika och jag vill ha min franska man fylld med camembert.
Vistelsen avrundas med ett besök i Honfleur, en tur i hamnen i Le Havre och sedan en stund på stranden. Vindarna blåser svalt på dagarna, det är stekande hett i solen och det känns typiskt atlantkustigt här. Jag doppar tår och kropp i havet för att bli av med hettan och får grus mellan tårna till följd.
Vi kommer till Le Havre för fotbolls- VM och även om minnet etsat sig fast, är den vita militäriska betongen, gräddränkta sniglar och att ha sett min första näckrosdamm, det jag slutligen packar ner i fickan och tar med mig hem. Vi har väl alla saker vi väljer att minnas och jag väljer dessa tre minnen, även om min tid i Le Havre, knappast är slut med dem.
Katarina
Honfleur
Mysig hamnstad, så turistig att Gamla Stan i Stockholm rodnar.
Kontrasterna mellan Honfleur och Le Havre. Honfleur, var är betongen?
Vi får en guidad tur i hamnen och lär oss att man mäter hamnstorlek med antal containrar. Ett av containerskeppet i hamnen när vi är där tar 7000 containrar. Det största som Le Havre får in är ett containerskepp som tar 20000 containrar och är 400 m långt. Le havre är den femte största hamnen i Europa, näst största efter Marseille i Frankrike. Den största hamnen i världen är Shanghai. I Le Havre får man in 2,8 miljoner containrar per år medan Shanghai tar 30 miljoner per år. Störst i Europa är Rotterdam med 15 miljoner containrar. Jag kan inte förstå hur många gånger jag skrivit ordet container.
En promenad i hamnen Le Havre
Stranden i Le Havre
Resan till Normandie var en pressresa ordnad av Atout France, French Development Tourism Agency. Text, bild och åsikt är som vanligt mina egna.
Har du hört om bokbörsen? Ett superställe där man kan köpa och sälja begagnade böcker. Jag är sämst på att sälja men köper desto oftare, mitt senate fynd är en bok om Sveriegs nationalparker från 1927. Satte ihop en lista till sommaren, för att det är kul med böcker jag genast vill klicka hem. Andra gör moodboards, jag gör bookboards, vi är alla olika. Min bookboard från Bokbörsen denna sommar, varsegod.
Sommarboken. Tove Jansson. Farmor, Sofia och hennes pappa på en ö, levande den nordiska drömmen.
Den underjordiska järnvägen. Colson Whitehead. Om det nätverk som hjälpte slavar att fly från söder till norr i USA, den så kallade underjordiska järnvägen. Högst aktuellt ämne.
Skrivliv. Gun-Britt Sundström. För att jag alltid letar en bok om skrivande, hört att denna var bra och aldrig lyckas låna den på biblioteket.
Vad som helst av Patrick Modiano. Med titlar som Nätternas gräs och De dunkla butikernas gata känns Modiano perfekt för sommaren. Har tidigare läst Lilla Smycket och sedan den dagen drömt om att åter få läsa ett parisiskt mästerverk.
Mitt storslagna liv. Jenny Jägerfeld, ungdomsförfattaren som vinner augustpriser hela tiden. Jag är helt såld på titlarna.
Mina drömmars stad. Per Anders Fågelström. Stockholm, Stockholm, Stockholm!
Snölegend. Werner Aspenström. Den bok jag faktiskt läst. Eller bok och bok, en diktsamling. För diktnybörjaren som jag, enkel att läsa. Hos mig fastnar den.
Brev till min dotter. Theodor Kallifatides. Läste Ännu ett liv av densamme och vill bara läsa mer.
och så ett tips till dig på bok jag redan har. Sverigeboken. Olof Thaning. Slå bara till! Så bra till sommarsemetern att man storknar. Från 1982 and what is not to like med designen? Här hittar man lite fun facts om allt i Sverige från småbyar till traditioner. Jag och Erik har den med i bilen när vi näräventyrar och it is grym!
