Det har känts alldeles förfasligt längtigt alldeles förfasande länge. Men idag gäller det. Idag gäller Italien och min första resa på mycket, mycket länge. Idag är jag på sakta mak påväg till flygplatsen för att borda Norwegian tillsammans med Sara mot Pisa och sedan Fiesole. Till Sofias Fiesole! Vid min första Italien-resa, med min vän Caroline och min mamma. Charter med Fritidsresor såklart! Hit kom jag igår, med Easy Jet och med andan i halsen med Sara lugnt vid min sida. Men näe. Ibland blir det inte som man har tänkt sig. För jag är redan i Italien, i Milano för att vara exakt. Hit kom jag igår, med Easy Jet och med andan i halsen med Sara lugnt vid min sida. Hur kommer det sig, kan man undra? Jo häromdagen fick Sara ett textmeddelande om eventuell kommande strejk i Italien exakt den tiden vi ska flyga. Vad är oddsen? Nåväl, om en ska till Italien är oddsen ganska goda att så blir fallet, för de strejkar mest hela tiden, italienarna. Vad har man att …

Ljudet är tillbaka och jag rycks åter ur bokens värld. Det en kopp kaffe räddade är nu oräddat och jag förbannar allt vad sport heter. Men jag har inte hämtat mina semesterkläder. De är där, där uppe och väntar på mig. Jag vet inte vad som tar emot, eller jag vet ju vad som tar emot, det är det omständiga med det som tar emot och som gör att jag inte hämtar mina banankartonger med sommarkläder, med sköna svalliga Medelhavskläder för dagar i Toscana, fräcka t-shirtar för dagar i Alaska och mina borttappade solglasögon med plastblommor. Det omständiga i att jag alltid på ett oorganiserat sätt slänger i det jag känner för i en banankartong och bär den till vinden på hösten för att förbryllat inte orka hämta dem på våren. Sommarkläderna på vinden. Jag vet att jag kommer att plocka ner dem de sista dagarna. Att frenetiskt leta genom låda efter låda och lämna dem öppna vid fotänden när jag kliver på planet till Toscana. För jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om …

Söndagar är som andra söndagar är, dvs när jag skriver det här är det söndag och jag lyssnar på helikopterljudet som tvingar mig att kika över bokkanten Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodils loggbok som fullkomligt trollbinder mig. Att läsa mycket har sina för och nackdelar, helt plötsligt har jag förmågan att helt träda in i bokens värld. En klar fördel, jag har fokus. Och andra sidan upphör tid och rum att vara tid och rum och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, bokstavligt. Att läsa mycket böcker är också förenat med mycket känslor, hjärtat klapprar på i klappertakt, jag blir beroende, vill ha mer, vill ha lidande, kärlek, lycka, sorg och ensamhet. Jag vill inte ha helikopterljud. Men av någon anledning anses det acceptabelt att förorena Stockholm med helikopterljud om anledningen stavas sport. Jag räknar ett, två, tre, fem, tio och ljudet är borta, på riktigt borta. Var det kanske inte en sådan viktig match ändå? Kanske finns tid för en kaffepaus. Helikopterkaffepaus. Jag funderar ett slag på hur …

Idag är det arbetarrörelsens dag och jag är hemma och tvättar. Förra året var jag på Åre Sessions på Valborgshelgen. Året innan det minns jag inte. Men jag vet att jag sällan är hemma på långhelger. 1a maj är arbetares svar på långweekend och hade jag några hundralappar över skulle jag ta mig med tåg till Sundsvall för en stund utanför Stockholm, bortom livet här. Jag funderar på om jag tillhör arbetarrörelsen? Jag är ju tjänsteman? Hur vet man om man tillhör arbetarrörelsen? När jag tänker på arbetarrörelsen tänker jag på åtta timmars arbetsdag. Men jag är ju för sex timmars eller helt flexibel arbetstid faktiskt. Att jobba lite som en vill. Det passar mig. Ett fyrkantigt tillsammans-system är inte egentligen något som gynnar mig. Men jag är ändå för arbetarrörelsen. För det är ju inte bara det där med tiden utan också miljön på arbetet, framförallt den där psykosociala arbetsmiljön. Årets gemensamma tema för sossarna är ”Tillsammans för trygghet” och det skriver jag under på, även om tillsammans kanske inte alltid är till mitt …

Häromdagen räknade jag över mina semesterdagar för året. Det behövs ingen längre betänktetid för att inse att jag är körd. Man kan väl så gott som säga att om jag ska ha all min semester jag planerat, sinar de strax innan hösten tågar in. Men lite så är det väl antar jag, att vara resebloggare. Ett ständig räknande och en ständig brist på semester. Novembriga dagar i ett soldimmigt San Francisco. Även reskassan börjar sina innan semestern har börjat varför i år kanske blir första gången jag behöver ta av mitt långsiktiga sparande för att kunna fortsätta. Det verkar som att Alaska och ett okynnigt Stockholmsleverne, har slagit mig, en gång för alla. Så likabra då att semesterdagarna är slut. När varma sommarstrålar och pastakyssar väntar bara någon vecka bort. Jag måste erkänna att jag gillar att budgetera litegrann. Det är som en drog för hjärnan att ha något att räkna på. Att se dem sina är däremot inte lika roligt. Vad gör man när de tar slut? På något vis har jag klarat det …