Latest Posts

Sugen på att fjällvandra i barnböckernas värld? Frejas första fjällvandring

Det är jag! Jag fick lägligt en bok hemskickad till mig för ett par veckor sedan från Calazo förlag. Jag har ett par vandringsböcker från dem sedan tidigare vilket har varit mycket användbara under pandemin. Barnboksförfattaren, Emma V Larsson, har släppt en ny bok. Jag har även läst och skrivit om hennes tidigare böcker, Det stora tältäventyret och Det stor skogsäventyret. Nu fick jag Emmas nya bok, precis innan jag for till Sigtunastiftelsen. Boken följde med på min och Sofias skrivretreat. Jag låg och läste vid eftermiddagsluren och med benen under mitt varma täcke fick jag följa med Freja på tåget till Jämtland och ut på magiska fjäll, bland renar och vinande vind som kryper in på skinnet. Jag har fotat de två bilderna av boken på Stiftelsen, även om de inte avslöjar så mycket av miljön runtomkring.

Titel: Frejas första fjällvandring
Författare: Emma V Larsson
Illustratör: Maria Trolle
Utgiven: 2021
Ålder: 3-6 år
Förlag + köpa: Calazo Förlag AB, Stockholm
Låna: Går i skrivande stund ännu ej att låna
Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Calazo

Frejas första fjällvandring är vid en första anblick en fröjd för ögat. Färgerna! I mitt förra inlägg pratade jag om en explosion (en idéexplosion) och det är nog vad illustratören, Maria Trolle, kände när hon bestämde sig för att utforma bilderna som de är, som en vandrande färgkavalkad över fjället. Jag får så snart jag slår upp boken en innerlig önskan att packa elbilen med mitt tält, susa raka vägen till Jämtland och knata rakt ut längs med Jämtlandstriangeln och slå mig ner där med penna, papper och mina ensliga tankar. Fjällen har mycket färg, skiftar i allt från ljungbackar till gröna björkskogar och illustratören lyckas fånga det och utöka landskapet så att det närmar sig gränslandet mellan realism och en magisk värld. Jag får erkänna att jag är rungande förtjust i bilderböcker där färgsprakeri får ta plats och det får de verkligen i denna bok. Jag gillar också inslagen av små varelser på varje sida, som förgyller historien med sitt lilla mystiska inslag likt filurerna i Sven Nordqvists illustrationer om Pettson och Findus och inser att den lilla lemmeln på framsidan ser ut som min Råttis i en av mina berättelser jag själv har ritat. Rolig igenkänning och ett bevis på att vi lever i samma inspirationsvärld på något vis.

Boken är skriven och illustrerad för de mindre åldrarna och mängden text återspeglar ålderskategorin. Den lilla mängden ställer krav på författaren att hålla det enkelt och driva handlingen framåt i enlighet med intresseområde och otåligheten hos en treåring. Ingen enkel ekvation som Emma klarar med bravur. I texten ryms till exempel sakletare (återkommande tema i barnböcker) och pirret vid att upptäcka enkla nya saker såsom sova på tåg eller i tält. Illustrationerna hjälper till att fylla i där ord saknas i den enkla texten, också det en konst. Redan på första sidan tar Emma till ett stilistiskt knep jag gillar (ja, eller det kan ju också vara förlaget), att i meningen ”Tänk om hon ramlar nedför ett berg” böja meningen så att känslan blir att man trillar ur texten. Roligt för en treåring men även för mig!

I böcker finns alltid saker att utveckla och eftersom jag precis läst ett block om genus i ungdomsböcker har jag genusglasögonen på plats. För framtida böcker skulle jag innan jag spikar dialogen diskutera frågor såsom: Vad säger pappa och vad säger mamma till Freja? Är vad de säger ett medvetet val? Hur ser pappa och mamma ut/ illustreras? Framställs pappa aktiv och mamma passiv i text och bild? För att ge ett par exempel: I boken går pappa ofta först och leder vandringen i bild upp för berget. Pappa leder också fler dialoger (upplever jag utan att ha räknat) och tar större plats generellt i historien (vilket också är bra i sig men leder indirekt till en passiv mamma). Pappa är också längre på bilden, upplevs därför som fysisk större. Att en pappa är fysiskt större är ju ofta ett sant element i verkligheten men det kan det vara bra att vara medveten om vilken roll det spelar i bild. Är valen i Frejas första fjällvandring (genus-) medvetna? Det är en fråga som enbart författaren och illustratören kan svara på men jag upplever dock att det är det, åtminstone till viss del.

Texten är enkel och realistisk, med magiska inslag i detaljer som de små djuren. Extra mycket gillar jag passagen med renar utanför tältet med meningen ”Man kan spara på soluppgångar, tänker Freja. Precis som man samlar på gosedjur eller snäckor, fast man sparar dem på insidan.” där illustrationen av den vita renen adderar ett stycke andlig atmosfär till just denna mening.

Sammantaget är boken en färgsprakande och härlig läsning för liten som stor och stycket om genus mest en parantes, något att reflektera över när man läser en barnbok för den unga åldern där de få orden nödvändigtvis inte gör det enklare författaren utan snarare ställer större krav på vad varje enskild mening ger för budskap.

Vill du läsa Emmas tidigare böcker? Jag har skrivit om både hennes tidigare böcker Det stora skogsäventyret och Det stor tältäventyret här.

Katarina

Glad påsk!

Kikar in och önskar alla läsare som hänger kvar i vått, torrt och virustider en glad påsk! Jag och Erik ska till Villa Lovik och övernatta idag. Lite plask, bubbel, treätters och en natt på hotell. Det riktigt sprätter i sova- borta benen!

Katarina

Som en explosion!

Lyssnade på det här lilla radioklippet från nittonhundra bortnött. Om inspirationens ögonblick, när det kommer till oss (som en explosion! hos Astrid Lindgren) vi som skriver och vad man gör med det. Några korta underhållande minuter, tänkvärd (och härlig pga radioröster från förr) lyssning även för dig som inte skriver. Om att berätta berättelser och de fina stunderna när berättelserna kommer till oss.

Jag är mycket inne i mitt skrivande nu, min hjärna snurrar på högvarv i min egen historia och jag läser böcker som aldrig förr. Djupdök alldeles nyss rakt ner i Mästerdetektiven Blomqvist lever farlig, tvåan i Kalle Blomqvist-serien och mindes plötsligt att jomenvisst gillar jag deckare. Varför har jag hela tiden trott att jag inte gör det? Jag gillar kanske bara inte 2000-tals versionen av deckare skrivna för den äldre publiken. Jag har nog aldrig varit mycket för ond och bråd död till ingen nytta, egentligen, och man får väl ändå säga att moderna deckare i mitt smak och tycke använder lite övervåld. Jag vet inte om du håller med, kanske inte om du är deckarläsare. Men jag gillar spänningen! Spänningsromanen som genre. Jag vill ha mer (!) och jag vill skriva spänning! En kittlande tanke som bara kom sådär precis nu i skrivande stund.

Just nu rör sig mitt skrivande mycket kring idéer och även det idoga arbete som kommer efter idéen. Jag önskar att jag var en sådan som kunde skriva enligt en metod, t ex Snöflingemetoden jag läste om idag. Men jag inser innan jag ens börjat att en metod som den ovan dödar min inspiration och mina sidospår och det är sidospåren som bygger min berättelse. Berättelsen skriver sig själv just nu för mig och det är skönt! Det känns lättsamt och lite som om jag kör vid sidan av vägen, i diket, på samma gång.

Nähe nu kom solen. Nu ska här lagas torsk och potatis. Ha en fin måndag!

Katarina

Med ett bibliotek vackrare än synden

Skriver. Myser. Skriver.

Skrivarresa = livet.

Hade inte tänkt att blogga från resan, men kikar in och säger några dagboksord från Sigtuna, denna lilla svenska urstad. Visste du att Sigtuna är Sveriges äldsta stad? Det visste jag. Det ligger här vid Mälaren med magnifika små hus och en idyllig känsliga.

Vi får se om jag slarvar ihop ett inlägg om resan sedan, jag tror det finns vissa önskemål från mina skrivarvänner om det.

Just nu måste jag bara få berätta om biblioteket, där vi spenderat våra dagar bland romaner, reselektyr och bara ren och skära inspirerande bokrader. Biblioteket är lite av ett riktigt Harry Potter- bibliotek, en snurrande ståltrappa kanske saknas, men allt annat har det, gångar längs taknocken i brunt trä, oändliga rader av böcker, säkert med lite damm på och inklusive det icke så Potteriga espressot.

Utöver ett smäktande bibliotek har stiftelsen en toscansk innergård där man kan avnjuta en GT med stiftelsens rosor och honung från den egna trädgården.

Ni vet när man har känslan av att man vill komma tillbaka redan när man är här? Det känns som en tradition innan man ens haft chans att göra det till en.

Katarina

Skrivarresa till Sigtunastiftelsen

Hoppade precis av bussen vid Sigtunastifelsen och sträcker nu ut benen mitt emot Sofia i ett av alla Room with a view som finns här. Innan jag for rev jag av det sista av hemtentan, bara rättningen kvar. Solen lyser på den Toscanska innergården och tystnaden är hörbar. Skrivandet sitter i väggarna här. Vi får se hur mycket skrivande som kommer ut i mina fingrar.

Katarina

Evert jagar hem mig i ren och skär skräck

Jisses Amalia vilket väder!

Plötsligt under eftermiddagen drar en storm in över kontoret och jag menar bokstavligt rakt upp och ner på en halvtimma. Chefen kikar ut mot fönstret och säger ”det blir kul på Essinge – leden på väg hem” och jag minns plötsligt att jag cyklar. Jag slår ihop datorn, kastar ner alla mina tillhörigheter och formligen rusar till cykeln för att med en för mig ny podd (dock nedlagd) i öronen, Bladen brinner, cykla i stormande motvind, nästan kastas av cykeln till följd och halvt frysa ihjäl även om den brinnade podden värmer min själ där och då. Tacka vet jag dubbdäck (!) hinner jag tänka tusen gånger den korta sträckan hem där jag cyklar i promenadtakt.

Uppenbarligen blir det inget cyklande imorgon och hemarbete till följd. Evert tvingar mig att stanna hemma, min elcykel känner sig besegrad.

Jag duschar varmt och sitter nu i sovrummet och hör vinden vina runt knuten. Det är något mysigt med det. Jag har öppnat en pinfärsk bok, Trollkarlens hatt, och riktigt njuter av varje ord ackompanjerat av en riktig storm. Det är även storm på Hattifnattarnas ö där Mumintrollet med familj är ute med Äventyret. Igår var jag och hämtade upp en hel önskelista av böcker jag reserverat, Trollkarlens hatt var en av alla underbara. Det är som julafton varje dag när det är gratis att reservera böcker på biblioteket. Fortsätt så biblioteket, så går det en stormig dag till.

Katarina

Har morgonstund guld i mund i en dystopisk vår som denna?

Snön ringlar ner från taket, endast viruset är vaket.

Våren trillar vidare och allt fler är sjuka i det där who shall not me named. Jag har återigen slutat läsa nyheterna en stund och dessutom pausat sociala medier för första gången. Det är bekvämt att bara kunna trycka på stoppknappen och ta bort apparna på telefonen, är det inte? Det enda jag har kvar är en gammal kvarleva av ett Instagram som tidigare kunde tituleras ”mitt andra hem”. Jag har nu annars bara apparna på min padda, som ligger på mitt skrivbord där hemma när jag är ute och far. Länge sökte jag och fann inspiration i de sociala medierna, i andras liv och tillvaro och jag önskar någonstans att det var så igen. Att de resande naturfotograferna världen över kunde skaka liv i min inspirationsdöda kropp, att guldkanten i tillvaron var tillbaka med mat och flärd, ja att det var som förut helt enkelt. Men dessvärre öppnar och stänger jag appar och istället för att bli inspirerad lämnas jag med en känsla av tomhet.

Är det bara tristessen och tillvaron i pågående pandemi som har orsakat allt det här, livlösheten? Vad var det som hände egentligen som fick bägaren att rinna över (?), funderar jag på mycket nu. Kanske gör jag alltid det på den tidiga vårkanten. Vad var det som fick inspirationen att sina, trampa på livet till det blev platt och förvandlade guld till grått? Jag har inte kommit ur tanken, för likt inspirationen har även tankarna fastnat i den rostiga grå platta gängan. Tanken är i nuet och det var nog länge sedan vi grundade för den här livlösheten vi upplever nu. Var gick det fel, vi som hade det så bra?

Man skulle kunna tro att jag som andra längtar efter postpandemitiden, men jag är inte säker på att jag gör det längre. För vad kommer post pandemi? Jag har en gnagande känsla av att det växande hatet medmänniskor emellan bara är början på något nytt, mörkt och mycket, mycket ont.

Men varför sitter jag här och tänker så mycket tankar. Det är onsdag idag och dags för studier, den guldkant jag trots allt har kvar.

Katarina

Vinterviken. boken alltså

Har precis läst klart Vinterviken. Tänkte jag skulle säga några ord om boken, ifall någon vill kastas tillbaka till äkta 90 – tal, bada i Vintervikens nostalgi eller förfäras över jobbiga tonårskänslor, ännu än gång, som att det inte var nog när det begav sig.

Titel: Vinterviken 
Författare: Mats Wahl
Utgiven: 1993, ny utgåva 2008 (finns flera utgåvor) 
Förlag: Bonniers Juniorförlag och min utgåva Opal
Köpa: Bokbörsen
Låna: Går att låna som pappersbok på Stockholm Stadsbibliotek. Mitt exemplar är från Skärholmens bibliotek, står att läsa på boken. 

Boken, skriven på 90 – talet, utspelar sig på 90 – talet och handlar om John-John, berättad utifrån John-Johns perspektiv men handlar också om Sluggo och Elisabeth, alla från skilda förhållande och uppväxt.

John-John är mörkhyad och från fattiga förhållanden i Stockholm i en tid då ny- nazismen växer så det knakar. Han är tonåring, går på gymnasiet, kommer in på teaterlinjen utan att vara reserv, en indikation på att John-John trots allt är duktig i skolan och på att skriva ska det visa sig senare i boken. Han skriver diktliknande texter och texterna får plats, även i boken där de inleder de olika kapitlen. Att skriva om en bok utan att delvis avslöja handlingen är svårt, så jag avslöjar lite. John-John hamnar i en del trubbel, som härleds till Sluggos och hans tidiga handlingar när man stjäl en kajak i Vinterviken, den plats allt rör sig kring. Den stulna kajaken leder till att han blir utkastad från mormor tillbaka till mamma där ”skithuvudet” bor och sen följer en rad hängdelser man knappt kan tro är sanna, men i retrospektiv verkar fullt realistiska i ett liv som John-Johns.

Att gå i John-Johns skor är att känna hur det är att vara mörk i ett 90 -talets Stockholm. Det är skönt att känna känslan och förstå att det är inte ett lätt liv och enkla handlingar, fel val, eller även rätt val, skapar situationer som får stora konsekvenser till följd. Rasismen fungerar så, att egentligen spelar det ju ingen roll om du gör rätt eller fel, det är trots allt förutbestämt ändå. Men visst är det ändå inte hela förklaringen. Visst behöver man inte stjäla en kajak, göra inbrott eller slåss för att man är fattig, trots allt har man ju visst handlingsutrymme oavsett bakgrund och kön. John-John både väljer och inte väljer sina handlingar och det får stå för honom men jag tänker att vi är mest som John-John gemene man ändå. Vi är varken onda eller goda, gör bara bra eller dåliga handlingar men vi får leva med våra handlingar. Genom Elisabeth får man också känna hur det är att vara kvinna och känslan av att man ändå inte passar in, trots vit och övre medelklass. Det spelar liksom ingen roll hur många rätt man föds med, i huvudsak är man ändå fel.

Vi som växte upp på 90 -talet, var unge och gick på gymnasiet då, översköljs med nostalgi och förfäran. Vinterviken är en träffsäker skildring av hur det var.

Katarina

Undanflykt

Jag sitter och skriver i sovrummet. Här är det alldeles tyst. Erik spelar dataspel i andra rummet och bara Nisse hörs prassla i sängen bredvid, kaninglad att han får vara med en stund på för honom annars förbjudna marker. Det är här jag har mitt skrivbord, mitt höj och sänkbara second-hand köpta ikea- skrivbord med en vev, ett par krukväxter som inte får plats någon annanstans och en gul och grönblommig – tapet jag stirrar in i. Det ligger ett virrvarr av böcker runt omkring och min plåtburk, som tidigare innehöll franska tryfflar, innehåller nu mest pennor.

Studierna tar allt mer av min tid och jag hinner inte riktigt skriva. Typiskt att jag hittat en så bra bortförklaring när jag planerat för en skrivande vår. Är det inte lite så det är, man planerar för en sak och gör en annan och skyller på en tredje sak, man kanske inte riktigt ändå gör?

Så jag tar en dag i taget och använder ett väl beprövat knep för att komma till rätta med min undanflykt, avsätter skrivtid i kalender. För står det där, måste man väl ändå göra det?

Mån 17.00-19.00 – Skriva

Måndagen passerar och jag gör allt annat än att skriva mellan den avsatta tiden. Jag försöker igen.

Tisdag 17.00 – 19.00 – Skriva.

Vem vet vad jag gör men gör fortfarande allt annat än att skriva. Jag ger upp och gör annat Kanske är skrivtid inte för mig hinner jag tänka innan jag slår upp kalendern och börjar planera igen.

Katarina

Kommer du ihåg Vinterviken?

Boken alltså.

Började läsa Vinterviken igår och det var att kastas hårt och brutalt tillbaka till 90 – talets ungdomstid. Vinterviken, som även finns som film var länge för mig, bara en film. Sen träffade jag Sofia och Sofia visade mig att Vinterviken finns på riktigt och boken accentuerar detta med detaljrika beskrivningar om områdena kring Aspudden, Axelsberg, Mälaren och Brommsidan i ett enda virrvarr blandat med tonårsspråk och fyndiga kommentarer. Kommer du ihåg John-John? Han är bokens berättare och själ och det känns trots allt lite skönt att vara i ett tonårspojkshuvud efter februaris läsning med Anne på Grönkulla, Diva, Cirkeln och Och de Vita skuggorna i skogen, allt skrivet från en flickas perspektiv.

Att leva en stund bland sina minnen är befriande från dagens tredje våg- vardag. Idag är min lediga dag för studier och jag ska fortsätta min läsning av Vinterviken från soffan. Vad ska du göra?

Katarina

En skrivstund med Sofia vid Vinterviken, sommaren 2016.

Älskade bokrean kommer med våren

Här sitter jag igen på Espresso House i Globen. Det är fullt med folk, knappt en ledig plats, förvånande nog.

Det börjar bli full rulle i gallerian igen, trots sedan länge stängda arenor och konvertering till det nya svarta även här, padel. Jag har inte kommit mig för att spela även om jag på sätt och vis drömmer att ta tugga av arenan innan den återigen återgår till att vara just en arena, med konserter och hockey som enda utbud. Nu under padel-eran får man duscha i hockeyspelarnas omklädningsrum har jag hört, bara det! Vem har inte saknat doften av gympasal?

Poppade in på bokrean på lunchen och kollade utbudet. Vi har en Annan bokhandel här i Globen. Det svämmar över med böcker jag vill ha, men det är svårt att koncentrera sig bland alla floder av folk. Rädd att gå för nära, hosta till, skrämma livet ur någon pensionär med munskydd till följd, håller mig tillbaka när allt jag vill är stoppa fickorna fulla (kanske inte stjäla då) med böcker att läsa i vår. Bokrean kommer med våren och läslusten, förstår du.

Snön har töat bort, det regnar och är fuktigt så jag tar återigen min elcykel till jobbet. Jag tog den första gången igår. Det är svårt att beskriva känslan när jag cyklade förbi Enskede ridskola och hästlukten slog mig av cykeln. Det var som att köra huvudet rakt in i en vägg av mustig hästdoft och jag vet att bara en annan hästsjäl kan förstå. Våren kommer nu med sitt rus, kängorna känns plötsligt trånga och mina vita sneakers vill rymma ut ur garderoben. Åh du kära vår, du har en lång kamp framför dig!

Nähe, dags att jag beger mig. Bäst att jag köper ett hänglås till vårgarderoben först.

Katarina

Tidningen Skriva har fått en ny prenumerant!

Är på väg hem efter skimrande kalla dagar med korv och badtunnebad vid Ränken. Aktiverade precis en premuneration på tidningen Skriva och ska förkovra mig i artiklar om att skriva när jag kommer hem för jag är dessvärre en person som inte kan läsa längs vägen. Är inne i en period då jag slukar tips av alla de slag i text och ljud kring att skriva. Skrev det här inlägget för ett slag sedan med tips till dig som också älskar allt med skrivande. Läste ut Skrivboken av Kristina Olsson strax efter jag skrev det inlägget, innan det Skriva barnbok (länk till Bokus, lyckas inte hitta den hos förlaget) och hoppade igår rakt in i Steven Kings Att skriva, den av de nämnda mest hyllade. Sitter i skrivande stund först på Preem i Karlstad och laddar den lilla röda barbaren och har ätit en mack-bulle och nu på en asiatisk take-away bredvid McDonalds snabbladdare i Örebro. Däremellan har vi varit hos Eriks mormor i Karlstad för lite äventyr på mormors kalla vind.

Skrivboken var riktigt bra. Matnyttig med ett rappt språk och klokt mindset. Blev sugen på boken efter att jag lyssnar på ett poddavsnitt av Ninni och Caroline där Kristina är gäst så jag spatserade kort och gott till biblioteket och lånade hennes relativt nyutkomna Skrivboken. Kristina vill jag läsa mer av, trots att jag inte är en deckardrottningläsare. Barnböckerna lockar.

Skriva barnbok däremot föll mig inte i smaken det minsta. Alldeles för tunnt researchad med för tvärsäkra åsikter som inte riktigt överensstämmer med den världsbild jag har. Nej tack. Visst kan man skriva en bok på två veckor, men det kanske inte alltid är rätt tillvägagångssätt. Det är denna bok ett bevis på. Skrevs den i all hast? Glad att jag inte köpte utan att jag även lånade denna på biblioteket.

Att skriva började jag precis på och den bådar gott. Att skriva lånade jag av Sofia efter vår förra skrivkväll hemma hos henne. Denna ser jag starkt fram emot. Just nu läser jag förorden och riktigt myser när jag helt gratis får tillgång till Steven Kings hjärna. Förresten fick vi precis en ladd gratis i Örebro.

Min törst vara outsläcklig och jag ser också fram emot att läsa Tidningen Skriva, rad för rad, sida för sida, nummer för nummer. Se så Erik, plattan i botten nu tack! Lilla elis har ju ändå tvåhundrafyra hästkrafter, kan du tänka dig.

Katarina

Roadtripsquash och rockiga elbilsvägar i Värmland

Erik och jag befinner oss på off the beaten track som man klyshigt brukar kalla det. Inte grusvägen precis, men elbilsvägen längs Europavägen från Stockholm till Åmotsfors, nu i Arvika. Vi har stannat för en ladd, äpplepaj och en cappucino. Stoppet här i Arvika innebär snabbladdning gång nummer två innan vi far vidare mot Åmotsfors, en laddning som inte höll på att bli av för vi inte riktigt lyckades få igång strömmen.

Elbilstips! Tryck på startknappen innan ni ringer kundtjänst, det blir inte så pinsamt då.

Men ett gott skratt senare sitter vi nu här och väntar på vår äpple paj bland musik och sorl i ett ständigt nattöppet McDonalds, också det den andra för dagen. Bilen och magen rastades först i Örebro på 45 min till sina 80%, ett koncept bland elbilsförare. Sedan vidare till roadtripsquashen för resan, förärat Backahallen vid universitetet. Det här med träning on the go hörni, it is good.

Utöver att jag älskar elbilen älskar jag även mina appleprodukter just nu, min iPhone och min iPad som går att ladda alldeles busenkelt i bilen och nu med Apple Carplay. Man bara pluggar in och kör, google maps, spotify eller ringer, enkelt från displayen i bilen utan något knussligt till följd.

Även denna bil fick ett namn (orginal Hundai Kona Electric), stolt efterträdare till spättet är hon ”Konan barbaren”.

Katarina

Hela dagen med Anne på Grönkulla

När jag började studera tänkte jag inte på det faktum att en del av studietiden kommer att bli att läsa skönlitteratur och vilken ynnest det är att gå göra, på ”arbetstid” dessutom. Jag är delvis tjänstledig från mitt jobb denna vår för att läsa kurser i litteratur och jag älskar varje sekund av ledigheten. Jag har förlagt min ledighet till onsdagar, en dag i veckan och onsdagar har tillföljd kommit att bli min favoritdag i veckan, ett lagom avbräck från arbete, en stunds förkovrande och vila för att ta nya och till följd bättre tag i arbetet på torsdagen.

Idag har jag spenderat hela dagen med att läsa Anne på Grönkulla. Jag skrattar och jag gråter blandat och jag hade fullkomligt missat magin dessa böcker innehåller. Anne har gjort min onsdag.

Katarina

Ladda batterierna längs vägen

Visar sig bokstavligt svårare än vad man kan tro. Det ska registreras konton, laddas ner appar, beställas laddbrickor, registreras laddbrickor och läggas till betalkort i ett enda virrvarr. Tre konton, tre appar, tre laddbrickor, tre laddbrickregistreringar, tre ggr lägga till betalkort. Ja ni förstår ju! Sedan ger man sig in på uppladdning.nu, filtrerar bland de olika typerna av kablar och snabbladdare som tänkas kunna funka för just min bil och sen vips har man en färdrutt.

Vi beger oss snart på vår första elbilsroadtrip, resan går till Värmland och då behöver man inte bara ladda batterierna i förväg utan även under resans gång, ett mysterium att planera för elbilsnewbien må jag säga, men vad gör man inte för klimatet? McDonalds och McVegan blir det självklara roadtripmålet, här finns det snabbladdare på nästan varje ort och i hemlighet gläds jag lite i smyg. En paus på timmen eller två då jag får skäl att skriva längs vägen, en av mina favoritsysselsättningar på en roadtrip.

Funderar du på att skaffa elbil? Tips, skaffa en älskare med en Tesla först, they now their shit.

Katarina

sotra blåsjön vildmarksvägen

Vildmarksvägen. där turisterna är vildare än naturen

Mot Vildmarksvägen, där turisterna är vildare än naturen! Är det nya slogan för i år kanske?


En berättelse om min och Eriks tur på Vildmarksvägen sommaren 2020 samt en hel guide till en himla massa saker som vi tittade på. Spara tills det är din tur vetja! Är du också sugen på en roadtrip? Jag samlar mina inlägg från mina roadtrips under taggen roadtrip.

Vildmarksvägen. där turisterna är vildare än naturen

Min relation till Vildmarksvägen är lång och komplicerad, planeringsmässigt. Den har varit där och naggat mig i kanten i flera år, på min lista över underbara ställen att besöka konstant, men det har blivit andra vägar på min karta istället av olika anledningar, som min och Lindas roadtrip längs med Norrskensvägen. Kanske är det fel att idolisera en väg så mycket, risken är att det blir platt pannkakefall när det väl är dags. Även om Vildmarksvägen håller vad den lovar, så är det väl lite så, att det är trots allt bara är en väg med en massa fint och vi människor har fått en så himla massa fint genom åren att vi inte har vett att uppskatta det vi har mitt framför näsan och mitt framför näsan på oss svenskar ligger den, the Wildernessroad.

Sommaren 2020 blev det någon slags ändring när virustider låste in alla husbilsresenärer innanför Sveriges gränser. Vart vände de då blicken? Jo till Vildmarksvägen där i Jämtland. Det talades om tre gånger så mycket turister och galna sådana som jagade renar över broar till sin död uppe på Stekenjokkplatån, ett dyrt pris för naturen för en ynka selfie. Naturskräckhistorier, så läskiga som de möjligtvis kan bli. Lockelsen var därför inte längre särskilt stor när jag och Erik begav oss ut i de okända Jämtlandsvidderna mot ett Strömsund vi inte visste något om. Men vad var det det jag och Erik egentligen mötte där i bilen i juli månad rullande ut i det okända?

strömsund ströms vattudal
Ströms Vattudal
strömsund hembygdsgård
Strömsund hembygdsgård

Dagboksanteckningar från Vildmarksvägen

Först var det tänkt att vi skulle till Abisko. Sen var det tänkt att vi skulle till Sånfjället. Det blev inget av det för så kan det gå när det regnar i fjällen. Roadtrip känns då mer lockande och vi beslutar oss för att köra mot Vildmarksvägen tillsist. Sånfjället med sina vackra fäbodar får vänta.

Kanske kommer vi senare i helgen. Den som lever får se, som min mamma brukar säga. Eller var det farmor? Minnet tryter och hjärnan är trött efter en lång lång vår och en lång lång kall resa. Det färgar av sig på semestern men vi har nu nästan lärt oss att hålla sams, om det är möjligt med två starka viljor i samma skruttbil.

Bilen skruttade föresten till det och det var då fingrarna fick fart. Vi är halvvägs in på Vildmarksvägen, som jag inte riktigt varit sugen på att åka efter turistfadäsen vid Stekenjokk där älgkalvarna kastat sig mot döden över bron. Erik påminner mig om att det var renar, och inga älgar. Visst ja hjärna, skilj nu på våra nordiska djur tack. Mot vildmarksvägen! Nu tar det fart!

Erik sätter på podden Snedtänkt och avsnittet om subkulturen i Jämtland. Det handlar om Beppe Wolgers och om Dunderklumpen. Jag minns den knappt men så får jag se bilden och visst minns jag den! Haha. Jag skrattar rakt ut. På Strömsund hembygdsgård, på andra sidan Ströms Vattudal, är det en utställning om Beppe, öppen 10-15 mån- sön. Vi kommer kl 16 och upptäcker att Beppe är superlik Erik lr om det är tvärtom. Blir helt paff! Det är Erik som står där i en trench på New Yorks gator, fast på andra sidan Ströms Vattudal på en plansch. Erik säger att han själv tycker Beppe är han lik, fast att Beppe har smalare kinder. Det har han inte svarar jag, det är bara att det är profil och man ser inte sig själv i den vinkeln.

Vi har sol på vår Vildmarksväg när vi sju mil in vänder tillbaka mot Strömsund. Varför då kan man ju undra när vi nu trillat in på det som kanske borde vara högst på min att – besöka – lista? Jo därför att oljelampan börjar lysa och vi har ingen mer olja med oss. Typiskt! Vår bil ger oss utmaningar först med pyspunka hos Dryden redan under helgen där räddningspatrullen kommer och lagar däcket tillfälligt för att nu under morgonen faktiskt ha lagat det på riktigt, det vill säga bytt ut det helt och hållet.

Vi åker längs Ströms Vattudal väg 342 mot Gäddede och campar längs vägen ganska nära Bågedsforsen och Svaningssjön, strax norr om byn Svaningen. Det är där det börjar.

strömsund hembygdsgård dunderklumpen
Dunderklumpen på väggen på Strömsunds hembygdsförening
jätten jorm strömsund hembygdsgård
Jätten Jorm
beppe wolgers strömsund
Lika som päron – bilden. Beppe Wolgers.
Vildmarksvägen, första sträckan.
vildmarksvägen
vildmarksvägen
vildmarksvägen
Första campingnatten vid Bågedsforsen och Svaningssjön, strax norr om byn Svaningen.

Fricamping längs Vildmarksvägen

Vi stannar två dagar med två övernattningar längs Vildmarksvägen. Kanske behöver man mer tid, vägen har över 50 mil fjälläventyr att erbjuda, men ganska mycket är stängt, ska det visa sig. Skönt då att vi har all utrustning i bilen. Jag har skrivit mer om vårt fricampingäventyr här, där Vildmarksvägen är en del. Kylan sommaren 2020 sätter sina spår och om du inte tål kyla, kan fricamping i Sverige bli ett problem.

Första natten spenderar vi vid Bågedsforsen och Svaningssjön, längs med vägen. Vi njuter av en nudelsoppa och avslutar med en skvätt Kraken nere vid sjön. Vi har en flaska rom med på vår resa och det värmande stänket behövs.

Andra natten spenderar vi vid Leipikvattnet vid Stora Blåsjön strax innan Stekenjokk. Här njuter vi av myggor, solnedgång och en SUP – TV.

vildmarksvägen fricampa
Vildmarksvägen i solnedgång.
vildmarksvägen fricampa
Äta nudlar ute i naturen.
Vi avslutar dagen med en liten rom vid sjön.
vildmarksvägen

Vildmarksvägens vattenfall

Vildmarksvägen har en hel massa vattenfall. Vi besöker tre stycken, Hällingsåfallet, Brakkåfallet och Trappstegsforsen. Det förstnämnda det mest spektakulära med 42m fall och Sveriges längsta canyon. Vid Hällingsåfallet bildas en ”man kan inte tro att det är sant” – regnbåge över fallet när vi är där, något som ofta sker på grund av fallets utformning och vattendimma. Med lite sol skapas denna magi.

Hällingsåfallet ligger på södra sidan av Vildmarksvägen strax utanför Gäddede och är det fall vi kommer till först.

parkeringen vid hällingsåfallet
Parkeringen vid Hällingsåfallet.
skylt hällingsåfallet
hällingsåfallet vildmarksvägen
hällingsåfallet vildmarksvägen
hällingsåfallet vildmarksvägen
Hällingsåfallet.
hällingsåfallet vildmarksvägen
hällingsåfallet vildmarksvägen
 vildmarksvägen
vildmarksvägen
En puss och en regnbåge förgyller dagen.
frostviken keramik vildmarksvägen
Vid Häggnäset finns Frostviken keramik. Vi köper ett par blåa koppar och en liten skärbräda till vår campingutrustning. Det är öppet för säsongen när vi är här, men man har valt att ta bort skyltarna på grund av virustiden. Det finns inte plats för alla turister ska det visa sig.

Frostviken keramik

På Bränna gård i Häggnäset hittar man Frostviken keramik. För året, inte skyltat, men ändå öppet. Man vill inte ha så mycket gäster, säger man när vi frågar. Här på gården hålls drejkurser vanligtvis och man säljer keramik nu under sommaren. Kanske håller jag på att bli tant, kanske har jag förstått vad som är viktigt i livet, men jag är så sugen på en drejkurs här. Två blå koppar och en liten skärbräda blir det innan vi far vidare mot Gäddede.

frostviken keramik
Jag kan ta en liten stuga alldeles genast och sitta här med mitt fönster mot vattnet och skriva.
Maria som vi besökt i Östersund (Maria och Dryden) har gått en kurs i keramik och att dreja och efter att ha sett hennes alster blir jag toksugen på att själv dreja. När jag gick i skolan gick jag en extra kurs i keramik och har det jag skapade kvar och förvarar stekspadar å sånt i. En vas eller skål, eller vad man ska kalla den.
norra jämtland vildmarksvägen
Sverigeboken berättar om Jämtland, som det var på ljuva 80 – talet.
gäddede

Gäddede och Stora Blåsjön

Gäddede rymmer all service en kan tänka sig behöva på den här sidan Jämtland men jag har bara ögonen för biblioteket. Jag stannar en stund och pratar med bibliotikarien i dessa särskilda tider och får med mig en bok eller två. Gäddede har mycket som ingen annan har, troligen Sveriges största skoter och ett observatorium för stjärnspaning. I Gäddede kan det vara smart att tanka om bensinen börjar tryta och fylla på mat och vatten. Vi tar en pizza hos ortens argaste pizzabagare och klappar skotern innan vi tar oss vidare mot Stora Blåsjön.

Strax efter Gäddede följer Jormvattnet, Brakkåfallet och Stora Blåsjön där Korallgrottan finns och Ankarede kyrkstad, en traditionell samlingsplats för samer. Vi tar en tur till Brakkåfallet och Ankarede innan vi slår oss ner vid Leipikvattnet för natten.

biblioteket i gäddede vildmarksvägen
Biblioteket ligger i anslutning till Gäddede turistbyrå.
biblioteket i gäddede vildmarksväge
Jag känner både Pippi, Alfons och Barna Hedenhös.
skoter gäddede
pizzeria gäddede vildmarksvägen
God bit från arg pizzabagare på Gäddede pizzeria.
gäddede
Gäddede.
vildmarksvägen karta
Karta över Vildmarksvägen.
 vildmarksvägen
På sidan av Vildmarksvägen följer vackra vattenvyer oss när vi passerar Jormvattnet och Stora Blåsjön.
vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
Brakkåfallet.
brakkåfallet vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
Är man sugen kan man bada här. Det går att vada upp i vattenfallet. Just Brakkåfallet är känt från Beppe Wolgers Dunderklumpen.
brakkåfallet vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
brakkåfallet vildmarksvägen
sotra blåsjön vildmarksvägen
Runt Stora blåsjön sträcker sig miltals med fjällmark. Här finns Sveriges längsta grotta och här går Bjurälven bitvis under jord.
sotra blåsjön vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
Vid slutet av vägen ligger Ankarede, en samisk mötesplats. Här anordnas julmarknad och finns ett café som har stängt för dagen när vi kommer.
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
ankarede kyrkstad vildmarksvägen
Ankarede känns som en bra startplats för den som vill promenera ett slag.
vildmarksvägen
vildmarksvägen
vildmarksvägen
fricampa vid vildmarksvägen
Vi slår oss ner för natten vid Leipikvattnet.
SUP någon?
solnedgång vildmarksvägen
Stekenjokk

Stekenjokk

Stekenjokk, eller Smockenjokk som Erik kallar det, är Vildmarksvägens högsta punkt och Sveriges högst asfalterade väg om 876 meter över havet och har som bilderna förtäljer, snö även mitt på sommaren. Särskilt högt känns det inte som och både jag och Erik är mer förtjusta i Flatruet, som känns som en södrig motsvarighet till Stekenjokk. Här på platån sker det som inte får ske, en turistskräckis, där turister tar selfies med renar och flera renar blir trängda och dör till följd. Massmedial spridning som inte går att missa, för turisterna måste ju blivit skvatt galna, men absolut inget spår finns kvar när vi anländer månaden efter. Stekenjokk är just renbetesland där vajorna föder på vår och försommar och då är extremt känsliga för störning. Ja Storsvensken har väl kanske lärt sig något av detta blodoffer, får vi väl hoppas. Vår samtida historia skvallrar dock om att så inte är fallet.

Om jag åker tillbaka åker jag tillbaka för att vandra.

Ett landskap med mer än fyra årstider.
norgefarargården i klimpfjäll vildmarksvägen

Norgefarargården i Klimpfjäll

Näst näst sist men inte minst kommer vi till Klimpfjäll strax efter Stekenjokk. Här stannar vi ett slag som bönderna gjorde, på Norgefarargården för rast och vila och en tur i stallbutiken. Innan det fyller vi vattentanken på Ica i Klimpfjäll och plockar upp kanske årets böcker, böckerna av Karin Smirfnoff, Jag for ner till bror, och sånt. Jag har fortfarande inte läst dem, även om jag hade tänkt att göra så.

norgefarargården
Renskit från Norgefarargården.

Fatmomakke kyrkstad

Det kryllar av kyrkstäder Sveriges södra delar, den ena mer vacker än den andra. Med renskitar i högsta hugg anländer vi fram på eftermiddagen till Fatmomakke för lite historia och en våffla. Fatmomakke har en vit kyrkbyggnad i trä från 1884 och en bönekåta från 1947. Fatmomakke ligger bredvid Marsfjällen för den som är fjällsugen.

Kan inte alls smaka lika bra som vår roadtrip-rom. Men nu när vi varit på nykterhetsmöte på Norgefarargården kanske vi kan ta en skvätt av denna också.
En våffla i Fatmomakke.
Vid Trappstegsforsen finns en kiosk med allehanda snabbmat.

Sagostigen i Rönnäs

Vid en rastplats, Kvarnbäcken i Rönnäs hittar vi en alldeles söt liten sagostig, kul och förvånande besöksvärd. Vackra och starka tavlor pryder den mycket korta sagostigen som är en lagom bensträckare när man är på långfärd. Här sträcker vi på benen en sista gång innan vi far vidare mot Vilhelmina. I Vilhelmina blir vi plötsligt lite äventyrslystna och får för oss att fara hela vägen till Umeå. Men det mina vänner är en annan historia.

Katarina

Flickböcker

Kvällens föreläsning i kursen om Astrid ska handla om flickböcker och tajmar, tro det eller ej, perfekt med min seminarieuppgift i min andra kurs om ungdomsromaner. Föreläsningen som börjar om prick tio minuter och snabbar på mina redan snabba fingrar handlar såklart om just Astrids flickböcker.

Jag har i mina dar läst mycket flickböcker, särskilt när jag var ung. Läste Astrids Kati serie, eller i alla fal de två första härom året och kastades snabbt och lätt tillbaka till den lättsamma genrén. Idag, en ungdomstid i retrospektiv, ter sig inte alltid flickböckerna så lättsamma. De är en spegel av sin tid och väcker i alla fall hos mig, en del obekväma känslor som jag glömt jag hade. Seminarieuppgiften rör frågeställningen kring vilken utav två böcker jag anser vara mest emancipatorisk och jag funderar på om det för oss i slutändan är möjligt att bli frigjorda eller att känna sig så.

Katarina

En himla massa skrivande. Skrivbokstips, bloggar och en podd eller två

Jag älskar böcker om skrivande, särskilt i personlig dagboksform och med riktiga ord om riktiga liv. Njuter just nu av Gun – Britt Sundströms Skrivliv, om ett skrivliv som började under ett fabulöst 60 – tal då studenterna liftade mellan Stockholm och Uppsala och Gun-Britt skrev ett manus och blev utgiven meddetsamma. Det är sen gammalt att jag läser böcker om skrivande när jag kommer över dem och jag har flera favoriter men även bloggar och nu också poddar. Så jag samlar det jag gillat i texter om skrivande, fram till nu. Ett himla massa skrivande, kort och gott.

En bok om skriva och om livet, M Train.

Bodil Malmstens Så gör jag, är nog den mest handfasta bok jag läst om skrivande och den jag tipsar om, om någon frågar om övningar och tips när man vill skriva. Bodil gör det som inte andra gör det;

Du skriver, du har lusten och längtan efter att skriva på riktigt, du vill. Men hur gör man? Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande. - Bodil Malmsten Så gör jag

Sofia har i sin ägo boken Att skriva av Stephen King och hon tyckte om den sa hon när vi pratade och nu när jag började lyssna på en podd om skrivande Att skriva en bestseller eller en annan bok (Ninni Schulman och Caroline Eriksson) tog de i ett frågor och svar- avsnitt upp just skrivböcker de rekommenderar utifrån en läsarfråga och båda tipsar om just Stephen Kings bok om skrivande, som de båda tycker mycket om båda två. De beskriver King som rakt på sak och rolig. Utöver det har de förvånande nog inte läst särskilt många böcker om skrivande och fokuserar mest på att tipsa om böcker som beskriver hur man ska göra, till exempel Elisabeth Georges Skriv på, vilket som titeln signalerar kanske trots allt är det viktigaste tipset. För att skriva, bör man skriva, något de även lyfter i ett av poddavsnitten som författarens kanske främsta talang, att fortsätta skriva no matter what.

En bok jag uppskattat mycket och riktigt njöt av att läsa var Theodor Kallifatides bok Ännu ett liv, som egentligen handlar om när han slutar att skriva. Kallifatides har ett språk som ingen annan har, för den som gillar just språk och är en filosofisk själ, något jag kan uppskatta. Theodor kan man följa på Twitter. Hans språk gör sig även i detta medium.

I podden Peppe möter (om just Peppe som möter författare utgivna på Schildt & Söderströms förlag) dök jag rakt ner i avsnittet om Karin Erlandsson som Ulrika Nettelblad tipsade om på sin blogg, någon som skriver. En skrivblogg rekommenderad för den som gillar att läsa skrivbloggar. Just Karin har skrivit en skrivbok som heter Alla orden i mig, som Ulrika tipsade om extra i en kommentar hos mig och som jag är nyfiken på. Jag har själv inte läst något av Karin Erlandsson och kände knappt till henne förut. Utöver Karin är även Ellen Strömberg med här hos Peppe och Ellens blogg följer jag slaviskt. Ellens debut Jaga vatten, har jag däremot läst och gillat.

ur Det är natten, Karolina Ramqvist.

En bok jag läste för länge sedan som också handlar om skrivande i mer essäform är Karolina Ramqvists bok Det är natten. Författaren och den som skriver. Handlar kanske om det ensamma i att skriva, om skrivlivet som det är på riktigt. Jag har skrivit lite kort om den här.

Skriver det här inlägget i expresstakt på Espressohouse i Högdalen som stänger om tre minuter när jag rekar för dagens skrivtid med Sofia som infaller i eftermiddag, för som sagt, för att skriva måste man skriva.

Katarina

Mormors lilla kråka

Okej. Jag kanske blev lite överivrig, som jag blir i bland. Jag blev varse om min överiver imorse. Även en elbil kan köra fast visade det sig strax efter squashträningen kl 08.18 tisdag morgon i snödrivan utanför huset. Med skräck i blick ringer jag Erik efter att ha försökt att parkera i vad jag då upplever ett gränsfall, men vad göra när man har skypemöte om en halvtimma och inte har duschat eller frullat? Då tar man det osäkra före det säkra och parkerar. Jag slänger ur mig i omvända ord att jag sitter fast och att han måste komma och hjälpa mig för att bilen hänger rakt ut i vägen minsann. Rakt ut! Ren livsfara att skåda, kom ut ska du få se! Det här är sista gången jag fickparkerar någonsin, så mycket som du vet det!

Jag ler vid tanken på hur låst jag blir när något biloväntat händer.

Jag får på varningsblinkersen trots ett smärre personligt trauma och plötsligt mitt i samtalet kommer en människa i en byggbil och kör in bakom mig. Kanske hade jag reagerade över det oväntade om att det var en liten kvinna i 30- årsåldern som kliver ur bilen istället för en större man i 50- års åldern som väntat, om det inte vore för blodtrycket som nu når oanade höjder. En man i jogginkläder stannar, alltid imponerad hur man lyckas träna ute i detta snöoväder, det hinner jag ändå tänka. Tillsammans bildar byggkvinnan och mannen i joggisar en superkraft och puttar ut min bil från misär och sänker mitt blodtryck till följd. Erik är fortfarande i telefonen och behöver inte så mycket som ta på sig skorna mest lyssna på den hysteriskt glada jag som slänger ur mig ord som spade, skypemöte och mina snöänglar som räddat världen precis just nu, eller i alla fall mormors lilla kråka som skulle ut och åka sådär olämpligt mitt när Stockholm stad inte skottat gatan ännu.

Katarina