Resor
comment 1

Rödbetspasta och amerikansk brännboll under en midsommarkväll i McCarthy. Alaska.

22a juni, midsommarafton i McCarthy Alaska

Efter sett oss mätta på Kennicott och vandrat oss trötta när vi finurligt letat blommor i Amerikas största nationalpark åker vi hem till vårt McCarthy till middag. Redan innan har vi listat ut att de har en restaurang som tidigare varit rekommenderad i guide Michelin, något jag efter att ha ätit kan känna mig tveksam till om det stämmer, men målet är således restaurangen. Vi har också hört att det vankas softboll-match, den amerikanska versionen av brännboll, ännu en av dessa kontraster med resan.

Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det Edge of Alaskas förtjänst, eller kanske är det faktiskt så. McCarthy.

Den lilla byn McCarthy är ett unikum. Här är invånarna lite annorlunda sägs det. Kanske är det tv- serien Edge of Alaskas förtjänst (<- går att se under denna länk), eller kanske är det faktiskt så. Innan vi åker till Alaska pratar vi en del om Alaskaborna och Jeanette har läst varningar om att hit flyr de amerikaner som är lite annorlunda och de har minsann vapen i bilarna. Vi blir också konstant varnade för det här McCarthy och den här extremt dåliga vägen till stället.

Adjektiv i flera negativa varianter forsar ur folks mun när vi nämner vägen. McCarthy road är i bättre skick än förväntat. De verkar ha lagt pengar på att laga den och folk som pratar om den minns den för tio år sedan. Den är ungefär som en normal grusväg hemmavid konstaterar vi. Och här fick vi boka om hyrbilen för att försäkringarna inte täcker! *snorkigt ljud* – Från Är det skotthål i skyltarna McCarthy?

De enda bevisen verkar ligga i folkmun och eventuellt skotthålen i skyltarna vittnar om att det en gång kanske varit såhär. Men vi kan konstatera, att gamla rykten lever kvar länge. Och visst blir det på sätt och vis intressantare att besöka ett ställe som ligger mitt ute i ingenstans, efter en skruttig grusväg, där efter vi parkerat, får släpa packning över en bro, ringa i en brotelefon för att bli upphämtade, åka genom stora sjok med vatten och sedan anlända i vad som verkar vara en bortglömd vilda-västernstad där man nu profiterar på turism istället för det historiska prostitutionen.

Tack gode gud för det sistnämnda, i vilket fall.

 

Midsommarkväll i McCarthy.

Är det slut på kontraster här? På midsommarkvällen, hör och häpna, har vi bokad bord på den lokala restaurangen, McCarthy Lodge Bistro tidigare rekommenderad i guide Michelin. Svenska som vi är infinner vi oss någorlunda i tid till bords, något jag faktiskt tror amerikaner uppskattar. Jag och Sofia är som vi är, alltid på minuten. Däremot upplever jag Jeanette vara den som alltid kommer ännu lite tidigare i tid och Lena vara en lite både och- are. Men hur var maten då? Jag upplever faktiskt rödbetspastan som himla god men övrig mat i normalklass och ska man vara rekommenderad i guide Michelin då får det minsann var utmärkt mat. Jag kan inte uppleva att det uppnådde denna klass och det förklarar nog varför rekommendationen inte hänger kvar.

Rödbetsmätta och hälleflundra belåtna beger vi oss upp till softboll-matchen där hela McCarthy-högen verkar husera, med en klassisk öl i hand. Vi träffar en mycket trevlig tjej från Minneapolis och hennes man. Jag berättar var jag är ifrån och hon känner igen Pippi Långstrump. Hon säger att den varit så viktigt för tjejer och jag känner en liten stolthet i hjärtat.

Vi beger oss vidare till baren nere i byn och dricker en shot. Det var ungefär all she wrotes.

Katarina

Jeanettes nya kärlek..

och Lena är den här hundens kärleksintresse.

 

Godnatt McCarthy!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.