Resor
comments 2

Har morgonstund guld i mund i en dystopisk vår som denna?

Snön ringlar ner från taket, endast viruset är vaket.

Våren trillar vidare och allt fler är sjuka i det där who shall not me named. Jag har återigen slutat läsa nyheterna en stund och dessutom pausat sociala medier för första gången. Det är bekvämt att bara kunna trycka på stoppknappen och ta bort apparna på telefonen, är det inte? Det enda jag har kvar är en gammal kvarleva av ett Instagram som tidigare kunde tituleras ”mitt andra hem”. Jag har nu annars bara apparna på min padda, som ligger på mitt skrivbord där hemma när jag är ute och far. Länge sökte jag och fann inspiration i de sociala medierna, i andras liv och tillvaro och jag önskar någonstans att det var så igen. Att de resande naturfotograferna världen över kunde skaka liv i min inspirationsdöda kropp, att guldkanten i tillvaron var tillbaka med mat och flärd, ja att det var som förut helt enkelt. Men dessvärre öppnar och stänger jag appar och istället för att bli inspirerad lämnas jag med en känsla av tomhet.

Är det bara tristessen och tillvaron i pågående pandemi som har orsakat allt det här, livlösheten? Vad var det som hände egentligen som fick bägaren att rinna över (?), funderar jag på mycket nu. Kanske gör jag alltid det på den tidiga vårkanten. Vad var det som fick inspirationen att sina, trampa på livet till det blev platt och förvandlade guld till grått? Jag har inte kommit ur tanken, för likt inspirationen har även tankarna fastnat i den rostiga grå platta gängan. Tanken är i nuet och det var nog länge sedan vi grundade för den här livlösheten vi upplever nu. Var gick det fel, vi som hade det så bra?

Man skulle kunna tro att jag som andra längtar efter postpandemitiden, men jag är inte säker på att jag gör det längre. För vad kommer post pandemi? Jag har en gnagande känsla av att det växande hatet medmänniskor emellan bara är början på något nytt, mörkt och mycket, mycket ont.

Men varför sitter jag här och tänker så mycket tankar. Det är onsdag idag och dags för studier, den guldkant jag trots allt har kvar.

Katarina

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.