Tankar som slår mig dessa dagar. Det är ibland allt jag tänker på, det som komma skall. Jag vet att jag inte är ensam.

Jag läste det här inlägget av Ann som är i karantän i New York City och blev berörd. Jag tror det är svårt att inte bli. Läget i den efterlängtade Sex and the City staden känns allt mer surrealistiskt. Ordet kylbil får mig att rysa av ett kallt domedags-obehag. Bland karantänsorden flyter kärnfrågan till ytan, det vi alla funderar på när vi blickar ut över stad och land; om det som komma skall. ”När ska vi släppas fria? och ”Hur ska det bli då?” för att i nästa stund drabbas av skam till insikten att det finns de som inte kommer ut i friska luften igen, som inte kommer längre än till Hart Island.

Vad är vi att längta efter att bli utsläppta, att bli fria, att få semestra och att få kramas när andra aldrig mer kommer få?

Vi sitter på balkongen i full kvällssol för vi har en sån balkong och blickar ut över Skebokvarnsvägen och livet som pågår där ute. Erik frågar vad jag gör.

Jag säger att jag skriver, men egentligen gör jag ingenting. Jag är i nutid, jag har aldrig varit så mycket i nutid som nu.

Jag tänker att än så länge har jag tur, jag som kan gå ut. Jag som inte sitter hemma själv och har både en köks-Hobbit och en kanin. Jag som kan höra barnskratt på gården, med ett wiiiii från gungorna, skrapet från sandlådan och rasslet av alla plastleksakerna där i. Jag som kan känna doften från grillen, doften av gemenskap skölja över balkongräcket här hemma i Högdalen.

Ljud och doft ger mig den sociala gemenskap jag behöver i tid av social distansering men är den här tiden här för att stanna?

Jag äter Eriks bästa pasta, dricker Amarone-vinet vi fick från Linn i inflyttningspresent och lyssnar på melankoliska Skebokvarnsvägens 209. Bara det, jag bor på en gata med ett eget album. Borde lägga till det i samlingen om varför jag har det bra här i söderorts-nutid.

Katarina