Vildmarksvägen. där turisterna är vildare än naturen

Mot Vildmarksvägen, där turisterna är vildare än naturen! Är det nya slogan för i år kanske?

En berättelse om min och Eriks tur på Vildmarksvägen sommaren 2020 samt en hel guide till en himla massa saker som vi tittade på. Spara tills det är din tur vetja! Är du också sugen på en roadtrip? Jag samlar mina inlägg från mina roadtrips under taggen roadtrip.

Min relation till Vildmarksvägen är lång och komplicerad, planeringsmässigt. Den har varit där och naggat mig i kanten i flera år, på min lista över underbara ställen att besöka konstant, men det har blivit andra vägar på min karta istället av olika anledningar, som min och Lindas roadtrip längs med Norrskensvägen. Kanske är det fel att idolisera en väg så mycket, risken är att det blir platt pannkakefall när det väl är dags. Även om Vildmarksvägen håller vad den lovar, så är det väl lite så, att det är trots allt bara är en väg med en massa fint och vi människor har fått en så himla massa fint genom åren att vi inte har vett att uppskatta det vi har mitt framför näsan och mitt framför näsan på oss svenskar ligger den, the Wildernessroad.

Sommaren 2020 blev det någon slags ändring när virustider låste in alla husbilsresenärer innanför Sveriges gränser. Vart vände de då blicken? Jo till Vildmarksvägen där i Jämtland. Det talades om tre gånger så mycket turister och galna sådana som jagade renar över broar till sin död uppe på Stekenjokkplatån, ett dyrt pris för naturen för en ynka selfie. Naturskräckhistorier, så läskiga som de möjligtvis kan bli. Lockelsen var därför inte längre särskilt stor när jag och Erik begav oss ut i de okända Jämtlandsvidderna mot ett Strömsund vi inte visste något om. Men vad var det det jag och Erik egentligen mötte där i bilen i juli månad rullande ut i det okända?

strömsund ströms vattudal — Ströms Vattudal

strömsund hembygdsgård — Strömsund hembygdsgård

Dagboksanteckningar från Vildmarksvägen

Först var det tänkt att vi skulle till Abisko. Sen var det tänkt att vi skulle till Sånfjället. Det blev inget av det för så kan det gå när det regnar i fjällen. Roadtrip känns då mer lockande och vi beslutar oss för att köra mot Vildmarksvägen tillsist. Sånfjället med sina vackra fäbodar får vänta.

Kanske kommer vi senare i helgen. Den som lever får se, som min mamma brukar säga. Eller var det farmor? Minnet tryter och hjärnan är trött efter en lång lång vår och en lång lång kall resa. Det färgar av sig på semestern men vi har nu nästan lärt oss att hålla sams, om det är möjligt med två starka viljor i samma skruttbil.

Bilen skruttade föresten till det och det var då fingrarna fick fart. Vi är halvvägs in på Vildmarksvägen, som jag inte riktigt varit sugen på att åka efter turistfadäsen vid Stekenjokk där älgkalvarna kastat sig mot döden över bron. Erik påminner mig om att det var renar, och inga älgar. Visst ja hjärna, skilj nu på våra nordiska djur tack. Mot vildmarksvägen! Nu tar det fart!

Erik sätter på podden Snedtänkt och avsnittet om subkulturen i Jämtland. Det handlar om Beppe Wolgers och om Dunderklumpen. Jag minns den knappt men så får jag se bilden och visst minns jag den! Haha. Jag skrattar rakt ut. På Strömsund hembygdsgård, på andra sidan Ströms Vattudal, är det en utställning om Beppe, öppen 10-15 mån- sön. Vi kommer kl 16 och upptäcker att Beppe är superlik Erik lr om det är tvärtom. Blir helt paff! Det är Erik som står där i en trench på New Yorks gator, fast på andra sidan Ströms Vattudal på en plansch. Erik säger att han själv tycker Beppe är han lik, fast att Beppe har smalare kinder. Det har han inte svarar jag, det är bara att det är profil och man ser inte sig själv i den vinkeln.

Vi har sol på vår Vildmarksväg när vi sju mil in vänder tillbaka mot Strömsund. Varför då kan man ju undra när vi nu trillat in på det som kanske borde vara högst på min att – besöka – lista? Jo därför att oljelampan börjar lysa och vi har ingen mer olja med oss. Typiskt! Vår bil ger oss utmaningar först med pyspunka hos Dryden redan under helgen där räddningspatrullen kommer och lagar däcket tillfälligt för att nu under morgonen faktiskt ha lagat det på riktigt, det vill säga bytt ut det helt och hållet.

Vi åker längs Ströms Vattudal väg 342 mot Gäddede och campar längs vägen ganska nära Bågedsforsen och Svaningssjön, strax norr om byn Svaningen. Det är där det börjar.

strömsund hembygdsgård dunderklumpen — Dunderklumpen på väggen på Strömsunds hembygdsförening

jätten jorm strömsund hembygdsgård — Jätten Jorm

beppe wolgers strömsund — Lika som päron – bilden. Beppe Wolgers.

Fricamping längs Vildmarksvägen

Vi stannar två dagar med två övernattningar längs Vildmarksvägen. Kanske behöver man mer tid, vägen har över 50 mil fjälläventyr att erbjuda, men ganska mycket är stängt, ska det visa sig. Skönt då att vi har all utrustning i bilen. Jag har skrivit mer om vårt fricampingäventyr här, där Vildmarksvägen är en del. Kylan sommaren 2020 sätter sina spår och om du inte tål kyla, kan fricamping i Sverige bli ett problem.

Första natten spenderar vi vid Bågedsforsen och Svaningssjön, längs med vägen. Vi njuter av en nudelsoppa och avslutar med en skvätt Kraken nere vid sjön. Vi har en flaska rom med på vår resa och det värmande stänket behövs.

Andra natten spenderar vi vid Leipikvattnet vid Stora Blåsjön strax innan Stekenjokk. Här njuter vi av myggor, solnedgång och en SUP – TV.

vildmarksvägen fricampa — Vildmarksvägen i solnedgång.

Vi avslutar dagen med en liten rom vid sjön.

Vildmarksvägens vattenfall

Vildmarksvägen har en hel massa vattenfall. Vi besöker tre stycken, Hällingsåfallet, Brakkåfallet och Trappstegsforsen. Det förstnämnda det mest spektakulära med 42m fall och Sveriges längsta canyon. Vid Hällingsåfallet bildas en ”man kan inte tro att det är sant” – regnbåge över fallet när vi är där, något som ofta sker på grund av fallets utformning och vattendimma. Med lite sol skapas denna magi.

Hällingsåfallet ligger på södra sidan av Vildmarksvägen strax utanför Gäddede och är det fall vi kommer till först.

parkeringen vid hällingsåfallet — Parkeringen vid Hällingsåfallet.

En puss och en regnbåge förgyller dagen.

Frostviken keramik

På Bränna gård i Häggnäset hittar man Frostviken keramik. För året, inte skyltat, men ändå öppet. Man vill inte ha så mycket gäster, säger man när vi frågar. Här på gården hålls drejkurser vanligtvis och man säljer keramik nu under sommaren. Kanske håller jag på att bli tant, kanske har jag förstått vad som är viktigt i livet, men jag är så sugen på en drejkurs här. Två blå koppar och en liten skärbräda blir det innan vi far vidare mot Gäddede.

Maria som vi besökt i Östersund (Maria och Dryden) har gått en kurs i keramik och att dreja och efter att ha sett hennes alster blir jag toksugen på att själv dreja. När jag gick i skolan gick jag en extra kurs i keramik och har det jag skapade kvar och förvarar stekspadar å sånt i. En vas eller skål, eller vad man ska kalla den.

norra jämtland vildmarksvägen — Sverigeboken berättar om Jämtland, som det var på ljuva 80 – talet.

Gäddede och Stora Blåsjön

Gäddede rymmer all service en kan tänka sig behöva på den här sidan Jämtland men jag har bara ögonen för biblioteket. Jag stannar en stund och pratar med bibliotikarien i dessa särskilda tider och får med mig en bok eller två. Gäddede har mycket som ingen annan har, troligen Sveriges största skoter och ett observatorium för stjärnspaning. I Gäddede kan det vara smart att tanka om bensinen börjar tryta och fylla på mat och vatten. Vi tar en pizza hos ortens argaste pizzabagare och klappar skotern innan vi tar oss vidare mot Stora Blåsjön.

Strax efter Gäddede följer Jormvattnet, Brakkåfallet och Stora Blåsjön där Korallgrottan finns och Ankarede kyrkstad, en traditionell samlingsplats för samer. Vi tar en tur till Brakkåfallet och Ankarede innan vi slår oss ner vid Leipikvattnet för natten.

biblioteket i gäddede vildmarksvägen — Biblioteket ligger i anslutning till Gäddede turistbyrå.

biblioteket i gäddede vildmarksväge — Jag känner både Pippi, Alfons och Barna Hedenhös.

pizzeria gäddede vildmarksvägen — God bit från arg pizzabagare på Gäddede pizzeria.

vildmarksvägen karta — Karta över Vildmarksvägen.

brakkåfallet vildmarksvägen — Brakkåfallet.

sotra blåsjön vildmarksvägen — Runt Stora blåsjön sträcker sig miltals med fjällmark. Här finns Sveriges längsta grotta och här går Bjurälven bitvis under jord.

Ankarede känns som en bra startplats för den som vill promenera ett slag.

Vi slår oss ner för natten vid Leipikvattnet.

Stekenjokk

Stekenjokk, eller Smockenjokk som Erik kallar det, är Vildmarksvägens högsta punkt och Sveriges högst asfalterade väg om 876 meter över havet och har som bilderna förtäljer, snö även mitt på sommaren. Särskilt högt känns det inte som och både jag och Erik är mer förtjusta i Flatruet, som känns som en södrig motsvarighet till Stekenjokk. Här på platån sker det som inte får ske, en turistskräckis, där turister tar selfies med renar och flera renar blir trängda och dör till följd. Massmedial spridning som inte går att missa, för turisterna måste ju blivit skvatt galna, men absolut inget spår finns kvar när vi anländer månaden efter. Stekenjokk är just renbetesland där vajorna föder på vår och försommar och då är extremt känsliga för störning. Ja Storsvensken har väl kanske lärt sig något av detta blodoffer, får vi väl hoppas. Vår samtida historia skvallrar dock om att så inte är fallet.

Om jag åker tillbaka åker jag tillbaka för att vandra.

Norgefarargården i Klimpfjäll

Näst näst sist men inte minst kommer vi till Klimpfjäll strax efter Stekenjokk. Här stannar vi ett slag som bönderna gjorde, på Norgefarargården för rast och vila och en tur i stallbutiken. Innan det fyller vi vattentanken på Ica i Klimpfjäll och plockar upp kanske årets böcker, böckerna av Karin Smirfnoff, Jag for ner till bror, och sånt. Jag har fortfarande inte läst dem, även om jag hade tänkt att göra så.

Fatmomakke kyrkstad

Det kryllar av kyrkstäder Sveriges södra delar, den ena mer vacker än den andra. Med renskitar i högsta hugg anländer vi fram på eftermiddagen till Fatmomakke för lite historia och en våffla. Fatmomakke har en vit kyrkbyggnad i trä från 1884 och en bönekåta från 1947. Fatmomakke ligger bredvid Marsfjällen för den som är fjällsugen.

Kan inte alls smaka lika bra som vår roadtrip-rom. Men nu när vi varit på nykterhetsmöte på Norgefarargården kanske vi kan ta en skvätt av denna också.

Vid Trappstegsforsen finns en kiosk med allehanda snabbmat.

Sagostigen i Rönnäs

Vid en rastplats, Kvarnbäcken i Rönnäs hittar vi en alldeles söt liten sagostig, kul och förvånande besöksvärd. Vackra och starka tavlor pryder den mycket korta sagostigen som är en lagom bensträckare när man är på långfärd. Här sträcker vi på benen en sista gång innan vi far vidare mot Vilhelmina. I Vilhelmina blir vi plötsligt lite äventyrslystna och får för oss att fara hela vägen till Umeå. Men det mina vänner är en annan historia.

Katarina