Om man har läst Priset på vatten i Finistère känner man till mullbadarna, de där otygen Bodil kämpar med i sin trädgård i Frankrike. Jag skrattar vid tanken när jag stoppar ner händerna i jorden för att påta, vem hade kunnat ana att odling till sist även skulle ta mig. Det trodde jag nog aldrig när jag förvisso småmyste till blad efter blad om livet i Frankrike och Bodils trädgård, där jag tvärsäkert skulle sagt om någon frågat, att några mullbadare kommer jag aldrig att behöva dras med för jag kommer aldrig ha en trädgård. Nu är det allt jag drömmer om. Konstigt hur det kan bli när livet ställs på ända, vi faller tillbaka till det enkla. Södernytt kom för veckan igår och skvallrade om Stockholmares tiotusen-kö till koloniträdgårdar. Med Bodils trädgård kom drömmen om en prunkande balkong och med Södernytt drömmen om en kolonilott. Ge mig en mullbadare i en kruka på balkongen och en liten lott att odla morötter på! Nisse vaknar i ottan och gnager på burgallret, fåglar kvittrar och badrumsdörren …

Det var därför jag flyttade hit, eller man kan åtminstone tro det. Jag vill tro det, så har jag inte gått dit. Var påväg idag, onsdag, mitt i veckan och då har man ändrat de där jädra öppettiderna och glömt att meddela Google. Stockholm stadsbibliotek får minus på sitt välfyllda pluskonto nu. Jag har inget annat val, jag får gå dit imorgon. Högdalens bibliotek heter det och här finns en väggmålning, har jag läst i ett av alla södernyttsblad jag inte minns vad de heter. Kan det vara Mitt Söderort? Jag läser dem ibland, för att det är kul att hålla sig uppdaterad om det område en bor i. I alla fall vet jag att det finns en väggmålning jag vill se men jag lyckas inte komma hit. Erik sa att vi får ta det imorgon, nu när vi vet att det bara är öppet till 17. Här sitter jag nu imorgon och funderar på hur ska jag hinna till biblioteket från jobbet till någon gång mellan kl 10 -17? Det är den enda tanke …

Jag hör klockan ticka till höger om där jag sitter. Tick, tack, tick. Den talar om att snart är det dags att börja jobba. Jag kan höra det på andningen. Den lätt stressande andningen Erik får precis innan han ska börja. Som vi alla får. Fläkten från datorn bryter av tickandet när den startar. Ljudet från fåglarna utanför sovrumsfönstret upphör. Stämningen ändras, tick, tack, tick, tack. Tystnaden bryts av en telefonsignal och Erik svarar. Jag tar på mig mina brusreducerande lurar för att kunna fortsätta skriva. Alla ljud försvinner och med det omgivningens inspiration. Jag lämnas ensam med mina tankar innanför en vägg av tystnad. Under lång tid har betalda skrivuppdrag känts motiga. Jag vet inte varför, men troligen för att det helt plötsligt blir ett krav på att skapa. Att skapa stora mängder är inga problem när jag inte måste, men att göra det under krav, en deadline, blir plötsligt svårt. Varför är det alltid så? Jag känner händerna kring min strupe. Men nu har något förändrats. Nu kan jag riktigt längta till ett …

Vi vaknar till stillhet och regn. 1a maj välkomnar vårregnet och jag som allt mer pollenallergisk, välkomnar det också. All denna tid. Vi har inget att göra, vi är som barn med brist på fantasi ”mamma jag har tråååkigt”. ”Ja men ge er ut barn, ge er ut och lek”. Så vi ger oss ut och leker och min favoritlek får ta plats, gröna växters kurragömma. Vi tar bilen mot Nynäshamn, en plåtlåda vi är allt mer tacksamma att nu ha lagat. En Ford, jag trodde aldrig jag skulle ha en Ford. Tusenlapparna rullar men friheten består, även hos Ford. Jag tror plötsligt vi inte klarar oss utan den, vi som skulle ha närhet till tunnelbana för evigt och bara tretttio minuter till jobbet med den om man räknar in sträckan till fots. Nu bilar jag eller går till jobbet istället och det tar en timma till fots, jag hade nog aldrig vetat att det går att nå jobbet så enkelt med bara benen, om det inte vore dessa tider, till fots- tiden. Han kör …

När man tränat så att lederna börjar gnissla, umgåtts på social distanserings-vis med alla som vill och nu börjar få slut på vänner som vill ses. Vad gör man då? I början av virustiden var det inte en så svår tanke att stanna hemma. Att precis ha bytt bostad betyder massa hemarbete och med ny bostad finner jag mig rensa garderoben, pyssla med krukväxterna och baka som aldrig förr. Jag har tom börjat lyssna på radio och titta på TV igen. Bara det. I början av något går allting bra Jag sitter vid köksbordet precis som alltid när jag bloggar, det är här jag sitter. Det är Valborg och jag ser Nisse springa fram och tillbaka och göra vad som ser ut att vara glädjeskutt lite varstans, som om han hoppar och slår samman fötterna i luften. Har i efterhand förstått att det kanske inte är det det är, utan ett sätt att avreagera sig när man har för mycket energi. Jag har också för mycket energi Nisse. Jag vill springa, hoppa och slå ihop …

Tankar som slår mig dessa dagar. Det är ibland allt jag tänker på, det som komma skall. Jag vet att jag inte är ensam. Jag läste det här inlägget av Ann som är i karantän i New York City och blev berörd. Jag tror det är svårt att inte bli. Läget i den efterlängtade Sex and the City staden känns allt mer surrealistiskt. Ordet kylbil får mig att rysa av ett kallt domedags-obehag. Bland karantänsorden flyter kärnfrågan till ytan, det vi alla funderar på när vi blickar ut över stad och land; om det som komma skall. ”När ska vi släppas fria? och ”Hur ska det bli då?” för att i nästa stund drabbas av skam till insikten att det finns de som inte kommer ut i friska luften igen, som inte kommer längre än till Hart Island. Vad är vi att längta efter att bli utsläppta, att bli fria, att få semestra och att få kramas när andra aldrig mer kommer få? Vi sitter på balkongen i full kvällssol för vi har en sån …

Igår på väg till Garphyttans Nationalpark sa jag till Erik ”nu finns ett nytt inlägg uppe på bloggen” varpå Erik ivrigt började jakten för att hitta det. Han verkar ännu inte lärt sig min bloggs direktadress utan kämpar mot Facebooks algoritm för att hitta det nya var gång, varpå han snart utbrister ”Har jag inte läst det där?” (om inlägget om måsarna, jag faktiskt skrev igår, själv nöjd över att jag faktiskt lyckades skriva ett inlägg om måsar). Frågan är ändå om de orden inte är de värsta en kan höra som skribent? Jag tänker i stunden i mitt stilla sinne ”men va, jag har väl aldrig skrivit ett inlägg om måsar, särskilt inte i helgen” varpå jag inser att inlägget nog kanske är väl likt ett av mina tidigare inlägg från veckan, eller i alla fall ingressen. Skillnaden verkar ske i köket, kylen gnisslar i det ena och spisen fräser i det andra. Men Erik, give me a break, det är ändå virustider, vardagen ter sig allt mer lik, fantasin tryter och samtidigt, hur …

Jag hör ett gnissel från kylen. Det hörs när Erik inte är hemma och täcker ljudet med sina knorrande tankar och rassel i lådorna. Våren börjar entra scenen i Högdalen och ljus och ljud, strilar genom gardinerna snart dygnet runt. Jag vaknar till ljus och mina ögon klipper i solnedgång.  Mina tankar grusas snart av vetskapen att jag vaknar till solstril ackompanjerat av måsskrik. Jag saknar genast lägenheten i Skärmarbrink. När en köper bostad borde det inte ingå en fiskmåsvarningsskylt? Ett litet avdrag på avgiften åtminstone, kan man ju tycka. Det är det första jag ska lägga till på dagordningen vid föreningsstämman minsann, den som skulle varit i Högdalskyrkan nu i april men som är uppskjuten in i en oviss framtid, ungefär som resten av livet i virustider.  Jag hinner säkert vänja mig vid måsskriket. Erik säger att han sover bättre nu än för två år sedan. Det har jag svårt att förstå. Jag sover som en stock världen över, men vaknar i Högdalen till ljudet av små oskyldiga barn bli mördade på gården, varje …