Skrivlivet som även blivit ett grönt liv har nu också blivit ett ritande liv. I veckan hade vi pysselkväll hos Eriks kompis Carro, ett smart påfund, så nu kan jag även titulera mig pysslare. Jag har många ess i rockärmen om jag själv får säga det.
Nej skämt och sido. Vad är ens en pysslare? När jag var liten var jag en sån tror jag, jag skrev dikter och kladdade, samlade på saker, skrev små hästnoveller på alla block jag kom över och målade om saker. Måla om perioden resulterade bland annat i en blå pall som vi nu har i köket. Den blå färgen håller för övrigt på att falla av nu. 20 års hållbarhet hade den. Under tonårstiden var jag dock rädd för ordet pyssel, det kan jag fortfarande vara som följd. ”Ska jag måla en tomte på beställning? Det kan jag väl inte.” Idag vill jag skrika åt mitt forna jag ”Vaddå kan, du målar ju!” All denna prestationsångest som lurar under varje tonårsflickas huvudkudde, jag blir irriterad vid tanken. ”Måla tomten den behöver ju inte bli bra för tusan, det står inte bra i instruktionen!” fortsätter jag skrika tills rösten tynar bort av ansträngningen. Som tonåring var jag också en klassisk ”jag börjar ett projekt och avslutar det aldrig”- person med tonårsrumskaos till följd. Förresten lever även denna sida kvar, en sida av mig själv jag idag är stolt över. Vi är de vi är som människor och jag är en stolt kaosmänniska.
Inte särskilt mycket har egentligen ändrats från tonåren till idag, förutom sysslan jag utför när jag idag ”pysslar”. Idag handlar det mer om att sätta upp gardiner (istället för att sy dem) och riva runt i garderoben, inser att jag saknar något och klicka hem det (istället för att sticka). Jag kaosar och idag har ordet pysslare allt mer fått en mening av att plocka upp efter mig själv och det kaos jag skapat med orden ”Erik, jag ska bara pyssla lite”.
Det är dags att ge pysslandet sitt rätta namn och värde, ett kulturellt värde som handlar om att skapa hantverk men utan prestationskrav. Det ska i alla fall vara mitt pysslande.
Erik har träning på lördagar, herrträningen i squash och denna tid ger mig fri lejd att göra det jag vill och det jag behöver göra, med fokus på det jag behöver göra. Sitta vid köksbordet och skriva mina reklamsamarbeten till bloggen, syssla med mina ritprojekt eller annat som kan anses vara någorlunda produktivt eller där jag faktiskt får betalt. Det är ju till syvene och sist ganska kul att få betalt för sitt kulturella arbete, en känner sig lite extra stolt.
Vad gör jag då på lördagseftermiddagen mellan klockan 16 och 18 när Erik tränar? Ja inget av ovan nämnda. Allt som ofta tar jag en liten lur i sängen och stapplar mig upp som en rishög lagom till när Erik kommer hem full av pepp. Möjligtvis okynnesäter jag lite Pim Pim eller ligger raklång på hallmattan, pratar med Linda i telefonen och klappar Nisse. Det här med tider, avsatta för produktion funkar inte särskilt bra för mig, eller så gör det det i perioder för att sedan falla tillbaka i totalt tonårskaos på lördageftermiddagen.
Jag måste nog erkänna, jag är prestationskravsskadad.
Men med det sagt så bryr jag mig inte. Det är skönt att vara mid 30, att snart fylla 36 och få vara lite som man själv mest är, inte så produktiv hela tiden, en kaosare av imponerande mått och nu då en pysslare.
Torsdagar varannan vecka finner ni mig i Rågsved, pysslandes, det vill säga tills jag kaosar ur igen då.
Dags att ta sig bort från balkongen och ut i höstvädret. Ska ut och cykla mer Erik och kompisar. Hej hösten, här kommer jag! Vad ska du göra idag?
Katarina
Alla bilder i inlägget är från hemma hos Carro i Rågsved.
