Jag har inte bloggat på länge, jag blir mer och mer medveten om det. Är det nu jag slutar eller är det början på något nytt? Tappade jag lusten eller var det något annat? Jag har med tiden inte lyckats sätta fingret på varför det blev så och kanske spelar det ingen roll nu. Det var långt innan det som nu är ändå.

En annan tid kom och vände upp och ner på allt det gamla, det världsliga. Virus-tiden. Jag måste erkänna, jag trodde aldrig den skulle komma.

Jag ser mig själv i spegeln på morgonen och tänker att nu har jag all tid i världen för rannsakan kring det där som är viktigt i livet. Jag är ju ändå mest hemma. Hemma i Högdalen. Har jag sagt att jag flyttat?

Jag tänker att jag ska kunna fundera mig fram till bästa väg att gå. Men ack den näsbränna som följer vid blotta tanken. Livet har nog aldrig varit så komplicerat som nu och så enkelt på samma gång.

I virustider sköter sig livet självt. Allt mer stiltje upptar tiden och den fylls av det vardagliga, det som tidigare var en parentes. Att klä på sig och att gå till jobbet när man helt plötsligt inte ska ta tunnelbanan man flyttat till, nu bara vid yttersta nödvändighet. Att handla, att hamstra och att laga mat sker helt plötsligt alltid. Grönsaksbuljongen är tillbaka på affärshyllorna men nu är jästen slut.

En amerikansk hemmafrus perfektionism hägrar i periferin när jag sparar recept i Ica-appen, bakar hallongrottor och gör vatten till kaffet i den mintgröna vattenkokaren. Kaffet droppar ner genom tratten och landar på botten av bersåkannan när solen skimrar in över mitt alldeles egna vardagsrumsgolv och Nisse tuggar på sin äppelbit. Ljudet av ett äpple i en kaninmun är svårt att återge i text, men det låter lite krasigt och blött, på samma gång.

Det kom en ny liten familjemedlem i januari till mig och till Erik, som nu bor ihop på riktigt. Jag har nog aldrig presenterat honom, inte Erik alltså, utan den nya. Han heter Nisse och är brun och fluffig och älskar sitt morgonäpple. Helt ovetande om dessa tider gnager han på våra flyttkartonger och lever om så snart jag fyllt hans kaninpalats med ny gyllene alspån.

Du som har följt mig ett tag, kanske kommer du ihåg min gamla kanin Skugge som jag fortfarande saknar varje dag?

Jag jobbar hemma från strykbrädan, jag och Erik spelar squash varje dag och jag har träningsvärk hela tiden. Bristen på social kontakt och att inget särskilt händer får oss att göra mer av just det. Vi ser på morgonserier, just nu Tales from the Loop, löst baserad på Simon Stålenhags fotografier som hänger på väggen och melankolin adderar.

Livet i stiltje är såhär.

Katarina