All posts tagged: dagbok

En smaklös värld

Virustiden entrade våra liv a dreadful Sunday, fast egentligen var det en lördag. Men smaklöst blev det i vilket fall. Är man någonsin beredd på att tappa lukt och smaksinne? Jag tror inte det. Jag tror vettet försvann med lukten. Allt vi har är mat, det märker jag nu. Så min virusdagbok, blev min matdagbok. Jag fotar det jag äter. Jag undrar hur länge jag ska hålla på? Till jag får tillbaka aromen? Då kan jag få vänta länge. Jag googlade idag de som har tappat lukten, det ska visa sig att inte alla har fått tillbaka den. Jag slutar googla. Jag sitter med min struts på magen på balkongen. Det är varmt i solen men Erik fryser. Det är drag säger han. Det är första gången i livet han fryser, tror jag. Jag har knappt några symptom kvar, om det inte vore för den lilla detaljen doft, en inte så liten detalj. Jag har varit utan luktsinne i fem dagar nu, när jag publicerar det här är det åtta. Varje morgon letar jag efter …

Vänta med dans. Träna upp acceptans. Och vila i ännu en Skypekonferens.

I retrospektiv kommer denna vår att ha passerat till historien som min generations märkligaste. Trots det finns det många intressanta tankar om samtiden just nu, som sätter perspektiv på märkligheten. Tankar om nuläge och tankar om omställning i spåren av virustiden. Idag odlar vi och siar om framtiden med varandra över en kopp kaffe och hemlagad kaka, på säkert digitalt-avstånd. På något sätt positivt i sin enkelhet med en underliggande ton av förbättring av både den enskildes liv och samhället i stort. Vi har varvat ner och pratar om vad som kommer hända när det här är över, med fokus på när. Håll distansen Jag drar nu en lans för en fortsatt distans trots att vårsolens glans sätter folket i trans Ge ännu en chans till en lagom balans i vårdpersonalens ruljans Vänta med dans Träna upp acceptans Och vila i ännu en Skypekonferens Dikt av Josef Beltzikoff från nr 19, Årgång 33 av mitt Söderort Jag läste dikten av Josef i min lokaltidning, mitt Söderort i veckan. Dikten är från början av maj. Jag …

I norra Upplands bruksbygder bjuder Jesus alla till sig

Lördag den 23e maj Öregrund är vackert. Jag sitter i min pyjamas på Klockargården där vi bor och skriver efter ett stort mål mat med efterrätt nere på byn. Mätt är efternamnet. Vi promenerade efter det ut på hala klippor för att fånga solnedgången och Erik halkade och slog i rumpan. En snigel fastnade på hans byxor och ramlade av. Jag krossade en annan snigel med rumpan och minst två till med skon. Ljudet av en krossad snigel kan vara det värsta. Men det är så många sniglar här. Jag har fyndat en guidebok på en av alla second hand butiker vi besökt idag, Sverigeboken, en turistbok från 1982. Fynda guideböcker second hand kan vara det nya svarta. Det är spännande hur mycket som fortfarande är aktuellt. Men det kanske är för att man alltid skrev om kyrkor och fornlämningar, det blir inte så svårt att vara aktuell då. Gustav Vasa är fortfarande född i samma slott, 38 år senare. Nähe, säger du det! Den här boken är årets fynd. Här finns allt. Ja Erik, …

Det krävs inte så mycket när allt kommer ikring

Fredagen den 22e maj 2020 Det är på kvällen jag hinner skriva när jag äventyrar, eller en kort stund på morgonen om jag är morgonpigg, men jag är inte så värst morgonpigg, det är tur att Erik inte är så värst morgonpigg han heller. Kommer du ihåg Rania när vi äventyrade i Yosemite? Vi gick upp vid 4 på morgonen och det var helt okej. Vi hann att skriva och att äta nudlar, det var vad vi han. Idag var jag uppe med solen och kylan. Soldattorpet blir kallt framåt småtimmarna, trots att vi har ett element. Det är väl mest inbillning men det är vad det är. Det viktigaste är kaffe på sängen, det lärde jag mig imorse så nu bryggdes det en kanna kaffe att ta med till stugan att dricka när jag vaknar imorrn. Erik sitter på andra sidan rummet med sina lurar på. Han vill ha lite tid för sig själv, så han sitter en meter bort. En relation är så antar jag, man kommer inte undan. Dagens höjdpunkt var lakritspucken …

Kväll i soldatorpet

Torsdag, Kristihimmelsfärd Jag sitter i mörkret och det är nästa natt, eller det är natt. Det har varit en lång dag trots den korta distansen. Det går att göra en kort distans lång, om en åker längs kusten. Det doftar eld i soldattorpet, fastän att vi inte eldar. Erik är ute och borstar tänderna med vatten i en plastmugg, en souvenir från Florida säger han. Erik vill minnas att man fick dem med öl på stranden och två rosa flamingos på dess framsida vittnar om att han nog har rätt. Mitt militärunderställ från woolpower är på. Det är 17 grader i stugan, det känns varmt men jag skattar mig ändå lycklig att jag har det, jag vet att jag kommer uppleva det kallt framåt småtimmarna. Kom när du känner för det älskling, säger han. Katarina

Fragment av min tid

Helgen är här och jag vaknar till en mans äppelsug, oskyldig som en brud, skakar galler medan en annan man gråtande, trots sina synder inte alls skakar galler, bekvämt sitter i TV4s soffa. Så kan det gå när inte haspen är på, men trots att haspen är av, låter jag den gråtande mannen ta flera minuter av min tid, hela fragment av min lördag, tid i vanliga fall så värdefull där jag bara borde ha klappat Nisse, klippt med ögonfransarna och gått vidare med mitt liv. Både jag och alla andra. Men jag är kvinna i frågan, jag tar fram den mentala mattpiskan och tänker att om man någon gång ska få använda den, är det nu. Egentligen skulle jag skriva min första text om skrivande, om det projekt jag tagit på mig att läsa Så gör jag och göra övningarna där i, men det blir det inte så. Jag irrar istället runt hemma, bland kaffekoppar och hungriga kaniner, bland ett virrvarr av frukost och hö. Mitt fokus är någon annanstans och inget blir skrivet, …

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det

Jag längtar efter att läsa om min favoritbok, men jag vet att jag inte får det. Läsa om den alltså. Min favoritbok från när jag var barn heter Över alla hinder och kom med Pollux hästbokklubb 1995. Jag var 11 år och läste den fyra gånger på raken och då menar jag raken, att jag bara fortsatte från början när sista raden var slut, i samma andetag. Den finns på bokbörsen för 25 kronor jag känner att jag vill ha den, att jag måste ha den. Jag kan sakna den känslan hästlektyr gav mig när jag var i den ålder, så in i vassen, att jag tänker att om jag ska komma härifrån med baddräkten i behåll måste jag läsa om Över alla hinder. Men i nästa stund vet jag att jag inte får det, för boken kommer inte vara densamma och den där sakna känslan kommer aldrig mer komma tillbaka, det vet jag ju. Varför är det så att de känslor man kände som barn aldrig riktigt kommer tillbaka som vuxen? Varför kan man …

Konstigt hur det kan bli när livet ställs på ända, vi faller tillbaka till det enkla. Sommarsnö på balkongen.

Om man har läst Priset på vatten i Finistère känner man till mullbadarna, de där otygen Bodil kämpar med i sin trädgård i Frankrike. Jag skrattar vid tanken när jag stoppar ner händerna i jorden för att påta, vem hade kunnat ana att odling till sist även skulle ta mig. Det trodde jag nog aldrig när jag förvisso småmyste till blad efter blad om livet i Frankrike och Bodils trädgård, där jag tvärsäkert skulle sagt om någon frågat, att några mullbadare kommer jag aldrig att behöva dras med för jag kommer aldrig ha en trädgård. Nu är det allt jag drömmer om. Konstigt hur det kan bli när livet ställs på ända, vi faller tillbaka till det enkla. Södernytt kom för veckan igår och skvallrade om Stockholmares tiotusen-kö till koloniträdgårdar. Med Bodils trädgård kom drömmen om en prunkande balkong och med Södernytt drömmen om en kolonilott. Ge mig en mullbadare i en kruka på balkongen och en liten lott att odla morötter på! Nisse vaknar i ottan och gnager på burgallret, fåglar kvittrar och badrumsdörren …

Egentligen skulle vi köpa en björnbärsbuske

Jag får egentligen inte ordning på något. Inte mina ord, inte min redigering och ej heller mina växtinköp. Helgen har kantats av växtinköpt. Man glömmer bort hur dyrt det är och vilken affär som hade vilken växt, så också nu. Vi packar lilla Spättan (arbetsnamn på bilen) återigen och rattar återigen mot Nynäshamn och Ösmo plantshop, för att tre timmar senare komma ut med en Dvärgsyrén och en hel del lådor. Att lådor kan vara så dyra! Så kan det gå när Björnbärsbusken finns på Grönväxtrike en mil därifrån och vi varken kommer ihåg till eller från, men 1700 kr fattigare blev vi i alla fall. Här fikar vi och beundrar virkade bakverk. Västerby bygdegård. Som vanligt är livet inte en rak väg. Ej heller enbart solig. Vi tar landsvägarna och njuter av väderomslaget, inifrån en bil, för då går det ju att njuta. Erik vet att det finns en bygdegård där man kan fika om man har tur. Så vi letar efter denna bygdegård en stund, vem har koll på tid i dessa dagar …

Här där jag nu bor finns ett bibliotek

Det var därför jag flyttade hit, eller man kan åtminstone tro det. Jag vill tro det, så har jag inte gått dit. Var påväg idag, onsdag, mitt i veckan och då har man ändrat de där jädra öppettiderna och glömt att meddela Google. Stockholm stadsbibliotek får minus på sitt välfyllda pluskonto nu. Jag har inget annat val, jag får gå dit imorgon. Högdalens bibliotek heter det och här finns en väggmålning, har jag läst i ett av alla södernyttsblad jag inte minns vad de heter. Kan det vara Mitt Söderort? Jag läser dem ibland, för att det är kul att hålla sig uppdaterad om det område en bor i. I alla fall vet jag att det finns en väggmålning jag vill se men jag lyckas inte komma hit. Erik sa att vi får ta det imorgon, nu när vi vet att det bara är öppet till 17. Här sitter jag nu imorgon och funderar på hur ska jag hinna till biblioteket från jobbet till någon gång mellan kl 10 -17? Det är den enda tanke …

En melankolisk resebloggardröm

Jag hör klockan ticka till höger om där jag sitter. Tick, tack, tick. Den talar om att snart är det dags att börja jobba. Jag kan höra det på andningen. Den lätt stressande andningen Erik får precis innan han ska börja. Som vi alla får. Fläkten från datorn bryter av tickandet när den startar. Ljudet från fåglarna utanför sovrumsfönstret upphör. Stämningen ändras, tick, tack, tick, tack. Tystnaden bryts av en telefonsignal och Erik svarar. Jag tar på mig mina brusreducerande lurar för att kunna fortsätta skriva. Alla ljud försvinner och med det omgivningens inspiration. Jag lämnas ensam med mina tankar innanför en vägg av tystnad. Under lång tid har betalda skrivuppdrag känts motiga. Jag vet inte varför, men troligen för att det helt plötsligt blir ett krav på att skapa. Att skapa stora mängder är inga problem när jag inte måste, men att göra det under krav, en deadline, blir plötsligt svårt. Varför är det alltid så? Jag känner händerna kring min strupe. Men nu har något förändrats. Nu kan jag riktigt längta till ett …

Gröna växters kurragömma. Grönväxtriket och Ösmo plantshop

Vi vaknar till stillhet och regn. 1a maj välkomnar vårregnet och jag som allt mer pollenallergisk, välkomnar det också. All denna tid. Vi har inget att göra, vi är som barn med brist på fantasi ”mamma jag har tråååkigt”. ”Ja men ge er ut barn, ge er ut och lek”. Så vi ger oss ut och leker och min favoritlek får ta plats, gröna växters kurragömma. Vi tar bilen mot Nynäshamn, en plåtlåda vi är allt mer tacksamma att nu ha lagat. En Ford, jag trodde aldrig jag skulle ha en Ford. Tusenlapparna rullar men friheten består, även hos Ford. Jag tror plötsligt vi inte klarar oss utan den, vi som skulle ha närhet till tunnelbana för evigt och bara tretttio minuter till jobbet med den om man räknar in sträckan till fots. Nu bilar jag eller går till jobbet istället och det tar en timma till fots, jag hade nog aldrig vetat att det går att nå jobbet så enkelt med bara benen, om det inte vore dessa tider, till fots- tiden. Han kör …

I början av något går allting bra

När man tränat så att lederna börjar gnissla, umgåtts på social distanserings-vis med alla som vill och nu börjar få slut på vänner som vill ses. Vad gör man då? I början av virustiden var det inte en så svår tanke att stanna hemma. Att precis ha bytt bostad betyder massa hemarbete och med ny bostad finner jag mig rensa garderoben, pyssla med krukväxterna och baka som aldrig förr. Jag har tom börjat lyssna på radio och titta på TV igen. Bara det. I början av något går allting bra Jag sitter vid köksbordet precis som alltid när jag bloggar, det är här jag sitter. Det är Valborg och jag ser Nisse springa fram och tillbaka och göra vad som ser ut att vara glädjeskutt lite varstans, som om han hoppar och slår samman fötterna i luften. Har i efterhand förstått att det kanske inte är det det är, utan ett sätt att avreagera sig när man har för mycket energi. Jag har också för mycket energi Nisse. Jag vill springa, hoppa och slå ihop …

Tankar från söderorts-nutid

Tankar som slår mig dessa dagar. Det är ibland allt jag tänker på, det som komma skall. Jag vet att jag inte är ensam. Jag läste det här inlägget av Ann som är i karantän i New York City och blev berörd. Jag tror det är svårt att inte bli. Läget i den efterlängtade Sex and the City staden känns allt mer surrealistiskt. Ordet kylbil får mig att rysa av ett kallt domedags-obehag. Bland karantänsorden flyter kärnfrågan till ytan, det vi alla funderar på när vi blickar ut över stad och land; om det som komma skall. ”När ska vi släppas fria? och ”Hur ska det bli då?” för att i nästa stund drabbas av skam till insikten att det finns de som inte kommer ut i friska luften igen, som inte kommer längre än till Hart Island. Vad är vi att längta efter att bli utsläppta, att bli fria, att få semestra och att få kramas när andra aldrig mer kommer få? Vi sitter på balkongen i full kvällssol för vi har en sån …

Har jag inte läst det där?

Igår på väg till Garphyttans Nationalpark sa jag till Erik ”nu finns ett nytt inlägg uppe på bloggen” varpå Erik ivrigt började jakten för att hitta det. Han verkar ännu inte lärt sig min bloggs direktadress utan kämpar mot Facebooks algoritm för att hitta det nya var gång, varpå han snart utbrister ”Har jag inte läst det där?” (om inlägget om måsarna, jag faktiskt skrev igår, själv nöjd över att jag faktiskt lyckades skriva ett inlägg om måsar). Frågan är ändå om de orden inte är de värsta en kan höra som skribent? Jag tänker i stunden i mitt stilla sinne ”men va, jag har väl aldrig skrivit ett inlägg om måsar, särskilt inte i helgen” varpå jag inser att inlägget nog kanske är väl likt ett av mina tidigare inlägg från veckan, eller i alla fall ingressen. Skillnaden verkar ske i köket, kylen gnisslar i det ena och spisen fräser i det andra. Men Erik, give me a break, det är ändå virustider, vardagen ter sig allt mer lik, fantasin tryter och samtidigt, hur …

Ett liv – en reseblogg – en dagbok

Det fräser och smattrar från spisen. Erik slår i lådorna och besticken rasslar obekvämt till följd. Det doftar rosmarin, kanske ett stänk pasta. Fotsulor mot linoleummatta-ljud varvas med något knorrande, jag tror det är Erik som tänker, då kommer det, knorret. Sinnesintrycken är många i vårt nya kök. Tulpanerna jag fick gratis för att Interflora först förlagt mitt blommogram står på bordet och har växt sig för stora för sin vas. De står i motljus och solens strålar strilar mellan bladen och försvinner sedan ned bakom taknocken på funkislängorna mitt över. Jag funderar hur jag ska gå vidare med mitt (rese)bloggande i denna tid, nu när skrivglädjen återvänt men samhället så dramatiskt ändrats. Vad har jag att säga och vad vill en höra? En messenger facebook- grupp bryter min tanketystnad och talar om att viruset tagit ännu oväntad sväng, att Adam har slukats ned i det svarta hålet. Plötsligt är ljudet från köksfläkten det enda jag hör. Jag antar att olika saker tar olika hårt i olika tider, men det känns ändå i hjärtat ordentligt …

Livet i stiltje

Jag har inte bloggat på länge, jag blir mer och mer medveten om det. Är det nu jag slutar eller är det början på något nytt? Tappade jag lusten eller var det något annat? Jag har med tiden inte lyckats sätta fingret på varför det blev så och kanske spelar det ingen roll nu. Det var långt innan det som nu är ändå. En annan tid kom och vände upp och ner på allt det gamla, det världsliga. Virus-tiden. Jag måste erkänna, jag trodde aldrig den skulle komma. Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker att nu har jag all tid i världen för rannsakan kring det där som är viktigt i livet. Jag är ju ändå mest hemma. Hemma i Högdalen. Har jag sagt att jag flyttat? Jag tänker att jag ska kunna fundera mig fram till bästa väg att gå. Men ack den näsbränna som följer vid blotta tanken. Livet har nog aldrig varit så komplicerat som nu och så enkelt på samma gång. I virustider sköter sig livet självt. …

Irland, likt Rose Tattoo av Dropkick Murphys – en ruffig skir ros

Sponsrat samarbete med Tourism Ireland. Jag vaknar upp i Irland efter att ha sovit hela vägen på flyget. Som flygrädd är det, det enda tricket som funkar för mig för att landa återhämtad. Vi landar och tar en taxi direkt till fish and chipsen och jag tänker att det är rätt prioritering för en lyckad start på fyra dagar på den gröna ön och Sofia tänker nog likadant hon. En vacker utsikt från Kellys i Dublin.  Irland, likt Rose Tattoo av Dropkick Murphys – en ruffig skir ros Inte så unik fish and chips men skrämmande god hos Leo Burdock i Christchurch. Dublin Vi äter fish and chips på Leo Burdocks i Christchurch. Hos Leo får du fisk som kostar som bomull men som smakar guld. Ibland är tips från google bra tips även om man inte alltid vill ha dem när hon erbjuder. Vi tar fisken och även tipset från gubben i kassan om att äta en i en park längre ner för gatan och beger oss till en park blandad med folk och fiskmåsar. Är fiskmåsar mysiga eller vill man mest …

Vid ishavets kant. En roadtrip genom Nord-Norge.

31a juli – 9aug 2019, Narvik till Lakselv Ett dygn i tåg sätter sina spår. Men det är mysigt, det får jag ge dig SJ. Föga ska jag ana krånglet som skall vänta påväg hem, men det vet jag ju inte nu och det är väl tur det att man inte vet världens olyckor innan de komma skall. Vidderna är värda det, kanske särskilt sträckan Abisko -Narvik, en bucketlist sträcka har jag hört, som jag nu sett, både från tåg och bil. Men som Johnny påpekar påväg tillbaka i en av alla ersättningsbussar vi nästan inte kommer med då inte ens SJ är säker på om den finns ”bäst du håller dig vaken nu så du inte missar denna gång, ack du sov ju genom här sist”. Inte får man missa något så storartat, inte. Med Arctic Circle train, Stockholm till Narvik.  Johnny lagar renskav. Narvik. The band. Johnny, Katarina och Linda. Arctic Circle Train till Johnnys Narvik Vi landar i Narvik bland järnmalm och krigslämningar efter en hel tågresa hit. Ännu har jag inte …