Kan inte fatta att det är så lustfyllt att blogga igen? Var kom denna energi ifrån kan man undra. Visst jag skrev, skriver, varje dag och det har jag gjort länge. Har en benhård skrivrutin och när jag kollar bakåt i kalendrar och dagböcker så står det skrivet där: Jag skriver jag nästan varje morgon vecka ut och vecka in. De där mornarna blir en massa ord till text som blir till kapitel som sen blir så många kapitel att det räcker till en bok. Mina lådor är fyllda till bredden av alla dessa texter. Den här veckan har skrivrutinen funkat väl. I redigeringsfasten av vildsvinsmanuset behöver jag hålla ett ganska högt tempo, för att jag för en kamp mot tiden, mot mig själv. Kampen handlar om att hinna genom hundratusen ord, nära fyra hundra a4-sidor med text som blivit till kapitel och till ett manus förhoppningsvis snart en bok, innan jag blir uttråkad. Uttråkad brukar jag bli efter sådär åtta veckor med samma harv. Det är ändå ganska bra uthållighet, kan man tycka väl? …

Så var ännu en skrivvecka igång och det är onsdag mina skrivvänner där ute. Jag har skrivit varje dag hittills denna vecka på mitt vildsvinsmanus som närmare sig slutsömmarna. Nu sitter jag och funderar på exakt vad det är man ska sy med för tråd i den där sista vändan? All denna korr som ska till? Ser plötsligt liksom bara ord som liksom, som, hon och han till förbannelse och funderar till det fullaste allvar om jag någonsin på den här sidan av tjugotjugotalet kan tänkas få en bok utgiven? Alla som skriver vet att det är en lång väg till att bli utgiven. Alla vet. Alla vet att man måste kavla upp ärmarna och jobba vidare oavsett. Men det vet inte mitt huvud, inte när det kommer till svensk grammatik. Då känns allt plötsligt dödsallvarligt och lika delar omöjligt. Så jag tröstar mig med en skrivsemla på Espressoh vid Globen och tänker att det kommer en skrivdag imorgon med. Katarina

Det bara snöar och snöar och snöar så att hälften vore nog. Så sitter jag här hemma och tampas med inledningar. Jag inser att jag ofta bara inleder texter och hastar vidare. Tänker att det är ett senare problem. Det var likadant med masteruppsatsen. Jag tycker fortfarande inte jag skrivit någon inledning där? Men det måste jag ju gjort för annars blir den ju inte godkänd och godkänd är den. Problemet nu är inledningen på Vildsvinsserien. För hur inleder man en hel bokserie? Det känns plötsligt som jag har hela världen på mina axlar. Lika tung som den blöta snön som faller ner för taken. Jag tycker om att inleda med dialog, in medias res. Lite pang på sådär. Men ibland tror jag jag gör det för att jag gillar att hoppa över problemet och inte tampas med det. Nu i slutredigeringstider måste jag tampas med det. Jag måste ha en inledning som håller, som förklarar boken kanske hela serien. Eller måste man det? Och så är jag tillbaka på ruta noll. Emma är så …

Nytt år och nya tider, sådär. Upptäckte till min stora glädje (idag när jag har tid att ligga på latsidan, typ nyår är inte min grej pga gillar inte att vara uppe sent) att Bloglovin kommit tillbaka. Det kändes vintage. Jag loggade in och för den som inte vet vad Bloglovin var var det en app att följa bloggar i. Och mitt gamla flöde fanns kvar! Såklart har många av de jag en gång följt slutat att blogga. Men samtidigt fanns många kvar. De gamla storbloggarna gör ingen besviken, förutom att det finns de som UnderbaraClaras som lagt sitt bakom betalvägg. Det kan man ju förstå, men värst roligt är det väl inte för mig som läsare som är så ofantligt nyfiken och har all tid i världen en nyårsdag som denna att scrolla. Annars började jag den första januari med att se på fyrverkeriet i Enskededalen och i den tidiga morgonen cykla hem i snö, jag svär det snöar på bredden här. När jag kom hem kröp jag ner i soffan och läste ett …

Idag satte jag den sista punkten i mitt råmanus i andra delen för vildsvinsserien med en kortelikort epilog, vilket fick mig att fundera på prologer och epiloger men även att skriva synopsis för bok tre. Just epiloger, en slags framtidsblick är verkligen ”det ena leder till det andra” och resulterar i nya berättelser när jag skriver dem. Bok ett i serien har ingen prolog, det finns inget före protagonisterna möts. Men den har dubbla epiloger, där en av epilogerna leder till tanken om bok sex. I bok två finns heller ingen prolog, har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just prologen i varje fall inte läsa den, men det finns en epilog som leder till kärnan i bok tre. I bok tre kommer det finnas en prolog, åtminstone finns det en i planeringsstadiet, som i sin tur saxar tillbaka till en kärnhändelse i bok två. Det är som ett pussel, som bara kan läggas av författaren. För det är min hjärna. Min fantasi. Och det kan ingen ta ifrån mig. Igår åt jag hemlagat indiskt …

Sista veckan innan ledigheten är över och jag kämpar med en inlämning till kursen jag går, Kreativt skrivande B vid Umeå uni, för den som är intresserad. Sedan igår sliter jag håret av mig med att välja det textstycke jag ska använda till slutinlämningen den nionde. Och det är värre än allt annat med skrivande: att välja vilken text som får stanna. Jag hade trettio sidor igår. Jag läste. Skar bort. Idag har jag arton sidor. Mitt mål är att ha tio sidor innan jag kan börja bearbeta dem, vilket skulle ha skett idag. Så nu sitter jag med dessa nedrans arton sidor och behöver läsa dem igen, för att skära till minst tio sidor, för att kunna bearbeta dem och slutligen få ned dem till fem sidor till slutinlämningen. Herregud. Hur svårt ska det vara att skära bort text? Allt jag vill är att göra något annat. Typ ta det pennfack jag äntligen införskaffade vid jul efter att haft pennorna lösa i väskan i ett decennie och fara till stan och fylla det med …