Latest Posts

Hur svårt ska det vara att skära bort text?

Sista veckan innan ledigheten är över och jag kämpar med en inlämning till kursen jag går, Kreativt skrivande B vid Umeå uni, för den som är intresserad. Sedan igår sliter jag håret av mig med att välja det textstycke jag ska använda till slutinlämningen den nionde. Och det är värre än allt annat med skrivande: att välja vilken text som får stanna.

Jag hade trettio sidor igår. Jag läste. Skar bort. Idag har jag arton sidor. Mitt mål är att ha tio sidor innan jag kan börja bearbeta dem, vilket skulle ha skett idag. Så nu sitter jag med dessa nedrans arton sidor och behöver läsa dem igen, för att skära till minst tio sidor, för att kunna bearbeta dem och slutligen få ned dem till fem sidor till slutinlämningen.

Herregud. Hur svårt ska det vara att skära bort text?

Allt jag vill är att göra något annat. Typ ta det pennfack jag äntligen införskaffade vid jul efter att haft pennorna lösa i väskan i ett decennie och fara till stan och fylla det med pennor från en färgglad pennaffär och sen ta mig till Kungliga Biblioteket, läsa Norrköpings tidningen från år 1871 och en ta massa anteckningar. Är det något jag däremot gillar är det research.

Jag ska bara skära lite i texten först, sa Alfons Åberg.

Fast nu är det ju ledighet Alfons, så jag tror jag struntar i det.

Katarina

Att resa till andra kreativa själar och om Terraforming Mars

Mellandagarna är årets resdagar säger man. Och det stämmer, nästan varje år för mig. Jag sitter i skrivande stund på McDonalds vid Gävlebro och snabbladdar Barbaren efter att ha besökt Eriks föräldrar i ett snöfyllt Tierp och sedan Rania i snömojsigt Sundsvall, där vägarna hann att förvandlas till glass innan vi lämnade. Men jag har fått snö!

På spaning efter Hacke hackspett.

När jag packar väskan för att lämna hemmet har jag alltid lite reseångest nu förtiden. Jag vill inte lämna hemmets trygga vrå, åtminstone allt mer sällan. Att vakna, låta fötterna glida ner i mina ulltofflor och hasa ut i köket för att koka en kopp anarki-kaffe, sedan slå mig ner vid mitt skrivbord och låta fingrarna motionera i mörkret, utan att tända en lampa, är livets goda.

Det är tur att det finns likasinnade människor, som tänker precis som en själv. Som värdesätter den första koppen kaffe likt guld. Morgonstund har guld i mund. Det går att förhandla med rutiner, men min morgonrutin är mig allt för kär.

Två dagar hos Rania rasade snabbt förbi. Vi pratade om livet, om keramik, om kreativitet och om Terraforming Mars. Som vi spelade. Det första brädspel sedan Den försvunna diamanten som jag faktiskt tyckt om! Okej, erkänner, jag tycker om Labyrinth också. Men sedan, hack i häl, kommer nu Terraforming Mars.

Och idag är det nyår! Så gott nytt år på er alla kreativa själar. Vi håller tummarna för ett snajdigt 2023 med fler rätt svängar och vackra keramikkoppar.

Katarina

skrivbord skrivliv

Skrivlivet & tidens tand

Det känns som att livet maratonlöper iväg. Längs vägen får jag mycket gjort, men jag bestämmer inte takten. Tragiskt nog tar det en stund att vänja sig vid tanken att man inte styr skutan. Det märks att jag dras åt det mörka i tanken. Och jag antar att det är tidens tand. Vi har några mörka år bakom oss och det är svårt att föreställa sig att det blir ljusare den närmaste tiden. Trots det, försöker jag i tanke och handling summera året som gått för att med klar blick, blicka framåt mot 2023.

Så vad hände då & och vad fick jag gjort?

Hur mycket som helst, känns det som, när jag summerar det.

Jag har gått tre skrivkurser under året. Mittunis Kreativt skrivande Barn och Ung, Linnéunis Att skriva för barn och unga och nu och fortfarande pågående Umeåunis Kreativt skrivande B. Och till våren har jag kommit in på två skrivkurser och en kurs i litteraturvetenskap och kan för allt i världen inte bestämma mig vilken jag ska fortsätta med.

Jag har skrivit ett råmanus för en roman och påbörjat ett nytt råmanus.

För cirka prick ett år sedan deltog jag i mitt livs första NaNoWriMo och skrev Guldäpplet del 1 (YA-scifi). Ett råmanus om 75000 ord. På våren skrev jag om råmanuset och la till nära 20000 ord. Sedan var jag fasligt trött på det manuset. Under sommaren skrev jag den första akten på en steampunk för mellanåldern och under hösten och mitt andra NaNoWriMo ett nytt råmanus, Guldäpplet del 2, om 50000 ord. Jag gick i mål, men han inte klart och ägnade första delen av december åt att skriva klart genom att lägga till 15000 ord. Jag stupade in över mållinjen till jul och tog genast upp min sommarkatt steampunken och började ögna genom den. Där är jag nu.

Jag har skrivit ett antal noveller och ett par kortare bilderbokstexter.

Jag har hittills läst 106 böcker eller 14135 sidor, en härlig blandning av bilderböcker, böcker för mellanåldern, ungdomsböcker och fackböcker. I skrivande stund läser jag Lusten att skriva av Julia Cameron och Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist. Bäst bok 2022? I bilderboksklassen: Molnbullar av Heelena Baek, mellanåldersbok/ungdom: Det svarta regnet av Stina Nilsson, för vuxna: Aniara av Harry Martinsson och fackbok: Steampunk: från kugghjul till samhällskritik av Maria Nilsson.

Jag har träffat en massa ursköna nya skrivkompisar och varit på flera skrivresor. Och jag har spenderat stora delar av sommaren i skrivarsommarstugan i Norrköping där jag skrivit från trappen och läst från hammocken. Det var där det blev! Hemma skriver jag från min skrivhörna i sovrummet, från köksbordet eller från soffan.

Jag är inte så picky inför framtiden men lovar mig en sak för 2023: mer skrivliv från kaféer!

Katarina

skrivbord skrivliv

Torpet.

Jag önskar att jag bloggade mer. Men det gör jag inte hur mycket jag än sitter här och önskar. Jag blev med torp förra året och hade tänkt att skriva om det, men kom aldrig så långt. Men nu så, nu gör jag det bara. Alldeles snart har jag haft torpet i ett år, så ja ni förstår ju hur mycket jag har tänkt. Det är mitt i semestern, men fick en snilleblixt och tänkte att jag skulle kika in och visa en bild på mästerverket.

Ta-da! Allt är grönt här. Torpet ligger vid Ensjön i Norrköping, vid foten av Vrinneviskogen på en prunkande skogstomt som har alla nyanser av grönt. Jag lär mig namn på träd och växter igen, blir påmind om skoltiden. På tomten finns både vitsippebackar, smultronsnår och en blåbärsskog, full med blåbär precis nu. I skogen finns svamp och vid trappen fanns trattkantareller i höstas. Det finns också en stor myrstack som driver mig till galenskap. Men den talar vi inte om. Jag spenderar den mesta tiden på trappen eller i hammocken. Skriver. Morgonkaffar. Läser. Så går mina dagar.

Katarina

Steam.

Tåget från Stockholm rullar snabbt. I ett tuffeti, tuffeti, tuffeti, tuff är vi i Västerås. Fyra tjejer, minus den femte, på en kort workation i ett hotell som mycket länge varit på allas läppar, the Steam hotel.

Välbehövligt är ledordet för dagen. Den senaste tiden, vintern, har jag kämpat på. Arbete, studier, restriktioner, träna. Arbete, studier, restriktioner, träna. Tiden har upprepat sig så många varv att jag blir snurrig i mitt ekorrhjul och har haft svårt att hänga med på tåget, men det här tåget, som går mellan Stockholm och Västerås, det är jag med på.

Så snart mina fötter stiger av tåget i Västerås, ångrar jag att jag lämnat systemkameran hemma där den ingen nytta gör. Så snart jag kliver av tåget i Västerås, möter jag den välbehövliga solen. The Steam hotel gör ingen missnöjd och mig, mer än nöjd. Här finns allt man kan tänkas behöva: stora hotellrum, pool, takbar, gin-bar, mer än en ljuvlig utsikt, mat över förväntan och rustika detaljer som sätter igång fantasin och får en att drömma om svunna tiders New York.

En liten kavalkad av mobilbilder, det jag på något sätt lyckades få med trots min undermåliga iPhone och så några lånebilder från Lisa. Med på resan var Sofia, Lisa, Towe och så lilla jag.

Katarina

Det känns som en livstid sedan Alaska. Lions head

Vi hikar mot Lions head. Uberlerigt. Lena har gympisar. Först går vi fel. Sen hittar vi rätt. Rakt upp för en backe. Svinjobbigt! Men vi belönas med en ascool glaciär! Högt upp på toppen av ett lerigt berg finner vi den. Vi har musik på för att hålla björnarna borta. Vi lyckas. Jag svär när jag kommer upp på kullen för jag är så himla fucking trött. Lena säger att hennes rumpa lyfts 10 cm av ansträngningen. Vi dricker en öl på Eureka lodge där vi bor. Packar. Fotar döda djur. Skrattar. Rundar av.

Texten ovan skrev jag på stående fot i Alaska, där och då, säkert mitt i den leriga backen. Små stödmeningar som nu känns som en prosadikt om ett liv som en gång var, ett liv som jag har svårt att se komma tillbaka, hur mycket jag än längtar och trängtar. Men vi finns kvar, minnet finns kvar. Jag träffade Lena och Sofia på resebloggarmeet-up så sent som i torsdags och Jeanette flyttar alldeles nu nu till Bandhagen, ett stenkast från där jag bor och sitter och skriver den här texten om ingenting. Jag tänkte kanske ni, precis som jag, behövde lite andra bilder nu. Väcka en annan känsla än den känsla en får när man öppnar nyhetsappen. Väcka den kliande känslan i fötterna och längtan ut i skogen istället. Vi hoppas på lite kli efter detta scroll.

Katarina

   

Sommarkurser

Det finns något så magiskt som ordet sommarkurser. Och i år suktade jag mer än vanligt, sökte för första gången och sökte flera. I mitt letande efter kurser (mest litteratur och skrivande), trillade jag över en rad kurser jag drog på smilbanden åt, eller faktiskt tänkte att det här, det skulle vara intressant att läsa. Så utan baktanke eller inbördes ordning (ifall du är sugen; sök sommarkurser via antagning.se senast den 15e mars):

Harry Potter och hans världar, Jordens undergång (!), kurser i att skriva barnlitteratur, kurs i att skriva poesi, fornnordisk religion, Game of Thrones verk, si-fi litt, skräck, Superhjältinnor från Ripley till Wonderwoman med mera.

Jag själv är mest av allt sugen på en grundkurs i sci-fi litt eller att läsa fornnordisk religion. Det ska mycket till för att man ska höja ögonbrynet i dagens värld, men en kurs i ”Jordens undergång” gjorde susen.

Katarina

Verklighetsflykt

Hej bloggen!

Det var längesedan jag skrev nu. Ibland kommer livet emellan, men eftersom bloggen handlar om livet kommer jag väl tillbaka antar jag. Ukraina knackade på och jag öppnade, klev ut från min kammare och började fundera på vad det är som händer där ute, vad vi håller på med och då i en parallell process med mitt liv, hamnade jag här, på Äntligen vilse, min kära blogg, min verklighetsflykt.

Jag har till och från undvikit sociala medier. Jag tror det var Zadie Smith som kallade SoMes djävulen; jag såg SoMe- djävulen i vitögat och tryckte på logga ut. Det var det som hände, inget värre än så. Tiden passerade, livet blev lite lugnare, men nu är jag tillbaka och scrollar. Och jag vet inte vad jag ska säga; att följa ett krig i realtid i sociala medier är något mer än att stirra SoMe-djävulen i vitögat, det är en blick man inte kan logga ut ifrån.

Vad har hänt sedan sist? Ingenting och allting. Jag går en skrivkurs i barn och ungdomslitt, skriver på noveller och texter, utövar verklighetsflykt på ännu en nivå. Jag är fortfarande här på jorden med er andra men önskar att jag alltid kunde gömma mig i fantasin.

Katarina

Som bomull kring hjärtat

Är den slut nu? Sommaren? Nu när den börjar här på bloggen?

Nu är det sommar i Sverige igen.

Jag har haft en vansinnigt saktfärdig sommar, det måste jag säga. Knappt inget har blivit gjort av det vanliga resandet. Jag funderade prick nu när jag skulle börja skriva om jag ens hade nått att säga om den här sommaren. Vanligt svenskt sommarväder, kanske något varmare än vad det brukar, börjar likna lite Syd- Europa med sporadiskt monsunregn a la Asien och vi vet nog ungefär allihopa vad det beror på. Dystopiskt tropiskt väder med ilska och riv om jag får be! Uppskattar det något ilskna vädret för sin ilskenhet. Igårkväll till exempel, lyssnade jag till regnets brakande ljud utanför balkongen hela kvällen och det är allt en skön dundrande melodi som regnpiskar en till närvaro i hemmet. Jag slukade Mästerdetektiven Blomqvist i ett huj, den tredje och sista boken i serien, med den melondin som bakgrundsljud.

Kaffe på verandatrappen han jag i alla fall med.
Hotelliv
och skrivkurs på Biskops- Arnö.
En sväng till Clarion Tapetfabriken med ett gäng bloggisar.

Jag har redan börjat jobba, dessvärre, jag hade varit fullt nöjd med att göra ungefär ingenting resten av sommaren också. Att tvingas tillbaka till kalenderplanering i förtid gör mig mest bara sur men jag trängtar samtidigt efter rutiner som Annika skrev idag. Men visst, även om jag inte har rest har jag i alla fall fått mycket städning gjord i sommar. Rens, rens och rens! Ut med det gamla och in med inget. Jag vill ha luft och mys omkring mig, om det nu går att kombinera.

Biskops- Arnö är så vackert som det sägs.

Men vet du, mest av allt längtar jag efter mina skrivrutiner! Att gå upp klockan nollsexfemton och bli människa till en rykande het kopp kaffe och en sprudlande berättelse. Jag älskar skrivlängtkänslan. Det skönlitterära skrivande kan eventuellt vara det bästa och gränslösaste äventyr jag tagit mig för i år. Vet du något som är bättre än att läsa en bok? Det vet jag. Det är att skriva den själv. Att få vara i sin alldeles egna värld med full fantasirätt där man kan sätta vilken sprätt man vill på sina karaktärer!

Jag spenderade en vecka på Biskops – Arnö med kursen Att skriva och illustrera för barn som start på semestern.
Som bomull kring hjärtat!
Biblioteket på Biskops – Arnö har nattöppet och har satt jag varje kväll, skrev och ritade.
Jag han en sväng till min favvo-nationalpark med förstås, Norra Kvill. Sånt finns det alltid tid till. En liten tältnatt, jag, Erik och myggen. De vita näckrosorna blommade.

Sist men inte minst kan jag med glädje tala om att jag kom in på en kurs i skrivande för barn *jubel och fanfarer* och ska spendera kommande år med att skriva på deltid (två förmiddagar i veckan)! Det måste trots allt vara sommarens bästa nyhet! Det och att jag *trumvirvel* köpt ett litet sommarhus i Norrköping. Nu blir det skriv och torpliv för hela slanten. Som bomull kring hjärtat, hela året.

Katarina

Sen blev det en campingsväng till nästa myggnäste – Färnebofjärden. Världens vackraste camp med en egen långrund strand. Så fantastiskt att man smäller av och mygg så att man förgås. Hett tips, utöver mygghatt och allt myggmedel världen skapat ta öronproppar, det är så mycket mygg att ljudet från surret skär i öronen när en ska sova!
Snubben älskar att elda. Jag klagar inte.
Ut på klättertur med Rania och Dan i Sundsvall.
Strong girl.
On top of the sten.
Rania.
Prästkragen informerar kort och gott att det är sommar.
Nisse testar sommarbur för första gången. inte helt överlycklig. Han var mer nöjd med spiltan i stallet. Ge mig en mörk grotta tack!
Denna tegelsten blev sommarläsning. Kämpar fortfarande med denna miljarder sidor långa Fenixorden. Säga vad man vill om JK, men hon kan konsten att berätta.
Close-up.

Sommarläsning. poesi, fantastik & lite annat

Jag vet, det är inte klokt, men semestrarna börjar snart! Alldeles alldeles jättesnart! Jag har lagt min semester något tidigare i år och börjar redan vecka tjugosex. Om jag ska vara ärligt, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig för på semestern, om den blir och hur den blir. Det är inte bara på grund av tiden vi lever i utan även på grund av mitt ickesemestrande sinne. Jag vill inte semestra, jag vill boa in mig i en stuga med utsikt över vatten och skriva så att pennspetsen ryker och blir till kol av hetta. Jag vill också läsa i samma stuga. I sommar ska jag läsa alla de där sommarböckerna jag alltid velat läsa en sommar, som Tove Jansson Sommarboken eller Astrids Vi på saltkråkan.

Men gud vad jag läser nuförtin. Det är inte konstigt att jag inte har haft tid till att blogga. Här kommer ett axplock av det jag läst, värt namnet. I kommentarsfältet tar jag gärna emot dina sommarläsningstips.

Here we go.


Mjölk och honung – Rupi Kaur är instagrampoetens debut. Om allt möjligt som kärlek och förlust. För mig enkel och förståelig poesi jag tar till mig och känner väl igen mig i.

Ronja Rövardotter – Astrid Lindgren En klassisk Astrid-saga för alla åldrar. Handlar om Ronja, dotter till rövare, som föds en mörk åsknatt och hur hon senare växer upp i Mattisborgen och skogarna därikring. Hon möter Birk Borkasson, av Borkarövarsläktet och de två blir vänner. En klassisk saga, ungdomsbok och svensk romeo och juliette- light variant. Vänskap och kärlek, en fantastisk fantasi och briljant skriveri. Har till sommaren lånat ett seriealbum med Ronja som jag ser fram emot att läsa.

läs mer här

Jag älskar Astrid. Skulle jag behöva välja tre favoritförfattare skulle det bli Astrid, Tove och Bodil, med Astrid i topp. Astrid tar oss lugnt och spralligt genom äventyren. Utöver Ronja vill jag tipsa om Krigsdagböckerna, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Astris tal, Aldrig våld! som finns i bokform.

Werner Aspenström – Snölegend. Förståbar 40 – tals poesi. Det enda jag tycks kräva av poesi är att jag förstår den. Hoppas på att jag vågar ha mer förväntningar och ställa högre krav i framtiden men även då är jag säker på att jag kommer gilla Aspenström.

Priset på vattnet i Finistère – Bodil Malmsten Den första bok jag läste av Bodil som fick mig hooked. Just när jag läste den kände jag inte Bodils skrivande men nu fungerar hennes text som sockret som åter ger mig energi att skriva och att fortsätta läsa. Om jag tappar lusten i ett skrivprojekt, läser jag några rader av Bodil och skrivlustan kommer alltid åter. Priset på vattnet i Finistère är en av de böcker du kan använda som sockret till ditt kaffe. Boken handlar om att flytta till Frankrike, om att slå sig fri, om att bara vara och när ens trädgård är det största bekymret. En (fiktion)- dagbok fylld med tankar om livet och om Bodils vardag i hennes franska lilla hus, med alla dess charmiga brister.

Jag älskar Bodil som författare och kan utöver denna rekommendera; Loggböckerna, diktboken Det här är hjärtat och skrivboken Så gör jag.

Kometen kommer – Tove Jansson Om Mumintrollen i den lilla Mumindalen när kometen kommer. Denna bok väckte något i mig. En längtan efter rymden? Efter stjärnorna och galaxer! Fantasifull och fasanfull visar den när jorden fräts upp och torkar upp av en komet där Mumintrollen, något obrydda, ger sig ut på äventyr för att lära sig mer om kometen och besöker ett observatorium. Jag har varit på ett observatorium (på Island)! Har du?

Det finns mycket bland Toves verk att rekommendera, utöver Kometen kommer tyckte jag mycket om hennes Anteckningar från en ö som ger en härlig känsla av sommar i ett kargt och rufft Pellinge och finska viken. Kanske romantiserar vi de nordiska skärgården allt för mycket, men Tove hon kunde konsten hon att blanda känslor och skapa magi.

Anne på Grönkulla – L.M Montgomery. Jag kan inte fatta att jag inte fått träffa Anne fören i år. Anne ingick som läsning i min kurs Ungdomsromanen i samtiden som jag läst under våren via Umeå Universitet och jag kan inte annat än rekommendera Anne för samtliga som traskar förbi mitt skrivbord och vill ha lästips. Om jag får tid över i sommar kommer jag fortsätta läsa om Anne, då det finns många böcker i serien. Handlar om Anne när hon kommer till adoptivföräldrar på Grönkulla och hittar hem efter lite dramatiska missväxlingar och andra roliga historier. Man måste älska Anne, hon går rakt in i hjärtat och stannar. Efter att ha läst Anne känner man, att det var nog inget fel på mig som ung, det är samhället och synen på flickor och hur man ska vara det är fel på.

Pärlfiskaren – Karin Erlandsson en författare som försiktigt smugit sig upp i toppen bland träden i min bokskog. Jag älskar hennes Pärlfiskaren, Syrsa är som mitt barn och Mirandas längtan, blir min längtan. I Pärlfiskaren får vi möta Miranda och Syrsa och pärlorna, en saga skapat ur den glänsande snön och längtan efter ett barn och kanske längtan efter vatten; om att få dyka i ett klart vatten och fiska upp en skatt. Jag vill efter att jag har läst de fyra böckerna i serien simma vid Ålands kust och se om det går att finna något så magiskt i Östersjön också. Dessvärre är den väl övergödd och snarare mörk, men Karin är så övertygande att tror att där vid Ålands kust finns pärlorna. Efter Pärlfiskaren kommer Fågeltämjaren, Bergsklättraren och Segraren. Jag har en liten pärla i Legenden om ögonstenen kvar, som handlar om Pärlfiskarvärlden; Myter och fakta om Pärlornas ursprung. Dessvärre fanns den inte i Stockholm Stadsbiblioteks utbud, så jag har precis krånglat till ett inköpsförslag till biblioteket, för visst måste Stockholm ha detta fantastiska Åländska underverk tänkte jag och Stockholm stadsbibliotek svarade med ett inköp och boken finns nu i min bibliotekshylla här hemma. Min hyllning 2021, går till Karin Erlandsson.

Utöver Pärlfiskarserien ovan tyckte jag mycket om Karins bok om skrivande, kanske mest för den som skriver, men det är vi ju många som gör och allt fler som läser denna blogg. Boken heter Alla orden i mig och är en blandning av träffande essäer om ett liv som skrivande och korta dagboksanteckningar.

Stoner – John Williams Om William Stoner, en alldeles vanlig man född bland bönder. Ska ta över föräldrarnas gård och skickas till universitet för att studera till agronom men finner litteraturen. Slår sig fri från livets bojor men gifter sig för giftandes skull, inte för kärleken och blir åter bunden. En melankolisk bok om en karaktär jag tycker mycket om och fortfarande tänker på ibland. En man som är mest som alla andra, relationer som är mest som alla andra och det fantastiska liv en kan åstadkomma i det lilla. Slutet lämnar mig inte oberörd.

Under månen – Hanna Rajs Lara Jag lånade bokade on a whim, som jag gör med diktböcker ibland, baserat på utseendet som tilltalade mig och jag blev inte besviken. När det är så träffsäkert som denna dikt kan jag bara luta mig tillbaka och njuta. Det krävs en del av poeten och i Hannas dikter känns livet. Livet är såhär. Det är starkt.

Att skriva: En hantverkares memoarer – Stephen King. Att Mr. King är en mästarförfattare, det skvallrar nog hans försäljningssiffror om men han har aldrig varit en mästare för mig. Det var innan Att skriva. Jag vill dra mig till minnes att jag läste Carrie (hans debut) i engelskan under gymnasietiden. Jag var inte gripen då, inte som av Svindlande höjder och misstänkte därför att hans skrivande inte direkt faller i min smak. Men sen läste jag Att skriva och den är briljant. Steven är till och med rolig! Vem tusan hade kunnat tro att han är rolig! Jag skrattar till här och där. Jag tar med mig hans modell in i mitt skrivande för den känns helt förbaskat självklar. Olikt Bodil är hans språk inte socker, det är tydligt, mer som en tegelsten. Han är noga med detta, bort med alla adverb, helst ska de bort allesammans och ändå är hans böcker mer än femhundra sidor långa. Ja, denna författare, med en repertoar av Gröna Milen och Nyckeln till frihet, bland all annan sci-fi litt i vad som känns som tusental, kan två saker; Att skriva och läsa. För inte skriver han bara egna böcker, utan han läser också, en sådär sjuttio till åttio böcker om året. Det ni!

Harry Potter – J.K Rowling På tal om mästerverk. Är jag den enda som inte läst Harry P förut? Tillsist kröp jag till korset och upptäckte en värld perfekt att djupdyka i under sommaren. Hur lång semester du än har, nio långa veckor i skuggan på stranden eller i hängmattan vid sommartorpet, Harry Potter serien räcker till hela semestern! Det känns konstigt att presentera Harry, men för den som bott djupt under en sten sen den föddes som jag så handlar Harry Potter om just Harry Potter som bor hos (mugglar)familjen Dursleys på Privet Drive, systerson till mamman i familjen och illa omtyckt. En dag ändras allting när Harry får veta att han är trollkarl och är antagen till Hogwarts magiska skola för trollkarlar och häxor där Harry och läsaren får träffa en magisk värld med vännerna Hermione och Ron där det går att upptäcka något nytt vid varje läsning. Många och långa böcker. Bok nummer fem är reserverad på biblioteket och jag kan riktigt längta till att bita tag i nästa bok.

Människoätande människor i Märsta – Aase Berg är en poesiroman, för mig den första och handlar om tre tonårsflickors vänskap och relationer i dikt. Tove, Klara och Britta. Massor av igenkänning för den som någon gång varit tonåring och kul med mycket litterära referenser.

För den unga läsaren och den med barnasinnet kvar

Konsten att uppfostra en ekorreAlex Scheffler En kort och koncis lektion i hur man uppfostrar en ekorre. Författaren har djupdykt i barnens encyklopedi från 1910 och skapat en mycket underhållande lunchläsning för en vuxen. Vackra illustrationer, en liten pärla i hyllan att ta fram när du behöver något lättsamt.

Häxan och lejonetC.S Lewis En fantastisk introduktion i den fantastiska världen. Tillsammans med Harry Potter summerar den ungefär vad det handlar om. Handlar om en familj med barn som skeppas till den engelska landsbygden under andra världskriget och hittar till landet Narnia genom en garderob.

Landet som icke är – Kristina Sigundsdotter illustrerad av Clara Dackenberg efter dikten av Edith Södergran. Edith följer ett nystan av finaste silvertråd som leder henne till en spegel och en lyckokatt med gul päls. Spegeln är en portal och på andra sidan finns en systersjäl, men även Tärningskasterskan. Vacker till uttryck.

Rassel, prassel, strössel. Poesi om stunder i stan – Hanna Lundström. Jag har sedan tidigare skrivit och tipsat om Rassel, Prassel, promenad. Denna är en i samlingen och innehåller enkla dikter för barn om stunder i stan. Passar bra för den vuxne som som precis som jag inte kan så mycket om poesi.

Slutstation – Mia Öström. Handlar om Iris som tvingas tillbringa sommarlovet i ett ruggigt gammalt stationshus med sin mamma och nya kille Skägget. Under kriget i Europa bodde Maria här och på konstiga vägar ”möts” de två. Spännande!

Lilla sticka i landet lycka – Martin Widmark illustrerad av Emilia Dziubak. En vackert illustrerad fantastisk berättelse där tant Julia berättar för Daniel när han ska sova om Julia som liten och om Herr Jacobi, en skalbagge i frack och om den giriga krabban som samlar på pärlor.

Det var allt för denna gång. Ha en in juni om vi inte hörs!

Katarina

Utanför mitt fönster är det vatten och tjock vit dimma. En tur till Åland

Klockan ringer som vanligt. Jag börjar bli van vid klockan 6. Dröja mig kvar. Gå upp klockan 7. Att det är lördag spelar ingen roll. 

Virustiden kämpar emot vaccintiden, drar ut på det, hänger kvar i maj och idéerna om vad som är görbart börjar ta slut. Jag har sett min gata i Högdalen varje dag sedan jag flyttade in. Kanske inte riktigt, men nästan. 

Utanför mitt fönster finns längre inte min gata. Utanför är det vatten och dimma. Tjock tjock vit dimma. Det luktar purjolök och vitlök om mina fingrar, riktigt ångar en murrig lökdoft vart jag än går. 

Anledningen till att jag är uppe tidigt på en lördag är Johnny. Johnny som plötsligt under veckan ändrade vår lördagsmiddag till en ”Åka till kapellskär, plocka ramslök och ta en dagstur till Åland” dag. Skriver på mitt Tove-manus på båten. Har hört av Karin Erlandsson i Alla orden i mig att böcker kan skrivas på Viking line, så jag provar och det går. Texten simmar sig fram i det dimhöljda vattnet och stämningen överensstämmer med takten på mitt skrivande. Texten tar det lugnt, men det går framåt och jag skriver över 2000 ord i slammer och oljud från båtfolk och schlagersång.

Skriver med Kugge två gånger i veckan från tisdag denna och det hjälper kolan i fingrarna. Skyndar på kolan lite eller kanske som ett lösningsmedel som luckrar upp det sega, lite i taget. I vilket fall har de rätt, grabbarna i Writing Excuses, podden jag nämnde i ett tidigare inlägg, en skrivgrupp går inte av för hackor. Hittade dessutom en ny pod genom skrivgruppen, en av de som är med har en egen podd med en skrivkompis, Skrivlivet. Mycket igenkänning för den som skriver och angenäm att lyssna på. Lyssnade med intresse på det första avsnittet som berör skrivskolor, verkar som en bra grej för de som vill komma igång med det skönlitterära och det vill jag ju.

Har sökt flera kurser i skrivande och litteratur till hösten, men det verkar inte allt för enkelt att komma in (främst på skrivkurserna), nästan som att man redan måste ha gått en skola, skrivit sig genom ett manus, för att att bli antagen på en skrivskola alternativt ha väldans höga betyg från gymnasiet. Lite så är det nog! Konkurrensen är så hård så de som går är de som redan kan (som har gjort ganska länge) skriva skönlitterärt, kanske till och med nära på brutalt bra och inte bara litegrann som jag. Utöver konsten att skriva skönlitterärt verkar konsten att skriva ansökningsbrev och arbetsprov också vara viktig att kunna, kanske får jag börja med en sådan kurs i skrivande först, skämt och sido. Men trots det är jag i valet och kvalet kring vad jag ska välja om jag faktiskt kommer in. Jag läser också litteraturvetenskap nu, sista blocket i Ungdomsromanen i samtiden och har sökt flera kurser för att utöka mina kunskaper i ämnet. Jag älskar att läsa lika mycket som att skriva så jag oroar mig inför höstens val, vad ska jag välja om jag kommer in både på både kurser i skrivande och läsande? (livets alla val..)

Nähe, nu kom grabbarna med drinkarna och orden ”dansbanan är som ett tidsdokumentet” här och slår sig skrattande ner. Det är dags att inta den mycket söta alkholfria drinken och njuta av den vita dimman en stund till.

Katarina 

Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare

Igenkänning någon?

Writing excuses spottar ut sig fantastiska avsnitt, ett efter ett. Eller avsnitt med mycket igenkänning. Det här var det första som hände efter sådär 20 tusen ord, när någon form av smekmånad var över. Jag blev faktiskt förvånad när det hände, hur känslan liksom bara sköljde över mig. Ninni och Caroline behandlar samma också fenomenet i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, på ett annat sätt där jag särskilt minns det beskrivet, det faktum att i huvudet på författaren är berättelsen så himla vacker, så fantastiskt. Författaren vet att berättelsen kommer vara det bästa som har hänt världen och att den måsta skrivas, men när berättelsen kommer ut på papper, genom pennspetsen, så blir det inte riktigt så bra som berättelsen i huvudet och vad ännu värre är, ganska snart sköljer känslan över en att det här, det är nog det värsta jag någonsin själv skulle kunna ha läst, hade jag varit läsare hade jag kastat boken rakt i papperskorgen! Mao; Det här suger och jag är en fruktansvärt dålig författare.

Grabbarna i podden ger exemplet of Neil Gaiman, som tydligen ringer sig förläggare efter 3/4 av boken varje gång och säger ”This sucks and I am horrible writer”, varpå förläggaren lugnar ner, tröstar och säger, Neil, det säger du varje gång varpå Neil svarar något i stil med, Jasså? Ninni gör precis som Neil, drabbas av omfattande självtvivel en bit in i processen och ringer också sin förläggare. Klockrent tycker jag! Så tydligt att det är något en drabbas av när man försöker på sig skrivandet av en bok och att det helt naturligt, en del av processen.

Har grabbarna någon lösning? Faktiskt föreslår de flera, de är tre i podden och de ger olika syn på det hela oftast med viss consensus.De förslår bland annat;

att slå sig ner och bara skriva klart och acceptera att det är dåligt och se vad man kan göra i redigeringsprocessen. Utkast ett är inte särskilt bra och behöver mycket omarbetning.

att gå med i en skrivgrupp, något jag ska testa på nu. Jag anmälde mig ju till Skriv med Kugge. En skrivgrupp går ju fixa på många sätt, det vanliga är nog att man går en kurs och träffar likasinnade som man sedan skapar skrivtillfällen med tillsammans. Ett annat sätt är att joina en ”kurs” dedikerad för tillfället, som jag gjort. Det säkertställer motivation hos deltagaren, särskilt sedan det kostar pengar.

Det viktigaste, som de hela tiden understryker är; SKRIV KLART! Bara skriv klart.. Någonstans är också det det enda mål jag har just nu, att skriva klart.

Katarina

Min melankoliska sida kommer fram när det regnar och som det regnar i Stockholm nu

Det var längesedan jag aktivt kommenterade på virustiden. Det känns som att vi är förbi det, väntan på att det ska gå över, att det finns en virustid och något efter, det vill säga. En allmän acceptans om att det är såhär livet kommer vara har infunnit sig, lite glanslöst med en uns av sönderskavd frihet som eftersmak.

Jag ser regnet falla ner över taknocken på grannhuset i föreningen och himlen är gråvit, så långt ögat kan nå. Strax slår det över till blå timmen, men sikten är densamma. Det är knappt någon människa ute på söderorts gator och även fåglarna hukar i skydd av björkarnas grenar. Erik lagar mat, fransk gryta, en av hans specialiteter och min personliga favorit och det doftar som magi. När jag tappade smaken förra sommaren, åt jag fortfarande grytan och levde på minnet av dess smak. Varmt ljus strålar över mitt ansikte när jag skriver och lägenheten är mörk. Det är maj, det är kallt och vi står inför en sommar, som precis som förra sommaren är oklar. Virustiden är kvar och förstör semestern, ännu ett år.

Det är mycket jag är tacksam för efter det här året; Att jag har mat på bordet och jobbet kvar. Att jag får äta fransk gryta och att den smakar igen. För att orden flödar ut från pennspetsen och att glädje finns i det lilla. Jag är tacksam för att jag anpassar mig och så få i min närhet blivit ordentligt sjuka.

Det är tråkigt, men jag orkar inte längre hålla mig uppdaterad om vad som händer i min omvärld. Jag ser baljarder sjuka i Indien och jag slutar läsa. Jag ser ingen sjuk på Nya Zeeland och jag slutar läsa. Det är stökigt på Irland och smygrenoveringar på Downing Street och jag slutar läsa. Till skillnad från Astrids Krigsdagböcker där hon frenetiskt läser tidningen och lyssnar på radio under kriget, vänder jag mig om och går iväg, när jag kommer in i ett rum och tidningen ligger på bordet.

Globen står kvar, fylld med paddelbanor och Globengallerian lika fylld med folk, trots att arenaområdet gapar tomt på evenemang. Globen var en gång frontbild till P3s Dystopia ,lite på skoj antar jag, och uppfyller nu kriterierna för ett sådant program utanför fiktionens värld. På kontoret i Globen hade en kollega som nu slutat en snöglob med Globen i. Den var mycket speciell och jag letar ofta efter en egen att ha på mitt skrivbord, att vila ögonen på och för att det ändå känns som att jag jobbar inuti den där snögloben och inte i en verklig värld.

Katarina

Skrivkramp andra lösa trådar

Lyssnade på podden Writing Excuses (drivs av tre sci-fi- författare i USA) på väg hem på cykeln i ett regnigt Stockholm. Avsnitten är så cykellagom, 15 minuter långa. Krejvar allt med skrivande för tillfället och precis som vanligt. Lyssnar, lär, utvecklas, gömmer mig och tycker mest det bara är rätt gött att lyssna på författare som pratar om sitt skrivande, lite tant-drömmigt på något vis. I episod 16 från 25 maj 2008 (!) ”Butt in Chair, Hands on Keyboard” pratar de om skrivkramp. Bara namnet är talande. Minns inte vad de säger fast det var knappa timmen sedan jag lyssnade, men det fick igång mina tankar om skrivkramp, det här fenomenet som tycks självklart, men som ingen kanske riktigt vet vad det är.

Alla tycks drabbas av skrivkramt, på olika sätt och i olika mängd. Även podden ger flera definitioner, pratar om det på olika sätt och lyfter även att när de har skrivkramp så är det ibland bara av det enkla skälet att man inte har lust att skriva, eller att man måste göra något, i den enes fall att till exempel räkna matematik, för att lösa ett problem i berättelsen och komma vidare, ”Det är nog inte skrivkramp, jag vill liksom bara inte göra matten”, säger han. Jag kan känna igen mig i uttalandet.

Jag själv sitter efter trettio tusen ord i manuset lite fast och skrivandet går segt. Femtio ord här, Femtio ord där, javisst, men från femhundra ord på trettio minuter till femtio ord på samma tid så får jag ändå erkänna att jag känner att det är lite kola-segt. Jag tänkte först att det är såhär skrivkramp känns, men har efter avsnittet omvärderat min stämpel på mig själv. Jag har kommit till en fas då jag oundvikligen måste lära mig något, jag måste göra matten för att komma vidare. Berättelser kräver kunskap och jag vill inte ta in kunskap just nu, inte på den nivån att jag tar in så pass mycket att jag kan ett ämne och utan att jag gör det blir berättelsen något platt i mitt fall. Jag famlar i blindo och kommer inte riktigt vidare. Utgången beror på kunskapen, som jag inte vill ta in och det har resulterat i en hel massa lösa trådar och pusselbitar som inte passar resten av pusslet. Jag vet att jag måste göra något åt det, jag vet vad, men kroppen vägrar. Är det skrivkramp?

Får du skrivkramp och hur känns den?

Ps. Jag har anmält mig till Sommarskriv med Kugge och från tisdag nästa vecka kommer jag befinna mig i en skrivgemenskap. Tänker att det är bra mot kolakänslan och ska FYI bli väldans kul.

Katarina

Skriv, bara skriv och ta en paus

Innan gårdagens inlägg hade det gått nästan en månad sedan jag skrev något på bloggen. Det blir tydligt att när man skriver på ett längre projekt (som jag startade igång på Sigtunastiftelsen) blir det ibland nödvändigt att pausa något annat. Så då hamnade pausen här, en bloggpaus på nära en månad. Sen kom Valborg och jag kände plötsligt att jag behövde en paus i mitt längre projekt för att lösa några (mentala) skrivknutar, innan jag skriver vidare. Bloggsuget kom tillbaka och det kändes helt naturligt att skriva någonting här.

Jag är inte säker på om knutarna är lösta i mitt långa projekt, utan får nog anamma den metod jag anammat hittills; Skriv, bara skriv! Men något tar emot och jag har svårt att sätta fingret på vad det så jag får nog .. Göra vaddå? Vem försöker jag övertyga du lilla latis? Mig själv mest kanske. Skriv, bara skriv, för tusan.

Under min paus som fortgår lyfte jag blicken och anmälde mig helt oförberett till en skrivträff imorgon (tisdag 4 maj) ordnat av Michaela i Finland, jag tror det är som en kickoff till hennes (Kugges) Skrivsommar, ett litet ”pt-program” för skrivsugna med 18 träffar från maj till början av juli där man träffas två gånger per vecka och skriver. Jag undrar om det inte är lite precis det jag behöver.

Syns vi imorgon?

(Jag kan tyvärr inte hitta en offentlig anmälningslänk men hittade inbjudan i facebookgruppen Skrivkäris).

Katarina

Min skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Det kan ha varit det bästa jag företagit mig i år!

Tidigt en onsdagmorgon för någon månad sedan hoppade vi på pendeln, jag i Älvsjö och Sofia i Årstaberg, fullpackade till tänderna med mjukiskläder och ett ivrigt sinne. Med lite packningsovana i benen men kaffe i termosen var vi äntligen ute på resa inom SL- kortets radie. Trots den ringa distansen och enkla målet, en fem dagars skrivarresa i Sigtuna, behövde jag tänka lite när jag packade min kappsäck med tandborste och guldpengar. Det var länge sedan jag var på fri fot!

sigtunastifelsen
rådsalen sigtunastiftelsen rum för skrivande

Min skrivarresa till Sigtunastifelsen

Resan tog runt en och en halv till två timmar, om man räknar dörr till dörr. Pendel från Älvsjö till Märsta och sedan buss hela vägen fram till Sigtunastifelsens egna busshållsplats med samma namn. Sigtuna, Sveriges äldsta stad, ligger på lagom avstånd från Stockholm och du tar dig hit med SL kortet. För mig var det ”gratis”, Erik bjöd mig på resan med sitt årskort och Sofia fick betala den ringa summan om 38 kronor för en enkelbiljett. Hem blev vi hämtade av elbilsErik.

sigtunastiftelsen
Trapporna upp mot stiftelsen
skrivarresa biblioteket sigtunastiftelsen
Biblioteket

Ett bibliotek som huserat många författare

Från busshållplatsen promenerar vi djupt försjunka i ”ta igen så mycket tid som möjligt samtal”, om livet och skrivande, upp för de långa trapporna till stiftelsen och checkar in. Man kan tro att trapporna skapats för ändamålet; ”Här hinner ni ta igen allt vänskapsprat ni missat under virustiden och göra er redo för dagarna som komma skall.”

Sigtunastiftelsen är vad det låter, en stiftelse, inte ägd av någon och har varit så sedan starten 1917. Stiftelsen har i byggnaden ett av Sveriges största privatägda bibliotek och jag riktigt längtar till att sätta tänderna i samlingen och springer nästan förbi damen i incheckningen av ren iver. Sfitelsen har huserat många författare och är just till för kulturarbetare, musiker, skrivande folk men även forskare. Många som åker, åker på grund av det andliga stiftelsen för med sig och jag själv tar med mig ett stycke andligt (i mitt första bokutkast) när jag åker härifrån. På plats passar vi på att prata med personalen i förbigående och bibliotekarien berättar en del om stiftelsen inriktning, när samhälle, politik och det andliga möts och samexisterar, en spännande tanke men utopi i dagens samhälle.

Biblioteket är öppet var dag för stifelsens gäster och på onsdagar, för utomstående. Jag och Sofia besöker biblioteket både onsdag, torsdag och fredag och om jag fick önska hade jag gärna suttit där även på helgen. Biblioteket med sina tre våningar bjuder på öppna miljöer med avskilda små skrivbord att läsa och skriva vid och utsikt mot vattnet (Mälaren). Fokus är det andliga, miljö och forskning inom vissa områden och biblioteket har även både ett fröarkiv, där du kan låna dina växtfröer för våren och ett stort klipparkiv (tidningsklipp) som vi glömmer bort. Sofia vill gärna se Gunnar Ekelöf rummet och jag hänger på, utan kunskap men nyfiken. Vi frågar receptionisten om nyckeln, men det visar sig att det bara är medlemmar i Gunnar Ekelöf – sällskapet som får visa rummet men tur som vi har är bibliotekarien medlem och guide och har möjlighet att visa rummet för oss. Jag minns hur rummet såg ut, men inte så mycket mer på grund av att jag druckit för mycket bubbelvatten, ännu en härlig service stiftelsen har, fri tillgång!, men som också orsakade en ”hoppa på stället med benen i kors situation” där det var svårt att fokusera och lära sig om lyrik, som är svårt nog utan ovan nämnda situation.

skrivarresa
Drömma om författarskapet och om förmånen att få skriva
väggbonad sigtunastiftelsen
Underhållande och tänkvärd väggbonad i spelrummet (röda rummet)
espresso i biblioteket
En espresso i biblioteket

En skrivarresa för två

Jag och Sofia är på stiftelsen för att skriva, Sofia har peppat mig med detta podcastavsnitt om skrivarresor och inför resan har jag förberett en tanke om resan och mitt syfte med den. Många författare tycks åka på skrivarresor, det finns många stugor runt om i Sverige avsatta för ändamålet där man kan söka stipendium och bo en vecka om året och i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok”, avsnittet ovan, pratar man om v47, veckan när Ninni och Caroline alltid åker till Bonnierhuset i Visby. Lyssna, bli inspirerad, sökt ett stipendie eller gör som jag och Sofia och skapa en egen skrivvecka!

promenad sigtunastiftelsen
På promenad runt Sigtuna och huset
bibliotek bok om järnvägar
Vill köpa den här boken! – > Finns på Bokbörsen för sen som är sugen och att låna på biblioteket, såklart.
toscansk trädgård
Den toscanska trädgården i eftermiddagssolen.
terass sigtunastiftelsen
den toscanska innergården sigtunastifelsen
te med egen honoung
skrivarresa
Dröm- taknocken och ett skrivbord vänd mot ett fönster.

Det finns saker som är minst lika viktiga som skrivtiden som en kopp te på en uteterass i ett svensk Toscana

Jag har min pappkalender med mig, min Muminkalender och har plitat ner ett litet upplägg med skrivtid i block. Jag hade inte några särskilda tankar om det innan men Sofia påtalade vikten av att ha en plan och hon har rätt, man får mycket mindre gjort än vad man förväntar sig och att synliggöra detta redan innan möjliggör att man skapar rätt förväntningar på sig själv och sitt skrivande. Om du själv är på väg på en skrivarresa rekommenderar jag en enkel men pausgenerös plan. Det blir aldrig så effektivt som man tror och det finns saker som är minst lika viktiga som skrivtiden, som en kopp te på en uteterass i ett svenskt Toscana tillsammans med en vän.

Planering med pappkalender och resultat

Jag lägger en plan som följer;

Upp ur sängen runt 6-7. Vi lyckas följa det så gott som hela resan. På helgen sover vi något längre. Helgfrukosten på Sigtuna börjar också senare.

Frukost vid 7-8. Vi är på plats nere vid frukosten strax efter öppning mer än en dag. Jag har aldrig varit en morgonpigg person så man kan undra vem jag är, men vem säger att man behöver vara morgonpigg när man tar sig till frukosten och äter? Vi kan kalla det zombiefrukost.

Börjar skriva runt 8-9. Här är alla olika och många tänker nog att kl 8 är gräsligt tidigt. Min rutin efter Sigtuna som jag skriver lite om längre ner är att försöka komma upp så snart klockan ringer vid 6, göra det absolut nödvändigaste (det vill säga gå på toan och hämta en kopp kaffe) och slå sig ner och börja skriva, helst innan 06.30. Du är inte klok tänker du. Jag vill kontra med att säga att jag kan nog nästan skriva sovandes. Tricket är att avsluta skrivandet med att planera nästa scen, skriva några stödrader eller sluta rakt mitt i. Jag har ofta lite svårt att sluta mitt i så jag planerar nästa scen och bygger morgondagens pass när jag avslutar.

Paus runt 10. Jag måste påtala vikten av paus. Även om man behöver bryta mitt i. Ofta när man får flow, även så jag och Sofia, skriver vi på och fastnar och det är också bra att tillåta sig göra det, men tyvärr tror jag det snarare är regel än undantag att jag får flow. Så för mig behöver regeln istället vara paus och undantaget flow. Jag får flow så snart jag sätter mig och behåller det runt trekvart. Man kommer långt på trekvart och jag kan nog ha flow tre gånger om dagen, troligen inte mer utan att bli fasligt dränerad. Vi tog minst en paus per förmiddag och en per eftermiddag och fikade ofta nere i den toscanska trädgården eller tog en promenad runt huset.

Lunch vid 12-13.30. Lång lunch är nyckeln till en lång skrivdag. Återigen äter jag lite långsamt och vill gärna smälta maten med ett samtal. Sofia gillar powernaps och jag naps, så det blev ofta en liten nap per dag och att vi snarare kom igång någon gång mellan 14 och 15. Sofia jobbade då ibland direkt från sängen. Det gör inte jag. Det tycker jag är ruggigt obekvämt.

Efter kl 15. Eftermiddagen följer sedan med mer skrivtid och många pauser.

Avslut innan klockan 18. Nu är arbetsdagen slut. Jag jobbar själv mycket sällan på kvällar och om jag jobbar är det i så fall ofta i syfte att planera eller ta reda på (researcha), möjligtvis svara på mail eller annat som inte kräver min hjärnas fulla kapacitet.

På Sigtuna är kaffe och te tillgängligt under hela dagen och på eftermiddagen tar jag mig en kopp te med Sigtunas egna honung. Bikupan ser vi från vårt fönster i rummet med namnet Solnedgång.

sigtuna stad
Mälaren.
kapell sigtunastifelsen
Kapellet mitt i byggnaden fotat från ”allrummet”.
sigtunastiftelsen
Stiftelsen från utsidan (baksidan) med kapellet rakt fram och den toscanska trädgården till vänster.

Rådsalen och mitt skrivbord på Sigtuna. Siftelsens vackra lokaler

Sofia hittar snart ett favoritrum, Rådsalen, och jag mitt skrivbord på samma våning, fyra, med blick ut över taknocken. Jag kommer för alltid minnas mitt skrivbord på våning fyra. Är det något jag drömmer om så är det att ha ett skrivbord vänt mot ett fönster, men något Steven King i sin bok Att skriva förbjuder. Livet är till för att levas och man ska inte leva för konsten, om man får tro Steven som skriver varje dag, många långa timmar. Men kanske är det lätt att som i Stevens fall, vara efterklok efter ett långt liv av levande och skrivande och när han plitar ner dessa ord har han varit författare lika länge som jag levt. Jag hade hade en gång mitt skrivbord vänt mot ett fönster, men satt aldrig där. Ett stort korn av sanning finns kanske i Stevens Kings ord.

läsa dikter

Läs, läs och läs lite till! Böckerna jag har med mig

Innan min resa börjar jag läsa Karin Erlandssons Pärlfiskaren och fullkomligt fastnar. Så jag fortsätter läsa och läsa och läsa, läser ut och lever i pärlfiskarvärlden. Jag tar upp nästa bok och läser ut, Frejas första fjällvandring, Fjällvandringssuget knackar på. Sedan fortsätter jag med Pojkarna av Jessica Schiefauer, som ruskar om. Först är jag inte alls förtjust men ganska snart förtrollar den mig och jag fastnar i denna berättelse om en blomma med en sav som gör att tre flickor förvandlas till pojkar. Så mycket bus man kan hitta på, när man inte är sig själv.

Jag spenderar för tillfället mycket tid med näsan i boken och antar att det beror på att jag älskar det skrivna ordet. Här har Steven King rätt, som författare bör du göra två saker, skriva mycket och läsa mycket. Steven anger att han läser nära 80 böcker om året och jag häpnar, men talar om att när han inte skriver, så läser han och om man letar efter honom, är det i hans läsfåtölj man hittar honom om kvällarna. Precis som Ninni i podden Skriv en bestseller eller en annan bok, så förstår inte jag vad folk menar när man säger att man inte vill läsa som skrivande person för att man är ”rädd att förlora sin ton”. Denna myt huserar och jag funderar bara på; Vad menar man ens? Det är ju så det skrivna ordet formas.

tornrummet sigtunastifelsen drömmen om att bli en författare
Tornet Sigtunastiftelsen och att hitta en skrivrutin

Drömmen om att bli en författare

Drömmer jag om att bli en författare? Det känns pretantiöst att säga orden, men ja, jag vill skriva en bok, sen får vi se om den blir utgiven. Jag vill få den klar. Jag vill ha en skriven bok jag kan läsa och låta andra läsa. Om en person läser den är det nog, då finns den. Jag tycker djungeln av utgivning och konkurrensen författare utstår där manuset för att bli antaget behöver vara extraordinärt, på något spegla det som efterfrågas eller täppa till ett nytt hål, verkar svårt att uppfylla. Som bäst önskar jag mig skriva en läsbar bok för barn. Det är ungefär det jag siktar på. Jag önskar mig också att den blir lite spännande och kanske lite annorlunda. När jag har gjort det, önskar jag skriva en till.

frukost på sigtunastiftelsen
Frukost
afternoon tea sigtunastiftelsen
Afternoon-tea
middag a la carte sigtunssiftelsen
Middag på Sigtunastifelsen
sigtunastiftelsen gt
Sigtunastiftelsens egen gin&tonic med rosor och honung i solnedgång.

Mat och boende

Sigtungasiftelsen är ett ställe du kan checka- in på och inte lämna på en vecka. Det är bara att skriva!

Stiftelsen har bibliotek, många allrum för sällskapsspel och läsning, skrivbord, läslampor, långa korridorer att motionera i, ett kapell mitt i för middagsbön, ett (författar)torn med utsikt, restaurang, egen rosträdgård i toscansk anda med uteservering, GT med egna rosor och honung, afternoon-tea och en bastu att låna utan extra kostnad.

Vi vaknar varje morgon tar på de mjukaste kläderna och beger oss till restaurangen. Vi är ensamma sånär som på hela veckan med några få konferensgäster som grannar och till helgen kommer weekendgästerna. Vi är beredda på att bli störda, men även då, trots att restaurangen nära på är fullbokad är det lugnt.

Ge mig mera rårakor i livet!

Kostnad

Ca 4500 sek för 4 nätter/ 5 dagar med all mat per person då vi är två.

Vi äter lunch två gånger, middag två gånger, fika och afternoon-tea. Vi tar också på oss gympaskorna och går ner på Sigtuna och äter (italiensk tryffel-) middag vid ett tillfälle och lunch vid två tillfällen. Sigtuna har ett för dess storlek stort utbud av restauranger, fik och mysiga butiker.

Kostnaden blir något mindre när vi är två, men det är överkomligt att även åka själv hit och bara vara och skriva.

sigtuna
Sigtuna huvudgatan, inom tio minuters promenad från stiftelsen.
tant brun sigtuna
En macka vid vattnet takeaway från Tant Brun

Vad tar jag med mig från Sigtuna?

Jag skriver bättre än jag förväntar mig men ändå inte så snabbt som jag trodde jag kunde. Innan jag åker till Sigtuna har jag en stor förväntan om att kunna prestera text per dag och lär mig ganska snart att alla som pratar om 1500 ord eller 2000 ord om dagen är superhjältar. Jag landar på 500 ord och ibland 1000 på en bra dag. Men sen är jag novis i det skönlitterära skrivandet och kanske ökar takten med tiden.

Jag skriver bättre på morgon och förmiddag fram till lunch. Efter lunch har jag svårt att få så mycket gjort. Jag känner själv att jag likagärna kan ägna eftermiddagen till att läsa (eller sociala medier om jag inte slutat att använda dem). Hade jag varit i en redigersprocess med en bok hade nog tiden på eftermiddagen fungerat bra. Jag känner inte att jag är särskilt fantasifull eller kreativ då, men kan pyssla med bokstäver och ord och ljuda högt för mig själv för att säkerställa att det låter bra. Jag verkar också kunna researcha och fundera ut olika lösningar och tänka kring nästa dag, men egentligen vill nog gärna hjärnan vila lite från skrivprojektet på eftermiddagen och göra något annat.

Vad tar jag med mig från Sigtunastifelsen? En inre ro och en skrivrutin!

skrivrutin
Tornrummet.

Min fantastiska skrivrutin

Man kan lära sig mycket från en skrivarresa, även en kort som denna. Det finns något magiskt med att bara göra, att bara ta tag i och skriva. Bara skriiiiiv säger jag, det är nyckeln. Det behöver inte vara så bra, det behöver böra göras; mottot efter denna resa. Att få stillhet och tid för reflektion förenklar och gör att man ser planen mer klart. Nu gör jag det som är möjligt, jag skriver någon timma på morgonen, kanske 30-40 min effektiv tid och det räcker för mig, för att jag ska uppnå det jag vill, mina 500 ord.

Efter Sigtunastiftelsen väljer jag att börja dagen med att befinna mig mitt i en saga för det om något är en bra start på dagen.

Katarina

natt i sigtuna
Natt i Sigtuna

Sugen på att fjällvandra i barnböckernas värld? Frejas första fjällvandring

Det är jag! Jag fick lägligt en bok hemskickad till mig för ett par veckor sedan från Calazo förlag. Jag har ett par vandringsböcker från dem sedan tidigare vilket har varit mycket användbara under pandemin. Barnboksförfattaren, Emma V Larsson, har släppt en ny bok. Jag har även läst och skrivit om hennes tidigare böcker, Det stora tältäventyret och Det stor skogsäventyret. Nu fick jag Emmas nya bok, precis innan jag for till Sigtunastiftelsen. Boken följde med på min och Sofias skrivretreat. Jag låg och läste vid eftermiddagsluren och med benen under mitt varma täcke fick jag följa med Freja på tåget till Jämtland och ut på magiska fjäll, bland renar och vinande vind som kryper in på skinnet. Jag har fotat de två bilderna av boken på Stiftelsen, även om de inte avslöjar så mycket av miljön runtomkring.

Titel: Frejas första fjällvandring
Författare: Emma V Larsson
Illustratör: Maria Trolle
Utgiven: 2021
Ålder: 3-6 år
Förlag + köpa: Calazo Förlag AB, Stockholm
Låna: Går i skrivande stund ännu ej att låna
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo

Frejas första fjällvandring är vid en första anblick en fröjd för ögat. Färgerna! I mitt förra inlägg pratade jag om en explosion (en idéexplosion) och det är nog vad illustratören, Maria Trolle, kände när hon bestämde sig för att utforma bilderna som de är, som en vandrande färgkavalkad över fjället. Jag får så snart jag slår upp boken en innerlig önskan att packa elbilen med mitt tält, susa raka vägen till Jämtland och knata rakt ut längs med Jämtlandstriangeln och slå mig ner där med penna, papper och mina ensliga tankar. Fjällen har mycket färg, skiftar i allt från ljungbackar till gröna björkskogar och illustratören lyckas fånga det och utöka landskapet så att det närmar sig gränslandet mellan realism och en magisk värld. Jag får erkänna att jag är rungande förtjust i bilderböcker där färgsprakeri får ta plats och det får de verkligen i denna bok. Jag gillar också inslagen av små varelser på varje sida, som förgyller historien med sitt lilla mystiska inslag likt filurerna i Sven Nordqvists illustrationer om Pettson och Findus och inser att den lilla lemmeln på framsidan ser ut som min Råttis i en av mina berättelser jag själv har ritat. Rolig igenkänning och ett bevis på att vi lever i samma inspirationsvärld på något vis.

Boken är skriven och illustrerad för de mindre åldrarna och mängden text återspeglar ålderskategorin. Den lilla mängden ställer krav på författaren att hålla det enkelt och driva handlingen framåt i enlighet med intresseområde och otåligheten hos en treåring. Ingen enkel ekvation som Emma klarar med bravur. I texten ryms till exempel sakletare (återkommande tema i barnböcker) och pirret vid att upptäcka enkla nya saker såsom sova på tåg eller i tält. Illustrationerna hjälper till att fylla i där ord saknas i den enkla texten, också det en konst. Redan på första sidan tar Emma till ett stilistiskt knep jag gillar (ja, eller det kan ju också vara förlaget), att i meningen ”Tänk om hon ramlar nedför ett berg” böja meningen så att känslan blir att man trillar ur texten. Roligt för en treåring men även för mig!

I böcker finns alltid saker att utveckla och eftersom jag precis läst ett block om genus i ungdomsböcker har jag genusglasögonen på plats. För framtida böcker skulle jag innan jag spikar dialogen diskutera frågor såsom: Vad säger pappa och vad säger mamma till Freja? Är vad de säger ett medvetet val? Hur ser pappa och mamma ut/ illustreras? Framställs pappa aktiv och mamma passiv i text och bild? För att ge ett par exempel: I boken går pappa ofta först och leder vandringen i bild upp för berget. Pappa leder också fler dialoger (upplever jag utan att ha räknat) och tar större plats generellt i historien (vilket också är bra i sig men leder indirekt till en passiv mamma). Pappa är också längre på bilden, upplevs därför som fysisk större. Att en pappa är fysiskt större är ju ofta ett sant element i verkligheten men det kan det vara bra att vara medveten om vilken roll det spelar i bild. Är valen i Frejas första fjällvandring (genus-) medvetna? Det är en fråga som enbart författaren och illustratören kan svara på men jag upplever dock att det är det, åtminstone till viss del.

Texten är enkel och realistisk, med magiska inslag i detaljer som de små djuren. Extra mycket gillar jag passagen med renar utanför tältet med meningen ”Man kan spara på soluppgångar, tänker Freja. Precis som man samlar på gosedjur eller snäckor, fast man sparar dem på insidan.” där illustrationen av den vita renen adderar ett stycke andlig atmosfär till just denna mening.

Sammantaget är boken en färgsprakande och härlig läsning för liten som stor och stycket om genus mest en parantes, något att reflektera över när man läser en barnbok för den unga åldern där de få orden nödvändigtvis inte gör det enklare författaren utan snarare ställer större krav på vad varje enskild mening ger för budskap.

Vill du läsa Emmas tidigare böcker? Jag har skrivit om både hennes tidigare böcker Det stora skogsäventyret och Det stor tältäventyret här.

Katarina

Glad påsk!

Kikar in och önskar alla läsare som hänger kvar i vått, torrt och virustider en glad påsk! Jag och Erik ska till Villa Lovik och övernatta idag. Lite plask, bubbel, treätters och en natt på hotell. Det riktigt sprätter i sova- borta benen!

Katarina

Som en explosion!

Lyssnade på det här lilla radioklippet från nittonhundra bortnött. Om inspirationens ögonblick, när det kommer till oss (som en explosion! hos Astrid Lindgren) vi som skriver och vad man gör med det. Några korta underhållande minuter, tänkvärd (och härlig pga radioröster från förr) lyssning även för dig som inte skriver. Om att berätta berättelser och de fina stunderna när berättelserna kommer till oss.

Jag är mycket inne i mitt skrivande nu, min hjärna snurrar på högvarv i min egen historia och jag läser böcker som aldrig förr. Djupdök alldeles nyss rakt ner i Mästerdetektiven Blomqvist lever farlig, tvåan i Kalle Blomqvist-serien och mindes plötsligt att jomenvisst gillar jag deckare. Varför har jag hela tiden trott att jag inte gör det? Jag gillar kanske bara inte 2000-tals versionen av deckare skrivna för den äldre publiken. Jag har nog aldrig varit mycket för ond och bråd död till ingen nytta, egentligen, och man får väl ändå säga att moderna deckare i mitt smak och tycke använder lite övervåld. Jag vet inte om du håller med, kanske inte om du är deckarläsare. Men jag gillar spänningen! Spänningsromanen som genre. Jag vill ha mer (!) och jag vill skriva spänning! En kittlande tanke som bara kom sådär precis nu i skrivande stund.

Just nu rör sig mitt skrivande mycket kring idéer och även det idoga arbete som kommer efter idéen. Jag önskar att jag var en sådan som kunde skriva enligt en metod, t ex Snöflingemetoden jag läste om idag. Men jag inser innan jag ens börjat att en metod som den ovan dödar min inspiration och mina sidospår och det är sidospåren som bygger min berättelse. Berättelsen skriver sig själv just nu för mig och det är skönt! Det känns lättsamt och lite som om jag kör vid sidan av vägen, i diket, på samma gång.

Nähe nu kom solen. Nu ska här lagas torsk och potatis. Ha en fin måndag!

Katarina