Det finns många versioner av resebloggare och mycket som skiljer oss åt. En sak har vi gemensamt, vi älskar att resa, men en sak skiljer oss åt, inte alla älskar att komma hem. Jag är nog den sistnämnda trots allt, en hemälskande resebloggare.
En som denna sommar skapat en smärre djungel att ta om hand på balkongen, odlar något som verkar bli något i pallkragar på en stadsodling i Bandhagen och andas gröna växter mest hela tiden.
Lite svårt att tuffa runt då, kan man tycka, men jag har nog heller aldrig varit backpackern, tukta runt bland sand och loppor, glada drinkar och billiga boende resenären to begin with.
Virustiden slog kanske därför heller inte ett så hårt slag mot mig. Jag är inte rädd att vara hemma av ensamhetsskäl, eller för att jag har en hemmiljö att frukta, något vi i början av virustiden pratade mycket om. Den här tiden kanske snarare omhuldade mig och tvingade mig att stanna upp, se livet för vad det är och vad som är viktigt i nuet. Fått mig att fundera på omställning. Fått mig att oroa mig mindre generellt om man bortser från min växande oro för växterna på balkongen, då.
Men vad har hänt sen senast vi pratade? Inte sitter jag väl bara hemma inte? Vi tar en kik.
12 Comments