Vädret, som Astrid själv skulle säga, var hujedamej- grått över påsken men plötsligt på måndagen spricker det upp, likt ett påskäggsskal som bara trillar av. Våren väntar på gryning och det knakar och brakar både i stammar och hjärtats inre. Jag sträcker ut benen i sängen och minns Ronjas vårskrik när Mattisskogen spricker upp och våren klampar in. Det finns bara en Mattisskog för mig och det är Norra Kvills nationalpark. Så vad bättre än att ta en tur dit tänker jag. Tur att det är precis det jag har planerat.

Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill

Min kärlek till Norra Kvills nationalpark är stor. Det är den nationalpark jag vuxit upp med. Jag delar inte min skogspassion med så många jag känner varför det ofta slutar med att jag får ge mig ut i skogen själv. Men det finns instagramvänner där ute som delar kärleken till mossig skog, lika mycket som jag. Vid påsk slog jag mig därför samman med en och åkte en vända till Norra Kvill.

Skägglaven den bästa är.

Jag har tidigare skrivit om Norra Kvills nationalpark många gånger. Visste du att jag som projekt har att besöka alla nationalparker i Sverige? Du kan läsa om de jag redan har besökt här, om Norra Kvill här och om mitt besök till parken under stormen Urd här.

Vädret under påsk var som Astrid själv skulle ha sagt, hujedamig grått mest hela tiden, men på måndagen, var det som att skalet på ägget äntligen trillade av och jag vaknade till en fantastisk blå himmel och en skön känsla av frihet i bröstet. Ofta ett gott tecken när en ska ut i skogen.

Foto ovan och nedan: Grovetwig

Norra Kvill = Mattisskogen

Norra Kvill, Ronjas skog

Att en vecka tidigare ha läst Ronja Rövardotter gör sitt till och längtan till skogen blir tillsist tokstor. Och om någon skog är Ronjaskogen för mig så är det Norra Kvills nationalpark, med alla dess vackra stenar, mossor, lavar, förföriska tjärnar och vänliga granar. En väntar sig nästan en liten Rumpnisse kika ut ur en ihålig stubbe, när en går förbi.

Idhöjden, 45 m över Stora Idgölens yta, ganska högt för att vara Småland då dess högsta berg når knappa 377 m.

Vandringskaffet det bästa är.

Norra Kvills nationalpark har två vandringsleder att välja mellan, Stora Idgölenrundan och Lilla Idgölenrundan. Parken, som är mycket liten, är välskyltad och svår att gå vilse i. Lederna är korta, men delvis ganska backiga. Vägen upp på Idhöjden är tom mycket brant men har ett rep att hålla i.

Vintern hänger kvar i parken när vi kommer hit och med förvåning inser att hela skogen är full av snö, så pass mycket att vi är tvungna att parkera bilen nere vid vägen innan vi sakta tar oss in med vedträn och kokkaffe in till entrén.

När en går ensam i Smålandskogen känns den ofta djup, lite otäck och ensam. Skogen lockar mig alltid men så snart jag kommer längre in i den gör sig knakande träd och vildsvinsspår sig påminda. Men nu när jag inte längre är ensam känns den alldeles alldeles lugn och harmonisk. Inte ens färska hår och bökspår stressar upp mig.

Trädkramardikten

Samlar barr och bär på blad
Följer myrans promenad
Tappar stöveln, hittar den
Fiskar upp den, går igen
Vandrar, vandrar ända fram
Slår armarna om randig stam

Älsklingsträdet, det står kvar
Viskar frågor, viskar svar
En gammal vän att prata med
En stadig vän, mitt älsklingsträd

Rassel, prassel, promenad. Poesi bland barr och blad. Hanna Lundström och Maija Hurme.

Idhöjden

Vandringen in till parken är inte särskilt lång. Den börjar uppför en stund, för att plana ut vid Stora Idgölen och strax därefter fortsätter den uppåt upp på Idhöjden. Trots att jag varit här många gånger tidigare har jag inte varit uppe på höjden. Väl uppe slår jag mig ner en stund, tar en kopp hemkoktkaffe och njuter av utsikten. Solen värmer även om det fortfarande är kallt ute. Det är svårt att motstå ett vårskrik, likt Ronjas, rakt ut över det öppna landskapet, men jag håller mig i skinnet, jag vill väl inte skrämma min bekantskap heller. Visst är det som de säger, kaffet smakar extra bra utomhus.

Det känns som Idhöjden, med sin ringa 45ms höjd är en milstolpe på sätt och vis. Denna nationalpark, blott en mil från där jag växt upp och sen har jag inte ens varit uppe på höjden. Men nu har jag det. Det kan ingen ta ifrån mig.

Lilla Idgölen i vinterskrud

På vägen tillbaka möter vi motljuset och min vän Magnus säger skrattande att det är min favoritgrej att fotografera. Kanske är det det? Har aldrig tänkt mig att jag bryr mig särskilt mycket om ljuset. Men vid betänketid så är det nog solnedgången som är min favorit. Detta kraftiga apelsingula solljus som på sätt och vis gör att landskapet badar i sol och pockande gör en uppmärksam på att nu är ljuset för dagen slut och det är dags att gå hem.

Fototips: Vill du att solen ska bli till en stjärna? Använd en mycket liten bländare (dvs ett högt f-värde). Testa att använda ett värde mellan 18-22.

Näckön – Norra Kvills rastplats

På vägen tillbaka spanar vi tickor. Norra Kvill är full av både tickor och skägglav. Skägglaven sägs vara ett tecken på bra luft och det känns så i lungorna, alldeles rent och kraftigt.

På Näckön, Norra Kvills rastplats belägen vid entrén, gör vi kokkaffe med enkel pasta och tomatsås över öppen eld a´la Grovetwig. En så enkel pasta som hade varit klippt tråkig hemma, smakar himmelsk av den enkla anledningen att den är kokad över öppen eld. Även om en vet att det är sant är det svårt att svara på varför det är så. Men det som är särskilt ute i skogen, sprakande elddoft, kan vara mindre särskilt i stadsmiljö. Jag luktar som ett stormande eldhav när jag kliver på tåget i Norrköping för hemfärd, till de andra passagerarnas uppenbara rynkinäsan förtret. Påsken slutar således med ett elddoftande lyckligt skogshjärta som fått krama stock och sten både fysiskt och mentalt.

Katarina

En del kommer förberedda. På Näckön finns grillplats och ved, men yxa får du ha med själv. Dock stjäl många ved så för att vara på den säkra sidan är det bra att ta med själv.