Ursäkta att jag haft lite mycket att göra. Men nu så, nu är den ute min skrivbäbis. Just click on it!
Skrivberättelser – Om folkbibliotekariens praktiska skrivkunskap
För att hamna på landningssidan för det digitala vetenskapliga arkivet kan du go old school och -> klicka här.
Utöver den finfina uppsatsen har även min mastersexamen landat i den digitala posten. Jag tillåter mig att säga att det känns så jävla nice.
Katarina
Det bara snöar och snöar och snöar så att hälften vore nog. Så sitter jag här hemma och tampas med inledningar. Jag inser att jag ofta bara inleder texter och hastar vidare. Tänker att det är ett senare problem. Det var likadant med masteruppsatsen. Jag tycker fortfarande inte jag skrivit någon inledning där? Men det måste jag ju gjort för annars blir den ju inte godkänd och godkänd är den.
Problemet nu är inledningen på Vildsvinsserien. För hur inleder man en hel bokserie? Det känns plötsligt som jag har hela världen på mina axlar. Lika tung som den blöta snön som faller ner för taken. Jag tycker om att inleda med dialog, in medias res. Lite pang på sådär. Men ibland tror jag jag gör det för att jag gillar att hoppa över problemet och inte tampas med det. Nu i slutredigeringstider måste jag tampas med det. Jag måste ha en inledning som håller, som förklarar boken kanske hela serien. Eller måste man det?
Och så är jag tillbaka på ruta noll.
Emma är så snäll att påminna om att oxveckorna börjar nu. Det är så sant som det är sagt. Jag börjar jobba i morgon och jag är ledsen att säga det chefen, men jag längtar inte tillbaka nu. Hör selen skramla på sin hängare på väggen, klockorna ringa när oxarna vaggar fram över åkern. Jag hade gott kunnat stanna hemma en månad till. Och kanske en till. Lagom i mars kan jag tänka mig att sticka ut mitt nylle igen tillsammans med snödropparna. Det är så jag ser det.
Katarina
Klarar jag det här nu eller?
Vi är insnöade. Typ nästan. Det känns som så. Efter att jag satte punkt punkt för Vildsvinsserien, del 2, råmanuset igår, backade upp clabbet, backade ur Scrivener och andades ut gick jag och Erik, några vänner på China på Söder. Men inte före att jag gjorde en etthundrafemtusenords utandning på tunnelbaneperrongen, med skosulorna fulla av snö. För Vildsvinen tvåan, är en lång en. Jag skrev i oktober. Jag skrev i november och jag skrev i december. Jag har aldrig någonsin skrivit så lång tid på ett råmanus och inte under tre faser. Jag river ALLTID av det i en vända i rädsla att aldrig komma till slutet, rädsla att ge upp i slutspurten.
På sätt att vis är att skriva att hålla andan och man tycker att man borde lära sig någon gång att man inte kan hålla andan och springa ett maraton, för det är vad att skriva en bok är. Sedan jag satte punkt, backade upp och backade ur och allt det där har jag laddat för nästa maraton: redigeringen av Vildsvinsserien första manus. Den som jag gjorde en stor redigering av i somras, nu ska redigera en vända till och färdigställa.
Jag brukar vid någon punkt i alla mina manus historia skriva ut dem på papper. Så och med detta. Så på köksbordet ligger det nu och väntar, fyrahundra sidor text. Jag tog ett djupt andetag igår. Jag tar ett djupt andetag idag och börjar. Upprepar: allt går med kaffe.
Katarin
Nytt år och nya tider, sådär. Upptäckte till min stora glädje (idag när jag har tid att ligga på latsidan, typ nyår är inte min grej pga gillar inte att vara uppe sent) att Bloglovin kommit tillbaka. Det kändes vintage. Jag loggade in och för den som inte vet vad Bloglovin var var det en app att följa bloggar i. Och mitt gamla flöde fanns kvar! Såklart har många av de jag en gång följt slutat att blogga. Men samtidigt fanns många kvar. De gamla storbloggarna gör ingen besviken, förutom att det finns de som UnderbaraClaras som lagt sitt bakom betalvägg. Det kan man ju förstå, men värst roligt är det väl inte för mig som läsare som är så ofantligt nyfiken och har all tid i världen en nyårsdag som denna att scrolla.
Annars började jag den första januari med att se på fyrverkeriet i Enskededalen och i den tidiga morgonen cykla hem i snö, jag svär det snöar på bredden här. När jag kom hem kröp jag ner i soffan och läste ett par kapitel av Vildsvinsserien, del 2 där jag håller på att färdigställa råmanuset med att addera kapitelsynopsis, rubriker och få ordning på det där Scrivener. Det kanske låter konstigt att jag läser på natten, men jag läser i stort sett när som helst på dygnet tills ögonen klipper och jag blir tvungen att ta en tantlur. Idag har sambon rollspelsdag hela dagen vilket passar mig extra bra, för i ottan, okej klockan närmare elva klev jag upp och utövade min vanliga skrivrutin, jag skrev vidare på kapitelsynopsisen. Sen läste jag. Och nu bloggar jag. Jag skulle gärna vilja få synopsandet klart idag, men känner mig besegrad i förväg och får nog revidera min planering. Sådär går skrivlivet, fram och tillbaka.
Jag ser i mitt instagramflöde och i meddelande från vänner att folk lämnar sociala medier, instagram och loggar ut: att man slutar allt mer med det digitala. Eller pratar man åtminstone om det och försöker formulera vad det innebär för en själv. I mitt fall innebär det det motsatta, att på något vis koppla upp mig mot alla mina vänner på nätet som jag inte haft kontakt med på länge när jag slutade blogga, instagramma och vara digitalt närvarande. Men jag vill heller inte återvända till ett liv av scrollande, så hur gör man då? Det kanske 2026 får utvisa. Vet att det finns böcker på ämnet och jag sneglar nyfiket på Jonas Grens bok, Ingen surf. Kanske blir det första inköpet med mitt julklappspresentkort från Adlibris. Man ska ju ha ett nyårslöfte med väl? Att läsa, det lovar jag. Det är ett löfte jag alltid håller.
Katarina
Hej läsare!
Det var längesedan jag skickade ett vykort. Eftersom bloggandet är precis som det brukade vara, tänkte jag återuppta något jag alltid brukade göra, nämligen skicka ett vykort som förhoppningsvis landar innan jag kommer hem igen. Jag och sambon har spenderat mellandagarna i Norrköping fast märk nog, inte i stugan. Vi har spelat en liten julturnering i squash, bott på hotell och strosat Norrköpings butiker efter mellandagsrea-fynd. Som vanligt har jag skrivit vid skrivbordet vid hotellet och köpt allt annat än just reaprodukter. Och som vanligt längtar jag efter kaffet hemma. Postar det här på närmaste postlåda längs E4an.
Katarina
Den där uppsatsen har gnagt mig under hela hösten för att den aldrig blir klar. Jag visste innan jag började skriva, att det skulle bli så. För sån är jag. Jag drar texter i långbänk till den grad att jag är helt blind och inte kommer vidare ändå. För att inte tala om den dåliga motivation jag har att färdigställa texter, de där sista procenten är alltid svårast. Jag och min skrivkompis E, pratade om ledord för nästa år, jag noterade ju mitt till färdigställ både i min nya kalender som tar fart idag, första veckan på det nya året även om det fortfarande är 2025 i skrivande stund. Och när jag laddade upp min masteruppsats i Diva med det fina namnet Skrivberättelser, då kändes det nästan som om jag tryckte på knappen färdigställ och inte ”skicka in”. Så nu är uppsatsen färdigställd för nin del och väntar på granskning av Diva-administratörerna vid Uppsala universitet.
Men den är fin, den är väldigt fin och jag är stolt som en tupp, även om jag när jag tryckt på färdigställ eller skicka in- knappen genast fick katastroftankar och trodde att jag skickade in helt fel fil, högst troligen alla dåliga intima skönlitterära scener jag någonsin skrivit för det måste ju hamnat i min masteruppsats mapp på One Drive måste det inte (?) och försökte kontrollera det tusen gånger och det inte gick. Även då tänker jag: Den är åtminstone fin och förhoppningsvis slipper den den dammiga skrivbordslådans öde alldeles alldeles snart och då, precis då återkommer jag med en länk så att världen kan läsa och granska min skrivbäbis i sömmarna. Det låter väl bra?
Att skriva är inte utan ångest och katastroftankar. Att publicera kräver övning. Vare sig det är att publicera på en blogg som denna, eller på annat sätt skicka ut sina texter i världen, vare sig det är framgångsrikt eller inte. När man trycker på knappen, då kommer de.
Jag och E pratade om det här svåra att när man skrivit något och ska tala om det, berätta vad det handlar om så hamnar man alltid i den här, ”Ja vad handlar det om egentligen?” Det undrar jag nu när jag tittar på uppsatsen. Samtidigt är uppsatser ju bra på så vis. Titeln är ju som en enrads-synopsis och den handlar om precis det som står där. Skrivberättelser – Om folkbibliotekariens praktiska skrivkunskap. Det är berättelser om bibliotekariens skrivande och vilken kunskap den har med sig in i yrket, kort och gott.
Katarina
Idag satte jag den sista punkten i mitt råmanus i andra delen för vildsvinsserien med en kortelikort epilog, vilket fick mig att fundera på prologer och epiloger men även att skriva synopsis för bok tre. Just epiloger, en slags framtidsblick är verkligen ”det ena leder till det andra” och resulterar i nya berättelser när jag skriver dem. Bok ett i serien har ingen prolog, det finns inget före protagonisterna möts. Men den har dubbla epiloger, där en av epilogerna leder till tanken om bok sex. I bok två finns heller ingen prolog, har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just prologen i varje fall inte läsa den, men det finns en epilog som leder till kärnan i bok tre. I bok tre kommer det finnas en prolog, åtminstone finns det en i planeringsstadiet, som i sin tur saxar tillbaka till en kärnhändelse i bok två.
Det är som ett pussel, som bara kan läggas av författaren. För det är min hjärna. Min fantasi. Och det kan ingen ta ifrån mig.
Igår åt jag hemlagat indiskt och fick storhetsvansinne. Tror att jag kan skriva, flyter på skrivmolnet och så efter ett råmanus med etthundratusentrehundratre ord tills att jag minns att det är bara ord som ska skrivas om och om.
Katarina
Min hjärna är i ett digitalt rensningsmode. Text och tankar flödar ut ur fingrarna och jag får allt och inget gjort. Igår ansökte jag om en högskoleexamen i kreativt skrivande. Idag om en filosofie masterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag blir förvånad själv över att jag har över fyrahundra högskolepoäng, när hände det kan man ju undra? Men det hände och högskolepoäng går att konvertera till examina, ibland i alla fall om man har tagit sig genom den tradiga processen av att skriva uppsats som verkligen inte är min grej. Trots det har jag nu lyckats harva ur mig en uppsats för höskoleexamen samtidigt som jag jobbade häromåret, en kandidatuppsats förvisso när jag var tjugotre och heltidsstudent och nu senast en masteruppsats om den skrivande folkbibliotekarien. I år mina vänner, då small det.
Så att trycka på knappen och ansöka om den där nedrans mastern känns så välförtjänt att det inte är klokt.
Att knyta ihop säcken med mina utbildningar och den här digital rensningen jag håller på med känns närliggande. På morgonen innan allt det här mastersexamensansökandet skedde sydde jag också ihop kärnberättelsen till råmanus två i min vildsvinsserie. Har lite finlir kvar men sen så. Ett komplett råmanus! Över hundratusen ord.
Det känns som om det här förvandlades till ett skrytinlägg? Men eftersom ingen längre läser den här bloggen, så är det väl för mig själv jag skryter. Kan lika gärna passa på. Jag har också bearbetat del ett i vildsvinsserien. Så det så! Skryt skryt skryt.
Men det här att skriva råmanus. Det är en särskild process. Ett verkande av ett slag. Eller egentligen går det väldigt väldigt bra, tills man kommer till den berömda andra halvan av boken, typ när man passerat mitten och inser att man måste knyta samman allt skräp man producerat. Det som innan var mest glädje förvandlas snabbt till en seg kolasmet där man börjar avsky sina karaktärer som rent krasst egentligen är en förlängning av en själv. På något sätt infinner sig ett självhat som inte går att förklara för den som inte skriver själv. Närmast är att säga att man stirrar in i sin egen spegelbild och spegelbilden stirrar tillbaka, man är trist och grå, glädjen har runnit ut vid fötterna men man måste ändå gå ut genom dörren och visa sig för folk.
Så 2025 var kanske råmanuset och examinas år. 2026 får bli ett år med fokus på att fortsätta färdigställa. Ledord: Färdigställ. Har du något ledord?
Katarina
Jag känner ett stort behov av att skriva av mig. Jag har inget att säga vill bara låta händerna löpa över tangenterna, tankarna flöda ut genom dem, möta kontakten med det elektroniska och etern. Jag vet inte varför, kanske går ränderna aldrig ur på en över tio år bloggare frenetiskt dagboksskrivande person som åtsidosatt all tid för reflektion och lagt den in i forskning det senaste året? Det är som en damm, den är full och vill svämma över: jag behöver öppna luckan och säga något.
Vad det något är är oklart. Jag vill säga något om allt det skrivande gör, om alla mina projekt jag pysslar med. För jag skriver så att tangenterna blir utslitna, min kroniska lilla knöl på långfingret kommer tillbaka och tanken alldeles tjocknar ihop till en smet jag inte får reda på. Men så snart jag närmar mig tanken om vad jag vill säga, smakar på den och formar orden om det jag vill prata om får jag panik. För att prata om sitt skönlitterära skrivande känns alltid som om jag jinxar det? Som om jag säger arbetstiteln till mitt projekt högt utanför min smala skrivkrets förstör den enskilda handlingen hela skrivprocessen. Som att boken redan är skriven då, eller vad ännu värre är, skriven och tuttad eld på och det enda jag håller i min hand är askan av det som blev kvar när jag började prata om det. Varför är det så? Det har jag alltid undrat över: Varför är det så svårt att prata om sitt skrivande?
Katarina
Det var inte igår jag skrev något här. Herregud det har gått tre år. Sidan har säkert legat ner i över ett år? Tiden flyger iväg, som man säger.
Det känns främmande att skriva ett blogginlägg, som om man inte riktigt vet vem man skriver till. Är det til mig själv? Det första jag upptäckte när jag fick upp den är vilken tidskapsel det är för mig. Livet konserverat i foton och text, digitala koder på en skärm som påminner en om livet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för det går inte att skriva ifatt tre år. Jag vet att jag spenderade två av dem med att studera till bibliotekarie och ett halvår till att få klart med min masteruppsats. Och nu? 2026 väntar och det finns inte mycket planerat. Kanske ska jag byta jobb. Kanske blir det en klar bok. Jag fortsätter skriva. Det är klart som korvspad. Även om det inte syns här, skrev jag ändå under tre år.
God jul familj och skrivvänner.
Sista veckan innan ledigheten är över och jag kämpar med en inlämning till kursen jag går, Kreativt skrivande B vid Umeå uni, för den som är intresserad. Sedan igår sliter jag håret av mig med att välja det textstycke jag ska använda till slutinlämningen den nionde. Och det är värre än allt annat med skrivande: att välja vilken text som får stanna.
Jag hade trettio sidor igår. Jag läste. Skar bort. Idag har jag arton sidor. Mitt mål är att ha tio sidor innan jag kan börja bearbeta dem, vilket skulle ha skett idag. Så nu sitter jag med dessa nedrans arton sidor och behöver läsa dem igen, för att skära till minst tio sidor, för att kunna bearbeta dem och slutligen få ned dem till fem sidor till slutinlämningen.
Herregud. Hur svårt ska det vara att skära bort text?
Allt jag vill är att göra något annat. Typ ta det pennfack jag äntligen införskaffade vid jul efter att haft pennorna lösa i väskan i ett decennie och fara till stan och fylla det med pennor från en färgglad pennaffär och sen ta mig till Kungliga Biblioteket, läsa Norrköpings tidningen från år 1871 och en ta massa anteckningar. Är det något jag däremot gillar är det research.
Jag ska bara skära lite i texten först, sa Alfons Åberg.
Fast nu är det ju ledighet Alfons, så jag tror jag struntar i det.
Katarina
Mellandagarna är årets resdagar säger man. Och det stämmer, nästan varje år för mig. Jag sitter i skrivande stund på McDonalds vid Gävlebro och snabbladdar Barbaren efter att ha besökt Eriks föräldrar i ett snöfyllt Tierp och sedan Rania i snömojsigt Sundsvall, där vägarna hann att förvandlas till glass innan vi lämnade. Men jag har fått snö!
När jag packar väskan för att lämna hemmet har jag alltid lite reseångest nu förtiden. Jag vill inte lämna hemmets trygga vrå, åtminstone allt mer sällan. Att vakna, låta fötterna glida ner i mina ulltofflor och hasa ut i köket för att koka en kopp anarki-kaffe, sedan slå mig ner vid mitt skrivbord och låta fingrarna motionera i mörkret, utan att tända en lampa, är livets goda.
Det är tur att det finns likasinnade människor, som tänker precis som en själv. Som värdesätter den första koppen kaffe likt guld. Morgonstund har guld i mund. Det går att förhandla med rutiner, men min morgonrutin är mig allt för kär.
Två dagar hos Rania rasade snabbt förbi. Vi pratade om livet, om keramik, om kreativitet och om Terraforming Mars. Som vi spelade. Det första brädspel sedan Den försvunna diamanten som jag faktiskt tyckt om! Okej, erkänner, jag tycker om Labyrinth också. Men sedan, hack i häl, kommer nu Terraforming Mars.
Och idag är det nyår! Så gott nytt år på er alla kreativa själar. Vi håller tummarna för ett snajdigt 2023 med fler rätt svängar och vackra keramikkoppar.
Katarina
Det känns som att livet maratonlöper iväg. Längs vägen får jag mycket gjort, men jag bestämmer inte takten. Tragiskt nog tar det en stund att vänja sig vid tanken att man inte styr skutan. Det märks att jag dras åt det mörka i tanken. Och jag antar att det är tidens tand. Vi har några mörka år bakom oss och det är svårt att föreställa sig att det blir ljusare den närmaste tiden. Trots det, försöker jag i tanke och handling summera året som gått för att med klar blick, blicka framåt mot 2023.
Så vad hände då & och vad fick jag gjort?
Hur mycket som helst, känns det som, när jag summerar det.
Jag har gått tre skrivkurser under året. Mittunis Kreativt skrivande Barn och Ung, Linnéunis Att skriva för barn och unga och nu och fortfarande pågående Umeåunis Kreativt skrivande B. Och till våren har jag kommit in på två skrivkurser och en kurs i litteraturvetenskap och kan för allt i världen inte bestämma mig vilken jag ska fortsätta med.
Jag har skrivit ett råmanus för en roman och påbörjat ett nytt råmanus.
För cirka prick ett år sedan deltog jag i mitt livs första NaNoWriMo och skrev Guldäpplet del 1 (YA-scifi). Ett råmanus om 75000 ord. På våren skrev jag om råmanuset och la till nära 20000 ord. Sedan var jag fasligt trött på det manuset. Under sommaren skrev jag den första akten på en steampunk för mellanåldern och under hösten och mitt andra NaNoWriMo ett nytt råmanus, Guldäpplet del 2, om 50000 ord. Jag gick i mål, men han inte klart och ägnade första delen av december åt att skriva klart genom att lägga till 15000 ord. Jag stupade in över mållinjen till jul och tog genast upp min sommarkatt steampunken och började ögna genom den. Där är jag nu.
Jag har skrivit ett antal noveller och ett par kortare bilderbokstexter.
Jag har hittills läst 106 böcker eller 14135 sidor, en härlig blandning av bilderböcker, böcker för mellanåldern, ungdomsböcker och fackböcker. I skrivande stund läser jag Lusten att skriva av Julia Cameron och Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist. Bäst bok 2022? I bilderboksklassen: Molnbullar av Heelena Baek, mellanåldersbok/ungdom: Det svarta regnet av Stina Nilsson, för vuxna: Aniara av Harry Martinsson och fackbok: Steampunk: från kugghjul till samhällskritik av Maria Nilsson.
Jag har träffat en massa ursköna nya skrivkompisar och varit på flera skrivresor. Och jag har spenderat stora delar av sommaren i skrivarsommarstugan i Norrköping där jag skrivit från trappen och läst från hammocken. Det var där det blev! Hemma skriver jag från min skrivhörna i sovrummet, från köksbordet eller från soffan.
Jag är inte så picky inför framtiden men lovar mig en sak för 2023: mer skrivliv från kaféer!
Katarina
Jag önskar att jag bloggade mer. Men det gör jag inte hur mycket jag än sitter här och önskar. Jag blev med torp förra året och hade tänkt att skriva om det, men kom aldrig så långt. Men nu så, nu gör jag det bara. Alldeles snart har jag haft torpet i ett år, så ja ni förstår ju hur mycket jag har tänkt. Det är mitt i semestern, men fick en snilleblixt och tänkte att jag skulle kika in och visa en bild på mästerverket.
Ta-da! Allt är grönt här. Torpet ligger vid Ensjön i Norrköping, vid foten av Vrinneviskogen på en prunkande skogstomt som har alla nyanser av grönt. Jag lär mig namn på träd och växter igen, blir påmind om skoltiden. På tomten finns både vitsippebackar, smultronsnår och en blåbärsskog, full med blåbär precis nu. I skogen finns svamp och vid trappen fanns trattkantareller i höstas. Det finns också en stor myrstack som driver mig till galenskap. Men den talar vi inte om. Jag spenderar den mesta tiden på trappen eller i hammocken. Skriver. Morgonkaffar. Läser. Så går mina dagar.
Katarina
Tåget från Stockholm rullar snabbt. I ett tuffeti, tuffeti, tuffeti, tuff är vi i Västerås. Fyra tjejer, minus den femte, på en kort workation i ett hotell som mycket länge varit på allas läppar, the Steam hotel.
Välbehövligt är ledordet för dagen. Den senaste tiden, vintern, har jag kämpat på. Arbete, studier, restriktioner, träna. Arbete, studier, restriktioner, träna. Tiden har upprepat sig så många varv att jag blir snurrig i mitt ekorrhjul och har haft svårt att hänga med på tåget, men det här tåget, som går mellan Stockholm och Västerås, det är jag med på.
Så snart mina fötter stiger av tåget i Västerås, ångrar jag att jag lämnat systemkameran hemma där den ingen nytta gör. Så snart jag kliver av tåget i Västerås, möter jag den välbehövliga solen. The Steam hotel gör ingen missnöjd och mig, mer än nöjd. Här finns allt man kan tänkas behöva: stora hotellrum, pool, takbar, gin-bar, mer än en ljuvlig utsikt, mat över förväntan och rustika detaljer som sätter igång fantasin och får en att drömma om svunna tiders New York.
En liten kavalkad av mobilbilder, det jag på något sätt lyckades få med trots min undermåliga iPhone och så några lånebilder från Lisa. Med på resan var Sofia, Lisa, Towe och så lilla jag.
Katarina
Vi hikar mot Lions head. Uberlerigt. Lena har gympisar. Först går vi fel. Sen hittar vi rätt. Rakt upp för en backe. Svinjobbigt! Men vi belönas med en ascool glaciär! Högt upp på toppen av ett lerigt berg finner vi den. Vi har musik på för att hålla björnarna borta. Vi lyckas. Jag svär när jag kommer upp på kullen för jag är så himla fucking trött. Lena säger att hennes rumpa lyfts 10 cm av ansträngningen. Vi dricker en öl på Eureka lodge där vi bor. Packar. Fotar döda djur. Skrattar. Rundar av.
Texten ovan skrev jag på stående fot i Alaska, där och då, säkert mitt i den leriga backen. Små stödmeningar som nu känns som en prosadikt om ett liv som en gång var, ett liv som jag har svårt att se komma tillbaka, hur mycket jag än längtar och trängtar. Men vi finns kvar, minnet finns kvar. Jag träffade Lena och Sofia på resebloggarmeet-up så sent som i torsdags och Jeanette flyttar alldeles nu nu till Bandhagen, ett stenkast från där jag bor och sitter och skriver den här texten om ingenting. Jag tänkte kanske ni, precis som jag, behövde lite andra bilder nu. Väcka en annan känsla än den känsla en får när man öppnar nyhetsappen. Väcka den kliande känslan i fötterna och längtan ut i skogen istället. Vi hoppas på lite kli efter detta scroll.
Katarina
Det finns något så magiskt som ordet sommarkurser. Och i år suktade jag mer än vanligt, sökte för första gången och sökte flera. I mitt letande efter kurser (mest litteratur och skrivande), trillade jag över en rad kurser jag drog på smilbanden åt, eller faktiskt tänkte att det här, det skulle vara intressant att läsa. Så utan baktanke eller inbördes ordning (ifall du är sugen; sök sommarkurser via antagning.se senast den 15e mars):
Harry Potter och hans världar, Jordens undergång (!), kurser i att skriva barnlitteratur, kurs i att skriva poesi, fornnordisk religion, Game of Thrones verk, si-fi litt, skräck, Superhjältinnor från Ripley till Wonderwoman med mera.
Jag själv är mest av allt sugen på en grundkurs i sci-fi litt eller att läsa fornnordisk religion. Det ska mycket till för att man ska höja ögonbrynet i dagens värld, men en kurs i ”Jordens undergång” gjorde susen.
Katarina
Hej bloggen!
Det var längesedan jag skrev nu. Ibland kommer livet emellan, men eftersom bloggen handlar om livet kommer jag väl tillbaka antar jag. Ukraina knackade på och jag öppnade, klev ut från min kammare och började fundera på vad det är som händer där ute, vad vi håller på med och då i en parallell process med mitt liv, hamnade jag här, på Äntligen vilse, min kära blogg, min verklighetsflykt.
Jag har till och från undvikit sociala medier. Jag tror det var Zadie Smith som kallade SoMes djävulen; jag såg SoMe- djävulen i vitögat och tryckte på logga ut. Det var det som hände, inget värre än så. Tiden passerade, livet blev lite lugnare, men nu är jag tillbaka och scrollar. Och jag vet inte vad jag ska säga; att följa ett krig i realtid i sociala medier är något mer än att stirra SoMe-djävulen i vitögat, det är en blick man inte kan logga ut ifrån.
Vad har hänt sedan sist? Ingenting och allting. Jag går en skrivkurs i barn och ungdomslitt, skriver på noveller och texter, utövar verklighetsflykt på ännu en nivå. Jag är fortfarande här på jorden med er andra men önskar att jag alltid kunde gömma mig i fantasin.
Katarina
Är den slut nu? Sommaren? Nu när den börjar här på bloggen?
Jag har haft en vansinnigt saktfärdig sommar, det måste jag säga. Knappt inget har blivit gjort av det vanliga resandet. Jag funderade prick nu när jag skulle börja skriva om jag ens hade nått att säga om den här sommaren. Vanligt svenskt sommarväder, kanske något varmare än vad det brukar, börjar likna lite Syd- Europa med sporadiskt monsunregn a la Asien och vi vet nog ungefär allihopa vad det beror på. Dystopiskt tropiskt väder med ilska och riv om jag får be! Uppskattar det något ilskna vädret för sin ilskenhet. Igårkväll till exempel, lyssnade jag till regnets brakande ljud utanför balkongen hela kvällen och det är allt en skön dundrande melodi som regnpiskar en till närvaro i hemmet. Jag slukade Mästerdetektiven Blomqvist i ett huj, den tredje och sista boken i serien, med den melondin som bakgrundsljud.
Jag har redan börjat jobba, dessvärre, jag hade varit fullt nöjd med att göra ungefär ingenting resten av sommaren också. Att tvingas tillbaka till kalenderplanering i förtid gör mig mest bara sur men jag trängtar samtidigt efter rutiner som Annika skrev idag. Men visst, även om jag inte har rest har jag i alla fall fått mycket städning gjord i sommar. Rens, rens och rens! Ut med det gamla och in med inget. Jag vill ha luft och mys omkring mig, om det nu går att kombinera.
Men vet du, mest av allt längtar jag efter mina skrivrutiner! Att gå upp klockan nollsexfemton och bli människa till en rykande het kopp kaffe och en sprudlande berättelse. Jag älskar skrivlängtkänslan. Det skönlitterära skrivande kan eventuellt vara det bästa och gränslösaste äventyr jag tagit mig för i år. Vet du något som är bättre än att läsa en bok? Det vet jag. Det är att skriva den själv. Att få vara i sin alldeles egna värld med full fantasirätt där man kan sätta vilken sprätt man vill på sina karaktärer!
Sist men inte minst kan jag med glädje tala om att jag kom in på en kurs i skrivande för barn *jubel och fanfarer* och ska spendera kommande år med att skriva på deltid (två förmiddagar i veckan)! Det måste trots allt vara sommarens bästa nyhet! Det och att jag *trumvirvel* köpt ett litet sommarhus i Norrköping. Nu blir det skriv och torpliv för hela slanten. Som bomull kring hjärtat, hela året.
Katarina
Stockholms skärgård.
