Latest Posts

Mitt skrivande här och nu – augusti

Published by Katarina

Börjar inte höstens vindar blåsa in hos dig också?

Åtminstone blåser den in över min sommarstugutrapp, på samma gång som jag smälter bort i gassande sol. Det är en typisk augusti.

Också mitt huvud känns som typisk augusti. Det längtar efter höst och struktur, tidiga mornar med listor där jag kan bocka av min flit och kladda ner min framgång. Samtidigt som det har vild panik över att jag återgår till mitt brödjobb imorgon.

Imorgon. Fatta!

Så vad bättre innan vi blickar framåt, blicka lite bakåt?

Sommaren började med att jag satte punkt för mitt första vildsvinsmanus och började skicka in till förlag. Det kändes stort. Ofattbart stort, för lilla mig. Och som ett antiklimax inte av denna värld. Jag bloggade om min känslor i ett försök att bearbeta detta antiklimax. Eller åtminstone få ner det på pränt.

När semestern började återupptog jag mitt skrivande av råmanus 3.0, av ett fantasymanus med många arbetsnamn som jag inte skrivit på på två år efter att jag villade mig fel i processen när jag ville för mycket. Det var tack vare det som vildsvinsmanuset blev till. Jag ville ha något enkelt att skriva när fantasyskrivet blev för komplext. Enkelt säger du? 6 böcker är vildsvinsserien tänkt att bli. Synopsis finns och allt. Herre min tid.

Säga vad man vill, men fantasy som kan verka som fanfictionmeckat nummer ett, enkelt att skriva, är för mig det svåraste. All denna miljö, all denna magi! Ge mig dialog och karaktärer, en kuliss ála dogmafilm så mår jag bra. Men Tolkienskriv? Det har jag svårt för.

Min vilja däremot, är en helt annan. Detta fantasymanus och dessa karaktärer gnager sönder mitt huvud, så i sommar gjorde jag slag i saken och skrev ett nytt råmanus. Eller för att vara korrekt, jag skriver ett nytt råmanus av den första delen i en tänkt triologi med det mest använda arbetsnamnet Eken. Så det får kvarstå. Något måste jag ju hålla fast i när det stormar i manuset.

För helt ärligt. Sommaren har gått och det har blivit ett helt annat manus. Det är så olikt det första att jag likagärna kunde bränna upp hela världsbygget och börja om när jag ändå håller på. Men det gör jag inte. Istället håller jag hårt i grenen till Eken och hoppas på det bästa att det i slutändan inte avviker för mycket från det jag tänkt.

På grund av dess list och svåra karaktär så har jag nog att göra än i augusti, lite till, innan jag tar en välbehövlig paus och funderar på nästa steg. Känner jag mig själv rätt, är det en parallell process och när jag säter punkt för Eken 3.0, så kastar jag mig säkert rakt ut i ett nytt projekt misstänker jag.

Det är läget just nu.

Hur är ditt skrivnuläge?

Katarina

en fjällvandringsdagbok – Fulufjället- och Töfsingdalens nationalparker

Published by Katarina

Från Stockholm till Grythyttan vidare till Fulufjället, Grövelsjön med Töfsingdalen och sist men inte minst, Funäsdalen

Vi har blivit med taktält. Spontant. Som sig bör. Det är väl något vi tänkt på länge, flera år faktiskt, men som i all hast och semestersug blev till och kom hem på ett par dagar. Det köptes och monterades. Först åt fel håll och sen åt rätt.

Japp, det ska inte vara lätt.

Tältet heter Åreskutan 3.0 och kommer från Taktältarna. Nu har jag sagt det också.

Så vi tog bilen och korsade Västmanland via Sala. Vi hade ingen stor eller grandios plan. Planen var först Jämtlandstriangeln. Men vi var på alla ställen än just Jämtlandstriangeln. Dvs. Inte alls i närheten av den.

Med taktält genom Västmanland – Grythyttan och Bergslagen

Elbilen puttrade som en liten traktor förbi Sala, Sala Silvergruva upp mot Ängelsberg, tog en mycket vacker och fricampningsbar rutt från Ängelsberg/ Norberg ner mot Kopparberg där vi såg ställplats efter ställplats efter ställplats längs 233an. Men vid det laget hade vi siktet inställt på Grythyttan, den lilla by i Bergslagen jag en gång bodde i, för den som minns det. På den tiden bloggade jag på engelska – men inlägg finns det för den som är nyfiken. Som en annan livstid!

Jag gästbloggade till och med massa sommartips till Bergslagen en gång i tiden hos Dryden som nu heter Upplevelsebloggen och tipsade där om badplatsen Guldkusten.

Det var precis där vid Guldkusten vi slog oss ner för vår första fricampingnatt i taktält. Som att komma hem, på ett nytt sätt. Vi promenerade genom Grythyttan på kvällskvisten efter att vi fällt upp taktältet, och slog oss ner för en middag hos Cornelis i Grythyttan. Erik var mycket nöjd med Hönan Agda, deras go-to kycklingrätt och jag nöjd med det jag inte minns vad det var jag åt. Sen smög vi oss tillbaka till tältet, köpte en burk dunderhonung fast det var jordgubbssylt i ett syltskåp längs vägen och kröp ner i det färdigbäddade tältet. Och sen vaknade vi morgonen efter till strålande sol och en kopp kaffe på stormköket. Jag tog dessutom ett dopp i Torrvarpen. Bara det!

Sen for vi vidare mot Fulufjällets nationalpark.

Mer än en bergsget på Fulufjället

På Fulufjället har jag varit flera gånger. Jag minns inte hur många gånger. Men det är för den som inte vet, en av Sveriges nationalparker och dem samlar jag på. Även om mitt samlade är något svalt och bortglömt, så har jag skrivit om Sveriges nationalparker och de jag besökt här.

Fulufjället är en stenig historia. Kanske den stenigaste av dem alla, även om mitt nya besök på Töfsingdalens nationalpark och Långfjället som leder upp till den parken, konkurrerar bra med Fulufjället.

Den som gått på ett stenigt fjäll vet. Det här är dunderstenigt. Så pjäxkängor eller stabila skor rekommenderas! Jag har, många långa dagar efter mitt besök fortfarande ont i fötterna.

Vi stannade en natt på Mörkrets camping för en hunka, och sen tog vi oss upp till Fulufjällets parkering med resten av alla besökare till detta välbesökta fjäll. Vi knallade upp till Njupeskär, tog selfies som sig bör vid vattenfallet innan vi tog oss upp med de lite mer välklädda besökarna till Old Tjikko, toppen av vattenfallet och vidare runt Fulufjället på den längre dagsleden som passerar Rörsjöstugorna. Där tog vi en paus i vindskyddet. På Rörsjöstugorna kan man annars stanna, övernatta och till och med köpa fika, trot eller ej. Stugorna drivs av STF och har stugvärd på plats. Och dass. Dass är mycket värt på ett kalfjäll.

Fulufjällets nationalpark har förändrats en hel del sedan jag var där första gången. Det var mer tillgängligt, ännu mer folk och knökfullt vid vattenfallet. Men vi klättrade över på högra sidan och fick på så vis, en liten del av vattenfallet för oss själva. Uppe på fjället däremot var det rätt kort om folk. Lavskrikorna som jag matat ur handen, såg jag inte röken av och Old Tjikko hade tappat toppen och var ingängnad. Och inte heller vågade jag klättra ner till vattenfallet från ovansidan för det fanns mer än en varningsskylt över hur dålig idé det var. Kanske blir man klokare med åldern.

Vi stannade för lite våfflor på Bondasgården i Sälen på vår väg mot Mörkrets camping.

Mörkrets camping, Fulufjället.

Njupeskär vattenfall.

Raststuga vid vägen ner till Njupeskärs vattenfall.

Old Tjikko med tappad topp.

Ovansidan av vattenfallet.

Rörsjöstugorna.

Grövelsjön och Töfsingdalens nationalpark

Grövelsjön där jag säsongade som ung vuxen hade jag längtat tillbaka till. Jag har tidigare bara varit där under vintersäsongen för över tjugo år sedan och aldrig återvänt. Men nu återvände jag, både till Sjöstugan där jag jobbade och Grövelsjöns fjällstation för en tur upp på fjället. Vi fricampade en natt på väg upp och ställde bilen en natt på Sjöstugans camping, bastade och rattade mat på campingens kök innan vi parkerade om bilen vid fjällstationen och tog oss ut på fjället.

Som vanligt när man fjällvandrar gick vi lite vilse, underskattade distanserna och fick planera om efter två eller tre goda råd från stugvärdar. Vi hade en ambition att vandra fram och genom en del av Töfsingdalens nationalpark, men det visade sig alldeles för långt och alldeles för otillgängligt med packning, så vi sov en natt på Hävlingens vandrarstuga, gick in i Töfsingdalens nationalpark under förmiddagen och vände sedan om och tog oss tillbaka över fjället.

Leden över Långfjället till nationalparken var förvisso inte lika stenig som Fulufjället, men … det var bara sten, mer eller mindre. Sten, vackra vyer, sol, lite regn och en hel del mygg! Tältet hade vi med oss i onödan. Turen är 13 km enkel väg, men helt bra som dagsetapp på grund av att det är rätt jobbig att gå, särskilt med packning. Vi hyrde stavar på fjällstationen och hade hårda kängor även här, även om det var folk som gick i mer gympadojsliknande skor. Dagar senare ömmar mina stackars fotsulor fortfarande.

Töfsingdalen är känd för att vara en av Sveriges otillgängligaste nationalparker och det går man nog skriva under på. Det finns inga direkt leder hit, men du kommer enkelt in i nationalparken via stugorna vid Hävingen, även om det mer handlar om att sätta en fot i parken, vända och se den utifrån uppefrån höjderna istället.

Du kan läsa med om Töfsingdalens nationalpark hos Sveriges nationalparker och boka Hävlingens stugor via länsstyrelsen. Vi använde fjällkartan över Grövelsjön-Töfsingdalen vid vår vandring.

Fricampingspot mellan Särna och Idre.

Sjöstugans camping med utsikt över Grövelsjön.

Vårt taktält inuti.

Grövelsjön.

Grövelsjöns fjällstation.

Leden mot Hävlingen börjar vid fjällstationen.

Utsikt över Töfsingdalens nationalpark.

Raststugor cirka fyra kilometer innan Hävlingen, Särsjöbäckskojan.

Vi gick in i nationalparken mellan Hävlingen och Särsjön mot Kronstugan.

Vandrarstugan Hävlingen.

Töfingdalens nationalpark.

Töfsingdalens nationalpark.

Särsjöbäckskojan.

Funäsdalen och Ormruet

Efter att vi släpat oss in i mål nära klockan sju på kvällen vid Grövelsjöns fjällstation, lämnat tillbaka våra hyrda stavar, hoppade vi in i bilen och tryckte plattan i botten så gott det gick bland alla renar och kringelkrokar, mot Funäsdalen till Dryden och Marias fjälllägga.

Det gick sådär att köra på. Det var en och annan ren med bäbis i vägen innan vi nådde fram. Vi spenderade sluttampen av vår fjällvandringsroadtrip med taktält i en fjällägenhet. Måste säga att jag sov bättre än någonsin.

Vi tog en tur till Ormruet, spottade hjortron för glatta livet och ett vackert berg som slingrade sig som sitt namn, likt en orm. Vi fikade i blåst och var fascinerade av utsikten och den lilla sjön nedan som nästan bad om ett dopp.

Ormruet var kanske den lättaste vandringen, men inte den lättaste att hitta. Här finns mer skrivet om Ormruet.

Innan vi for hem, åt vi Marias goda mat, drack öl och Erik spelade sällskapsspel medan jag knoppade, tidigare än de andra som sig bör. Förresten åt vi också resterna av den här ananaspajen på deras nya veranda också.

Katarina

Ormruet.

En skrivresa (med tält) i Elin Wägners fotspår

Published by Katarina

Det första jag gjorde på semestern var att dra på en skrivresa med min skrivvän Linnéa. Vi träffades på en klimatbokcirkel på Norrköpings stadsbibliotek när jag pluggade till bibliotekarie och träffas och fikar då och då. Vi delar gemensamma intressen, som miljö och fantasybokskriv och delar då och då texter med varandra. Också intresset för vatten och havet. Vi är också båda publicerade novellister i novellsamlingen med samma namn: Vatten.

Elin Wägners Lilla Björka

Så i alla fall. Vi drog iväg! Jag packade bilen i Stockholm och hämtade Linnéa i Linköping med ett mål: Elin Wägners Lilla Björka. För den som inte kan sin Wägner har Wägner skrivit ett verk som har betydelse i miljökretsar, Väckarklocka, och hon var del av Fogelstadkvinnorna. Jag hade inte tänkt att göra det här till en skola om Elin Wägner men för den som är intresserad att veta mer, så finns hennes författarhem öppet för allmänheten under sommaren och med guider! Och vi fick den mest fantastiska guidningen; helt själva var vi med två väldigt Wägnerintresserade kvinnliga guider boende i Uppsala, som åker en vecka varje sommar och guidar på Lilla Björka. Vi tog ett stormköks mål mat i trädgården och vandrade runt med dem och lyssnade på berättelser om Wägner, högt och låg. En bit ifrån huvudbyggnaden, hade hon också som sig bör, en liten skrivstuga där vi botaniserade en stund.

Mina nuvarande skrivprojekt

Just nu läser jag Linnéas ungdomsmanus om fantasyflickan Kaya paralllellt med att skriver vad som känns som version åttiotvå av en sci-fi fantasy triologi isch med arbetsnamnet Guldäpplet. Den har puttrat i skrivbordslådan sedan för evigt medan jag bakat vildsvinsmanuset och äntligen, äntligen, innan semestern drog igång, skickade iväg till förlag. Och Guldäpplets första del med i sin tur arbetsnamnet Eken slog i 50k målet i söndags. Men då är slutet kvar på Eken. Jag borde *peppar peppar* vara klar med det till slutet av semestern för att det manuset ska få vila men förhoppningsvis redan om en vecka. Men på grund av att jag är som jag är, brukar jag inte sätta helskarpa deadlines, utan mer deadlines som är något slags mål med ett plus, minus tänk till veckorna som omger datumet. Fast jag är bra sugen på att ta upp vildsvinsmanuset, bok två där det finns ett råmanus och skriva det jag kallar version ett, eller för alla andra jordbord, det som kommer efter råmanuset när man lurat sin hjärna att tro att det finns någon slags komplett dramaturgi, i stil med en början, en mitt och ett slut som på något sätt åtminstone relaterar till varann. Och om du hängde med så långt, med det sagt:

Att skriva när man bor i tält

Hur går det då med mina egna projekt på en tältresa, kan man undra? Allt sedan jag bestämde mig för att bli datafri och numera bara kör iPad och iOS-systemet, så lämnar jag allt hemma och reser med telefon och ett litet tangenbord som komplement, samt ett litet ställ för mobilen. Ofta (ihop med en liten pappbok) klarar jag mig långt. Och jag värnar min morgonskrivtid, om det så bara blir en kvart. Att skriva på kvällar blir en bonus. Så jag skrev mig framåt, trots tält och obekväma arbetsställningar på hård mark med skräniga tonåringar som ska kvällsbada mitt i allt. Trots mygg. Trots värmeslag i Åsnen. Trots att jag ständigt var tvungen att ta ett dopp. Har nog aldrig badat så mycket som den här sommaren. Ja just det, och trots att vi mötte en dansk man, som stannade och pratade och gav oss en krokig gurka på kvällskvisten. Trots det har jag lyckats att skriva.

Nu håller jag på att tvätta, packa och stöka om för ytterligare resa och ska på minuten nu nu nu hämta ett taktält vi köpt. Jag och Erik drar på camping/vandringstur vad det nu blir dit elbilen tar oss. Kanske Jämtlandstriangeln, om vi tar oss så långt. Vi är fria fåglar i två veckor, till att vi ska vara tillbaka i huvudstaden mot slutet av nästa vecka. Jag är inte särskilt bra på och nästan allergisk emot att planera, så det blir det det blir.

Ochså lite bilder från min och Linnéas skrivresa följer nedan.

Katarina

nu går jag på semester. nu nu

Published by Katarina

Nu går jag på semester! Det känns nästan som att jag går på … skrivsemester. För jag har *trumvirvel* skickat in mitt första romanmanus till förlag. En romance i äkta genrelitteraturtappning, den första i vildsvinsserien. Det var ett sånt antiklimax när jag äntligen skickade in att det inte var av denna värld. Det kändes tomt och pirrigt och så tomt igen. Ingenting. Och nu pirrigt igen. Jag försöker undvika att överanalysera det jag skickat in, ens överhuvudtaget tänka på mina chanser att bli antagen och fortsätter skriva. Skriver på en fantasy som kokat i lådan och tagits upp fram och tillbaka under flera år. Det är någon slags hybrid av allt jag dagdrömt om i fantasyväg. Vi får se vad det landar, eller om jag ger upp. Det enda jag vet är att jag närmar mig 30k ord och ett nytt väldigt rått och brutalt råmanus. Siktar på att nå 50k, eller någon slags komplett berättelse med hackig dramaturgi, under sommaren. Jag misstänker att jag kanske får ta det i två skrivomgångar då jag är alldeles för omständlig när jag skriver just nu. Ibland flödar det, ibland skriver jag om samma ord trettio gånger. Så är det skrivlivet, ett evigt värkande och knådande.

Nähe! Nu är jag och sambon på väg till sommarstugan. Nu tar jag semester! Prick nu.

Bjuder på lite bilder från det juni som var.

Katarina

Tillbaka på sommarstugutrappen

Published by Katarina

Jag sitter här igen. Äntligen. Det har varit svårt att få till tid att åka till stugan på grund av allt mellan himmel och jord som hör livet till. Men skrivandet får jag till ändå. Jag är verkligen på slutet av första boken i vildsvinsserien. Korrar till och med! Jag trodde aldrig jag skulle komma hit. Men nu så. Nu tar jag till AI, Words uppläsningsfunktion och lyssnar genom min text för att korra manuellt. Höra var det skorrar och gör det oskorrigt! På dubbla språk dessutom. Texten är både på engelska och svenska, och var från början skriven som någon slags prosapoesi som blev till inte så mycket poesi och en längre roman efter en större omskrivning under sommaren för att sedan redigeras en hel vända och nu på slutet korra och lyssna genom på repeat. Kvar är ändå en del poetiska element och bakvända meningar jag får fixa nu.

Har jag sagt att jag älskar att skriva? Det jag inte älskar är att korra. Alltså varken grammatik eller språklig rättning är min melodi. Det borde vara det för någon som påstår sig att älska att skriva. Men att lyssna på texten det gillar jag. Höra var det blir fel … På pappret kan jag knappt något om grammatik, har svårt att skilja vanliga ordklasser från varandra, så snart det blir något annat än verb, adjektiv och substantiv. Svenskan har vaddå, enligt en annan AI called Gemini 9-10 ordklasser? Lite som att Pluto inte är en planet verkar det finnas en ordklass som kanske inte är just en ordklass. Någon som hört talas om en subjunktion? Alltså i ett svagt ögonblick funderade jag på att läsa svenska på högskolenivå. Tackar gudarna till att jag inte gjorde det för fy böveln, skulle aldrig kamma hem dom högskolepoängen istället kamma hem tårar och en depression tror jag.

Så istället sitter jag här i lugn och ro på min sommarstugutrapp och varvar korr med att fundera på sommarens fantasyprojekt där jag har kört fast i val av tempus och jag vs. tredjeperson. Just nu dundrar jag fram de första orden i preteritum i tredje-person. Svenska språket give me a break! Tacka gudarna för kaffe.

Dags för frulle.

Katarina

Allt jag skriver blir till skräp

Published by Katarina

Kan inte fatta att det är så lustfyllt att blogga igen? Var kom denna energi ifrån kan man undra. Visst jag skrev, skriver, varje dag och det har jag gjort länge. Har en benhård skrivrutin och när jag kollar bakåt i kalendrar och dagböcker så står det skrivet där: Jag skriver jag nästan varje morgon vecka ut och vecka in. De där mornarna blir en massa ord till text som blir till kapitel som sen blir så många kapitel att det räcker till en bok. Mina lådor är fyllda till bredden av alla dessa texter.

Den här veckan har skrivrutinen funkat väl. I redigeringsfasten av vildsvinsmanuset behöver jag hålla ett ganska högt tempo, för att jag för en kamp mot tiden, mot mig själv. Kampen handlar om att hinna genom hundratusen ord, nära fyra hundra a4-sidor med text som blivit till kapitel och till ett manus förhoppningsvis snart en bok, innan jag blir uttråkad. Uttråkad brukar jag bli efter sådär åtta veckor med samma harv. Det är ändå ganska bra uthållighet, kan man tycka väl? Men när den där tiden drar ut på sig och blir till tio veckor, kanske elva, då är jag illa ute. Då tappar jag fokus och tycker rent frankt att det jag skriver är skräp.

Som det är nu måste jag skriva tio sidor om dagen fem dagar i veckan, på ett ungefär. Jag för en kamp mot tiden. Men denna vecka har min morgonstund guld i mund och jag är i fas inför den sista hundra sidorna.

Katarina

Skrivsemlan

Published by Katarina

Så var ännu en skrivvecka igång och det är onsdag mina skrivvänner där ute. Jag har skrivit varje dag hittills denna vecka på mitt vildsvinsmanus som närmare sig slutsömmarna. Nu sitter jag och funderar på exakt vad det är man ska sy med för tråd i den där sista vändan? All denna korr som ska till? Ser plötsligt liksom bara ord som liksom, som, hon och han till förbannelse och funderar till det fullaste allvar om jag någonsin på den här sidan av tjugotjugotalet kan tänkas få en bok utgiven? Alla som skriver vet att det är en lång väg till att bli utgiven. Alla vet. Alla vet att man måste kavla upp ärmarna och jobba vidare oavsett. Men det vet inte mitt huvud, inte när det kommer till svensk grammatik. Då känns allt plötsligt dödsallvarligt och lika delar omöjligt. Så jag tröstar mig med en skrivsemla på Espressoh vid Globen och tänker att det kommer en skrivdag imorgon med.

Katarina

Skrivlivet just nu. Jobba 80%

Published by Katarina

Jag har gått ner i arbetstid. *Trumvirvel* och gratulationer är på sin plats. Den extra energin har nämligen redan kickat in och jag har fått mer tid och ork att skriva (tänka sig).

Min skrivrutin kommer så sakta tillbaka. För den som inte är bekant med begreppet så är skrivrutinen många skrivande pratar om. Den tid på dygnet dom gillar att skriva och skriver som bäst. Min tid är på morgonen och jag brukar skriva 1-2h innan jag börjar jobba, över en rykande kopp kaffe, i mörkret vid min dator medan sambon lurar på locket bakom.

Jag kan förvisso skriva andra tider och även om jag jobbar heltid. Över sommarhalvåret går det alldeles utmärkt att rulla ur sängen tidigt i några månader och skriva en timma eller två innan jag hastar iväg till jobbet. För skrivandet är lite det som gör livet värt att leva. Tycker du inte?

Men nu på vintern? Då är jag inte riktigt lika pepp när jag ska rulla ur sängen efter fem. Nu vältrar jag mer eller mindre mig snarare ur sängen typ sju, halv åtta och då är det till och med svårt att hinna till jobbet allra minst skriva innan åtta. Det kräver någon slags ninjaförmåga a’la Michelangelo och den förmågan har inte jag.

Men nu så. 80%. (Om vi ska vara helt korrekta, 81%). Nu börjar jag klockan 9 några dagar i veckan och slutar klockan 15 några dagar. Så nu hinner jag både skriva, träna och drömma, och det sätter guldkant på tillvaron mina vänner. För är vi verkligen gjorda att jobba bort våra liv? Det känns som den tanken och tanken om att jobba deltid starkt hänger samman. Det är väl nu i medelålder vi tenderar få perspektiv och vill göra något mer med vårt liv än bara jobba antar jag. Där är jag som resten av flocken. Jag följer den ut i deltidslandet.

Att jobba 80% ett tag är nog den bästa present jag kommer få i år. Särskilt skrivande människor verkar drömma om att jobba deltid. Jag hör det i poddar, jag hör det överallt i sociala medier. Och de här människorna verkar dessutom utvilade. Det verkar lovande. Utvilad. Det var länge sen.

Katarina

Fotodagbok: Skrivresa till Åbo

Published by Katarina

1 – 6 oktober, 2025

Fick en värstaste längtan efter skrivresa, du vet en såndär när man bara åker iväg med sin skrivmakapär, checkar in och bara skriver.

Det här med skrivresa. Jag har liksom alltid älskat att skriva i olika miljöer, och alltid haft en önskan om att gestalta olika platser. En stark längtan efter att vara världsbäst på att få till miljöer, att det verkligen luktar bullbak i hela texten om min karaktär är på ett kafé. Mina år som resebloggare har satt sina spår i mitt skönlitterära skrivande får man väl ändå säga och drömmen om platsen lever inom mig.

Trots det är jag urusel på miljö, eller kanske just därför? Eller kanske inte urusel, men i alla fall rätt dålig på att gestalta miljö. Dialog och andra sidan kommer till mig klart som korvspad, men det där andra, att truga fram ord om hur något ser ut är inte min grej verkar det som. Så hur gör jag då när jag inte kan? Jo, jag får lägga till ett träd eller två, sätta mig ner under det fiktiva äppelblomsträdet och blunda, fundera på hur äppelblommor faktiskt luktar, hur de ser ut, hur det känns att sitta där, trots att jag varit på tusen resor där flera varit i äppelrika kvarter som på Åland eller i trakterna runt Kivik. Och när? Jag gör det i slutet av skrivandet, då efter när allt annat med handlingen sitter på plats, som nu i processen med Vildssvinsserien. Då får jag liksom kolla sida för sida och ställa mig frågan, finns det någon miljö här och behövs det kanske nått mer? Så får jag helt enkelt bara truga fram det som behövs, allt från beröring till ett träd på trottoarkanten karaktären kan låsa fast sin cykel under.

Men det här inlägget då? Det handlar faktiskt inte om det. Det handlar om min senaste skrivresa, då när man bara checkar in och skriver av hjärtats lust. Den resan gick till Åbo med Emma, min scifipoetvän som vet hur man skrivfikar, bättre än jag. Då skre jag råmanuset till Vildsvinsseriens del två av hjärtans lust. Det kan Emma skriva under på. Tänkte jag bjuder på några bilder från vår resa, för det vill man väl se? Varsegod att nostalgiscrolla tillsammans med mig.

Katarina

Den är ute!

Published by Katarina

Ursäkta att jag haft lite mycket att göra. Men nu så, nu är den ute min skrivbäbis. Just click on it!

Skrivberättelser – Om folkbibliotekariens praktiska skrivkunskap

För att hamna på landningssidan för det digitala vetenskapliga arkivet kan du go old school och -> klicka här.

Utöver den finfina uppsatsen har även min mastersexamen landat i den digitala posten. Jag tillåter mig att säga att det känns så jävla nice.

Katarina

Problemet är inledningar

Published by Katarina

Det bara snöar och snöar och snöar så att hälften vore nog. Så sitter jag här hemma och tampas med inledningar. Jag inser att jag ofta bara inleder texter och hastar vidare. Tänker att det är ett senare problem. Det var likadant med masteruppsatsen. Jag tycker fortfarande inte jag skrivit någon inledning där? Men det måste jag ju gjort för annars blir den ju inte godkänd och godkänd är den.

Problemet nu är inledningen på Vildsvinsserien. För hur inleder man en hel bokserie? Det känns plötsligt som jag har hela världen på mina axlar. Lika tung som den blöta snön som faller ner för taken. Jag tycker om att inleda med dialog, in medias res. Lite pang på sådär. Men ibland tror jag jag gör det för att jag gillar att hoppa över problemet och inte tampas med det. Nu i slutredigeringstider måste jag tampas med det. Jag måste ha en inledning som håller, som förklarar boken kanske hela serien. Eller måste man det?

Och så är jag tillbaka på ruta noll.

Emma är så snäll att påminna om att oxveckorna börjar nu. Det är så sant som det är sagt. Jag börjar jobba i morgon och jag är ledsen att säga det chefen, men jag längtar inte tillbaka nu. Hör selen skramla på sin hängare på väggen, klockorna ringa när oxarna vaggar fram över åkern. Jag hade gott kunnat stanna hemma en månad till. Och kanske en till. Lagom i mars kan jag tänka mig att sticka ut mitt nylle igen tillsammans med snödropparna. Det är så jag ser det.

Katarina

allt går med kaffe

Published by Katarina

Klarar jag det här nu eller?

Vi är insnöade. Typ nästan. Det känns som så. Efter att jag satte punkt punkt för Vildsvinsserien, del 2, råmanuset igår, backade upp clabbet, backade ur Scrivener och andades ut gick jag och Erik, några vänner på China på Söder. Men inte före att jag gjorde en etthundrafemtusenords utandning på tunnelbaneperrongen, med skosulorna fulla av snö. För Vildsvinen tvåan, är en lång en. Jag skrev i oktober. Jag skrev i november och jag skrev i december. Jag har aldrig någonsin skrivit så lång tid på ett råmanus och inte under tre faser. Jag river ALLTID av det i en vända i rädsla att aldrig komma till slutet, rädsla att ge upp i slutspurten.

På sätt att vis är att skriva att hålla andan och man tycker att man borde lära sig någon gång att man inte kan hålla andan och springa ett maraton, för det är vad att skriva en bok är. Sedan jag satte punkt, backade upp och backade ur och allt det där har jag laddat för nästa maraton: redigeringen av Vildsvinsserien första manus. Den som jag gjorde en stor redigering av i somras, nu ska redigera en vända till och färdigställa.

Jag brukar vid någon punkt i alla mina manus historia skriva ut dem på papper. Så och med detta. Så på köksbordet ligger det nu och väntar, fyrahundra sidor text. Jag tog ett djupt andetag igår. Jag tar ett djupt andetag idag och börjar. Upprepar: allt går med kaffe.

Katarin

Ett nyårslöfte jag alltid håller

Published by Katarina

Nytt år och nya tider, sådär. Upptäckte till min stora glädje (idag när jag har tid att ligga på latsidan, typ nyår är inte min grej pga gillar inte att vara uppe sent) att Bloglovin kommit tillbaka. Det kändes vintage. Jag loggade in och för den som inte vet vad Bloglovin var var det en app att följa bloggar i. Och mitt gamla flöde fanns kvar! Såklart har många av de jag en gång följt slutat att blogga. Men samtidigt fanns många kvar. De gamla storbloggarna gör ingen besviken, förutom att det finns de som UnderbaraClaras som lagt sitt bakom betalvägg. Det kan man ju förstå, men värst roligt är det väl inte för mig som läsare som är så ofantligt nyfiken och har all tid i världen en nyårsdag som denna att scrolla.

Annars började jag den första januari med att se på fyrverkeriet i Enskededalen och i den tidiga morgonen cykla hem i snö, jag svär det snöar på bredden här. När jag kom hem kröp jag ner i soffan och läste ett par kapitel av Vildsvinsserien, del 2 där jag håller på att färdigställa råmanuset med att addera kapitelsynopsis, rubriker och få ordning på det där Scrivener. Det kanske låter konstigt att jag läser på natten, men jag läser i stort sett när som helst på dygnet tills ögonen klipper och jag blir tvungen att ta en tantlur. Idag har sambon rollspelsdag hela dagen vilket passar mig extra bra, för i ottan, okej klockan närmare elva klev jag upp och utövade min vanliga skrivrutin, jag skrev vidare på kapitelsynopsisen. Sen läste jag. Och nu bloggar jag. Jag skulle gärna vilja få synopsandet klart idag, men känner mig besegrad i förväg och får nog revidera min planering. Sådär går skrivlivet, fram och tillbaka.

Jag ser i mitt instagramflöde och i meddelande från vänner att folk lämnar sociala medier, instagram och loggar ut: att man slutar allt mer med det digitala. Eller pratar man åtminstone om det och försöker formulera vad det innebär för en själv. I mitt fall innebär det det motsatta, att på något vis koppla upp mig mot alla mina vänner på nätet som jag inte haft kontakt med på länge när jag slutade blogga, instagramma och vara digitalt närvarande. Men jag vill heller inte återvända till ett liv av scrollande, så hur gör man då? Det kanske 2026 får utvisa. Vet att det finns böcker på ämnet och jag sneglar nyfiket på Jonas Grens bok, Ingen surf. Kanske blir det första inköpet med mitt julklappspresentkort från Adlibris. Man ska ju ha ett nyårslöfte med väl? Att läsa, det lovar jag. Det är ett löfte jag alltid håller.

Katarina

Vykort från Norrköping

Published by Katarina

Hej läsare!

Det var längesedan jag skickade ett vykort. Eftersom bloggandet är precis som det brukade vara, tänkte jag återuppta något jag alltid brukade göra, nämligen skicka ett vykort som förhoppningsvis landar innan jag kommer hem igen. Jag och sambon har spenderat mellandagarna i Norrköping fast märk nog, inte i stugan. Vi har spelat en liten julturnering i squash, bott på hotell och strosat Norrköpings butiker efter mellandagsrea-fynd. Som vanligt har jag skrivit vid skrivbordet vid hotellet och köpt allt annat än just reaprodukter. Och som vanligt längtar jag efter kaffet hemma. Postar det här på närmaste postlåda längs E4an.

Katarina

Skrivberättelser och andra bryderier

Published by Katarina

Den där uppsatsen har gnagt mig under hela hösten för att den aldrig blir klar. Jag visste innan jag började skriva, att det skulle bli så. För sån är jag. Jag drar texter i långbänk till den grad att jag är helt blind och inte kommer vidare ändå. För att inte tala om den dåliga motivation jag har att färdigställa texter, de där sista procenten är alltid svårast. Jag och min skrivkompis E, pratade om ledord för nästa år, jag noterade ju mitt till färdigställ både i min nya kalender som tar fart idag, första veckan på det nya året även om det fortfarande är 2025 i skrivande stund. Och när jag laddade upp min masteruppsats i Diva med det fina namnet Skrivberättelser, då kändes det nästan som om jag tryckte på knappen färdigställ och inte ”skicka in”. Så nu är uppsatsen färdigställd för nin del och väntar på granskning av Diva-administratörerna vid Uppsala universitet.

Men den är fin, den är väldigt fin och jag är stolt som en tupp, även om jag när jag tryckt på färdigställ eller skicka in- knappen genast fick katastroftankar och trodde att jag skickade in helt fel fil, högst troligen alla dåliga intima skönlitterära scener jag någonsin skrivit för det måste ju hamnat i min masteruppsats mapp på One Drive måste det inte (?) och försökte kontrollera det tusen gånger och det inte gick. Även då tänker jag: Den är åtminstone fin och förhoppningsvis slipper den den dammiga skrivbordslådans öde alldeles alldeles snart och då, precis då återkommer jag med en länk så att världen kan läsa och granska min skrivbäbis i sömmarna. Det låter väl bra?

Att skriva är inte utan ångest och katastroftankar. Att publicera kräver övning. Vare sig det är att publicera på en blogg som denna, eller på annat sätt skicka ut sina texter i världen, vare sig det är framgångsrikt eller inte. När man trycker på knappen, då kommer de.

Jag och E pratade om det här svåra att när man skrivit något och ska tala om det, berätta vad det handlar om så hamnar man alltid i den här, ”Ja vad handlar det om egentligen?” Det undrar jag nu när jag tittar på uppsatsen. Samtidigt är uppsatser ju bra på så vis. Titeln är ju som en enrads-synopsis och den handlar om precis det som står där. Skrivberättelser – Om folkbibliotekariens praktiska skrivkunskap. Det är berättelser om bibliotekariens skrivande och vilken kunskap den har med sig in i yrket, kort och gott.

Katarina

Indiskt och epiloger

Published by Katarina

Idag satte jag den sista punkten i mitt råmanus i andra delen för vildsvinsserien med en kortelikort epilog, vilket fick mig att fundera på prologer och epiloger men även att skriva synopsis för bok tre. Just epiloger, en slags framtidsblick är verkligen ”det ena leder till det andra” och resulterar i nya berättelser när jag skriver dem. Bok ett i serien har ingen prolog, det finns inget före protagonisterna möts. Men den har dubbla epiloger, där en av epilogerna leder till tanken om bok sex. I bok två finns heller ingen prolog, har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just prologen i varje fall inte läsa den, men det finns en epilog som leder till kärnan i bok tre. I bok tre kommer det finnas en prolog, åtminstone finns det en i planeringsstadiet, som i sin tur saxar tillbaka till en kärnhändelse i bok två.

Det är som ett pussel, som bara kan läggas av författaren. För det är min hjärna. Min fantasi. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Igår åt jag hemlagat indiskt och fick storhetsvansinne. Tror att jag kan skriva, flyter på skrivmolnet och så efter ett råmanus med etthundratusentrehundratre ord tills att jag minns att det är bara ord som ska skrivas om och om.

Katarina

2025 råmanusen och examinas år

Published by Katarina

Min hjärna är i ett digitalt rensningsmode. Text och tankar flödar ut ur fingrarna och jag får allt och inget gjort. Igår ansökte jag om en högskoleexamen i kreativt skrivande. Idag om en filosofie masterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag blir förvånad själv över att jag har över fyrahundra högskolepoäng, när hände det kan man ju undra? Men det hände och högskolepoäng går att konvertera till examina, ibland i alla fall om man har tagit sig genom den tradiga processen av att skriva uppsats som verkligen inte är min grej. Trots det har jag nu lyckats harva ur mig en uppsats för höskoleexamen samtidigt som jag jobbade häromåret, en kandidatuppsats förvisso när jag var tjugotre och heltidsstudent och nu senast en masteruppsats om den skrivande folkbibliotekarien. I år mina vänner, då small det.

Så att trycka på knappen och ansöka om den där nedrans mastern känns så välförtjänt att det inte är klokt.

Att knyta ihop säcken med mina utbildningar och den här digital rensningen jag håller på med känns närliggande. På morgonen innan allt det här mastersexamensansökandet skedde sydde jag också ihop kärnberättelsen till råmanus två i min vildsvinsserie. Har lite finlir kvar men sen så. Ett komplett råmanus! Över hundratusen ord.

Det känns som om det här förvandlades till ett skrytinlägg? Men eftersom ingen längre läser den här bloggen, så är det väl för mig själv jag skryter. Kan lika gärna passa på. Jag har också bearbetat del ett i vildsvinsserien. Så det så! Skryt skryt skryt.

Men det här att skriva råmanus. Det är en särskild process. Ett verkande av ett slag. Eller egentligen går det väldigt väldigt bra, tills man kommer till den berömda andra halvan av boken, typ när man passerat mitten och inser att man måste knyta samman allt skräp man producerat. Det som innan var mest glädje förvandlas snabbt till en seg kolasmet där man börjar avsky sina karaktärer som rent krasst egentligen är en förlängning av en själv. På något sätt infinner sig ett självhat som inte går att förklara för den som inte skriver själv. Närmast är att säga att man stirrar in i sin egen spegelbild och spegelbilden stirrar tillbaka, man är trist och grå, glädjen har runnit ut vid fötterna men man måste ändå gå ut genom dörren och visa sig för folk.

Så 2025 var kanske råmanuset och examinas år. 2026 får bli ett år med fokus på att fortsätta färdigställa. Ledord: Färdigställ. Har du något ledord?

Katarina

varför är det så svårt att prata om sitt skrivande?

Published by Katarina

Jag känner ett stort behov av att skriva av mig. Jag har inget att säga vill bara låta händerna löpa över tangenterna, tankarna flöda ut genom dem, möta kontakten med det elektroniska och etern. Jag vet inte varför, kanske går ränderna aldrig ur på en över tio år bloggare frenetiskt dagboksskrivande person som åtsidosatt all tid för reflektion och lagt den in i forskning det senaste året? Det är som en damm, den är full och vill svämma över: jag behöver öppna luckan och säga något.

Vad det något är är oklart. Jag vill säga något om allt det skrivande gör, om alla mina projekt jag pysslar med. För jag skriver så att tangenterna blir utslitna, min kroniska lilla knöl på långfingret kommer tillbaka och tanken alldeles tjocknar ihop till en smet jag inte får reda på. Men så snart jag närmar mig tanken om vad jag vill säga, smakar på den och formar orden om det jag vill prata om får jag panik. För att prata om sitt skönlitterära skrivande känns alltid som om jag jinxar det? Som om jag säger arbetstiteln till mitt projekt högt utanför min smala skrivkrets förstör den enskilda handlingen hela skrivprocessen. Som att boken redan är skriven då, eller vad ännu värre är, skriven och tuttad eld på och det enda jag håller i min hand är askan av det som blev kvar när jag började prata om det. Varför är det så? Det har jag alltid undrat över: Varför är det så svårt att prata om sitt skrivande?

Katarina