Livet har saktat ned sig för mig i år, på flera sätt. Jag har haft svårt att skriva enda sedan i mars. Jag har nog också haft svårt att läsa. Kanske hänger det ihop. Efter januariöverenskommelsen har livet som statligt anställd inte blivit sig likt och att jobba nu är att navigera över havet utan kompass. Jag antar att jag alltid haft ett mål med mitt skrivande, underförstått. Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag har med bloggen skrivit en dagbok som blivit läst av andra där målet blivit just det. I år tappade jag siktet och då kommer inte orden lika enkelt längre. Men januariöverenskommelsen kanske bara var toppen på Sverige-isberget. Det började någonstans hösten innan när vi, människan som kollektiv, blev allt mer och mer oense om vart kompassnålen pekar. Delar av kollektivet pekar nålen mot medmänsklighet, delar mot Greta och minskad klimatpåverkan och andra delar mot stängda landgränser och ett allt starkare Sverige Demokraterna till följd. Några nålar pekar i ungefärlig samma riktning medan andra mot helt andra väderstreck. Jag …