Resor
comment 1

Jag vågade själv inte läsa som barn och jag är inte ensam om det. Mio, min Mio

Förra onsdagen hade jag mitt livs första barnbokscirkel! Kul skarevara och det var det. Jag. kom med förslaget till kurskamraterna i den kurs jag gick i höstas, Skriv och illustrera din egen barnbok (länk till kurs som börjar i februari som rekommenderas starkt) om vi inte skulle starta en barnbokcirkel efter kursslut. Några stycken var intresserade och tillsist blev vi två och förra veckan gjorde vi slag i saken och diskuterade Mio, min Mio.

Förra året kom en ny utgåva av Mio min Mio, den 15 i ordningen med nya illustrationer av Johan Egerkrans, han som bland annat skrivit och illustrerat Nordiska väsen som också finns i min bokhylla. Den köpte Erik till sig själv i present förresten, en dag när vi var på Söderbokhandeln.

Jag har fram tills nu varit ensam i mitt barnboksläsande. Men det var tills dess att jag träffade andra med samma intresse. När man väl gör det, öppnar det upp sig en värld av barnböcker och en värld av andra barnboksintresserade.

Titel: Mio, min Mio
Författare: Astrid Lindgren
Illustratör: Johan Egerkranz
Utgiven: 1954, ny utgåva 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köpa: Adlibris
Låna: Går att låna som pappersbok på Stockholm Stadsbibliotek.

Mio, min Mio är en extra intressant bok ur många perspektiv. Det är en bok jag själv inte vågade läsa som liten (och jag är inte ensam) för att den helt enkelt var för ”mörk” för mig, jag var inte ett sådant barn och är knappt en sådan vuxen, som gillar mörker i min litteratur. Jag ser inte skräck, undanbeder mig för min nattsömns skull och jag har svårt för blod, men har lärt mig hantera och nu även uppskatta (i litteratur, film och musik) en djup sorg såsom döden. Även om Mio, min Mio inte direkt handlar om döden, man kan tolka det så, behandlar boken de stora orden övergiven och oönskad.

Mio eller Bo Vilhelm Olsson som han egentligen heter bor på Upplandsgatan (14 vill jag minnas) hos fosterföräldrar Edla och Sixten som inte tycker särskilt mycket om Bosse. Hans bästa kompis heter Benka och både Bosse och Benka drömmer om bryggarhästen de träffar ibland som sin egen och som gör att de snudd på kommer försent till skolan. En dag sätter sig Bosse på en bänk i Tegnérlunden och tar upp en pilsnerbutelj. Ur buteljen kommer en ande som tar med Bosse till Landet i Fjärran och hans Fader Konungen som berättar för honom att han egentligen heter Mio. I Landet i Fjärran träffar Mio Jum Jum som kommer att bli hans bästa vän och följer med på hans äventyr i Landet Utanför dit han far och kämpar mot den elaka riddar Kato med sitt hjärta av sten. Riddar Kato har kidnappat många av Landet i Fjärrans barn och Mio är den utvalda som ska kämpa mot riddar Kato och rädda barnen. Mio tar sig till Landet Utanför på hästen Miramis och får även annan hjälp på vägen.

Mycket av texten i början av Mio, min Mio berör just Mios känsla av att vara oönskad (av sina fosterföräldrar) och övergiven (av sina föräldrar). I Landet i Fjärran träffar Mio sin Fader Konungen och får känna känslor av kärlek och vara omtyckt på riktigt. Blandade känslor är något jag känner när jag läser boken och Astrids sätt att förmedla dem upprepat och på flera sätt. Som barn klarade jag inte dessa känslor av mörker, kunde ej ta till mig känslorna, men kan tänka mig att barn som har känt sig övergiven på riktigt kan relatera och förstå Mio på ett annat sätt än jag gjorde.

I originalutgåvan är det Ilon Wikland som illustrerat bilderna och i denna utgåva Johan Egerkrans. Även om Ilons illustrationer är fantastiska gillar jag Johans mer. Min smak så att det stänker om det! Det mörka och det utsvävande. Min bokcirkelkompis pekade ut det ovanliga i Johans illustrationer, att illustrtören helt frångått vissa delar av boken och illustrerat på ett annat sätt än vad författaren tänkt eller skrivit något jag tänkte på vid ett par tillfällen men däremot inte reagerade lika start på som min bokcirkelkompis gjorde. En sak jag tycker Ilon gör bättre är de mjukare konturerna, det blir lite väl vasst hos Johan ibland.

Enligt Magnus Öhrn, docent i litteraturvetenskap och den föreläsare som introducerade kursen Astrid – Från flickbok till fantasy i torsdags förra veckan, räknas Mio, min Mio tillsammans med Sunnanäng som Astrids mästerverk. Jag älskar varje ord av Astrid och varje ord i kursen om Astrid, men vet inte om just Mio, min Mio är min favoritbok även om jag utan tvekan ger den högsta betyg om det komma till betygsättning. Men just sån är jag när det kommer till böcker, jag skiljer på smak och storhet. Mio, min Mio är utan tvekan storhet, även om jag tycker att Astrid har flera verk som kan slåss med Mio, min Mio om tronen såsom Ronja Rövardotter. Just i skrivande stund läser jag Mästerdetektiven Blomqvist och kan inte annat än att erkänna, att även om den inte är ett mästerverk i sin natur, hamnar den högre på min lista över Astrids böcker än Mio, min Mio.

Katarina

1 Comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.