Resor
comments 3

Irland, likt Rose Tattoo av Dropkick Murphys – en ruffig skir ros

Sponsrat samarbete med Tourism Ireland.

Jag vaknar upp i Irland efter att ha sovit hela vägen på flyget. Som flygrädd är det, det enda tricket som funkar för mig för att landa återhämtad. Vi landar och tar en taxi direkt till fish and chipsen och jag tänker att det är rätt prioritering för en lyckad start på fyra dagar på den gröna ön och Sofia tänker nog likadant hon.

En vacker utsikt från Kellys i Dublin

Irland, likt Rose Tattoo av Dropkick Murphys – en ruffig skir ros

Inte så unik fish and chips men skrämmande god hos Leo Burdock i Christchurch. Dublin

Vi äter fish and chips på Leo Burdocks i Christchurch. Hos Leo får du fisk som kostar som bomull men som smakar guld. Ibland är tips från google bra tips även om man inte alltid vill ha dem när hon erbjuder. Vi tar fisken och även tipset från gubben i kassan om att äta en i en park längre ner för gatan och beger oss till en park blandad med folk och fiskmåsar. Är fiskmåsar mysiga eller vill man mest vifta en kvast efter dem? Frågar man snubben där hemma får man nog svaret ”utrota” men jag tar hellre en skränig fiskmås i en park i Dublin är en utanför sovrumsfönstret därhemma, på grund av att en ilsk snubbe i sängen bredvid är inte så mysigt minsann.

Snabbmat när den är som bäst, Leo Burdocks i Christchurch. I Dublin finns alltid ett fish and chips ställe på promenadavstånd från där du bor.

Kellys hotell, Dublin.

bo i dublin keyllys dublin

New York – känsla på fönstren hos Kellys. 

The pictures tell the story
This life has many shades
I’d wake up every morning and before I’d start each day
I’d take a drag from last nights cigarette
That smoldered in its tray
Down a little something and then be on my way
I traveled far and wide
And laid this head in many ports
I was guided by a compass
I saw beauty to the north
I drew the tales of many lives
And wore the faces of my own
I had these memories all around me
So I wouldn’t be alone

Dropkick Murphys – Rose Tattoo

att göra dublin

Att slängas tillbaka till Pacific Northwest. Kellys i Dublin

Vi bor hos Kelly, eller på Kellys, beroende på hur en ser det. Här är det som att slängas tillbaka till Pacific Northwest och Seattles gröna lummighet blandat med en kul retrokänsla och rustikt trä. Det var precis det här vi älskade i Seattle och precis det här vi kom att älska med Dublin. Sofia tycker Irland känns som ett stycke ruffighet med en mjuk delikat insida, och det tycker kanske jag också. Lite som Dropkick Murphys Rose Tattoo, tuffa killar med rosor på kroppen som i verkligheten är mjuka minnen av nära och kära.

Kelly visar det bästa med ruffigheten.

Vi har ett fönster som vetter ut mot vägen med en klocka mot rött tegel som påminner oss om att industrialiseringen är närvarande här. Känslan av New York som jag tänker mig det i Gangs of New York, ett hårt arbetande 1860 – tal med myller och marknader i varje hörn, utan gängen och slummen då det vill säga.

simons place cinnamon buns dublin

Dublins mest kända kanelbullar får du på Simons Place.

Some may be from showing up
Others are from growing up
Sometimes I was so messed up and didn’t have a clue
I ain’t winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo
In a rose tattoo
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

Dropkick Murphys – Rose Tattoo

simons place dublin dublin att göra skandinavisk design

De bästa kanelbullarna i stan. Simons Place

Från Kellys har vi promenadavstånd överallt och först av allt promenerar vi till Simons Place som ska ha de bästa kanelbullarna i Dublin, dock de enda jag testat även om skylten utanför vittnar om att de är rekommenderad, av någon. Google hon tycker i alla fall man ska gå hit och det tycker jag också. Kaffet är mycket bra och jag känner mig nöjd, för visst är det allt bra svårt att hitta ett bra kaffe när man reser, oss kaffeberoende emellan. Om man ska ha en negativ åsikt så är det väl då att det tar ett tag innan vi hittar bullarna då de mest ser ut som en deghög. Sofia beskriver bullarna som hon beskriver de irländska husen ”lite rufft, men på insidan så är det såhär”.

promenera dublin books upstairs dublin

Books upstairs Dublin.

sofia zetterqvist dublin

Påväg till Temple Bar.

  temple bar dublin

Temple Bar, Dublin.

På nedervåningen hos Books upstairs

Med socker upp till öronen tar vi oss modet att promenera runt. Vi går vilse i en rondell och Sofia bokar biljetter till morgondagens tåg varpå vi efteråt hittar Books upstairs, en fin bokhandel nära Trinity Library. Ställena man trillar på bara sådär! Gatorna visar sig vara enkla att vandra, upp och ner och lika vackra som gatan vi bor på. Känslan av att kunna se en Atlantiskt ångbåt lägga an och tuffa ut på en mörka djup Atlant hänger över taknocken.

lucys vintage lounge dublin vintage coctail club secret door  temple bar

The Temple Bar.

Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte mössan. Temple bar med Vintage Coctail Club

Vi vandrar vidare och trillar in på en turistbutik på väg till Temple Bar, som vi tror vara en bar, men vilket också visar sig vara ett område och en bar. Här testar jag en mössa men tyvärr godkänner Sofia inte ett köp med orden ”Den är ju i tanthörnan”. Jag vill så gärna ha mössan men ibland kan man bara njuta av ögonblicket och tänka att någon annan kan ju också ha rätt och att den trots allt är fel för en.

Jag ångrar fortfarande att jag inte köpte mössan.

The Temple Bar är mysigt men inte så pitoreskt. Här är mycket turister, blandat med livemusik och här får man garanterat en öl, även om vi i Sverige är mer vana med starka smaker. ”Irländsk å brittisk ale smakar väl mest som avslagen lager med litet sirap i?” säger snubben på messenger när jag textar min förvåning över blasket. Ja snubben, det är exakt så ölen smakar här.

På jakt efter Gary (lr italiensk pasta) längs en vacker solnedgång vid vattnet i Dublin.

Men det är ibland skönt med en social media paus, tiden då vi uppdaterar våra instagram stories och pratar genom det vi upplevt. På så vis kanske en lite för dyr turistöl är värd sitt pris, det man köper är tid att kolla på folk.

Innan vi lämnar Temple Bar säger en man bakom min rygg ”Vi ses sen lassies” och jag vänder mig om i tron att det är en irländsk dröm-man till Sofia, men det visar sig vara en vanlig gammal farbror. Kanske är det där att vissa folkslag är snygga, mest en av Hollywood skapad myt, så att vi har något att drömma om på mörka höstkvällar.

Vi är egentligen på Temple Bar i väntan på att åter göra ett försök att komma in på Vintage Coctail Club, en (små)hemlig coctailbar som visar sig vara full när vi ringer på ringklockan strax innan besöket på Temple Bar. Vi blir hänvisade att komma tillbaka om trettio minuter och en öl, en lassie och 30 minuter senare är vi där, även om det ska visa sig inte hjälpa nämnvärt.

VCC visar sig vara mycket unik, det är precis man kan hitta dörren och när man gör det ringer man på en ringklocka och väntar en stund. Efter ett tag kommer en person och öppnar för insläpp, men i vårt fall för att säga att det är fullt och att vi får komma tillbaka senare tre gånger innan vi ger slutligen ger upp efter en mastig pasta på andra sidan floden.

terra madre dublin

Pasta såsom den ska vara hos Terra Madre.

Terra Madre Cafe och den italienska bestämda men ack så förtrollande mannen.

Vi blir förtrollade. Den italienska bestämda mannen gör sitt till när han sliter menyn ur Sofias hand när hon frågar om desserten och säger ”after”. Terra Madre

Det man inte kan få nog av på semestern är mat.  Sofia har innan Irlandsresan spanat in diverse ställen där olika matställen är högt på listan. Både jag och Sofia älskar italienskt, Sofia lite mer än jag bevisligen eftersom hon är i Italien nu och det är också Sofia som spanat in stället Terra Madre. Kanske är det bra att boka bord, vilket Sofia och jag inte gjort så i stället får vi leta efter ett ställe att försnacksa på i väntan på att ett italienskt vid floden ska bli ledigt. Så vi äter starters och dricker Margueritas på the Woolen Mills. På hur många ställen kan man äta måntro på en dag? Att vänta en timme för ett bord på Terra Madre ska visa sig både bra och värt det när det doftar som det gör här, en blandning av mustigt rödvin, tryffel, pasta och parmesan. Kanske inte den normala Dublindoften, men det det vi kommer att förknippa Dublin med. Vi går direkt från Margueritan till tryffelraviolin. Vinlistan är sliten och vittnar om att det här är ett bra ställe vi första anblick. Vi blir förtrollade. Den italienska bestämda mannen gör sitt till när han sliter menyn ur Sofias hand när hon frågar om desserten och säger ”after”.

En bit Italien i Dublin, helt enkelt.

  åka tåg irland

Dublin Connolly.


Praktiska tips till din resa till Irland

Några korta tips till boende och transport och kostnaden vi hade under vår resa i Irland.

Boende

Kellys – 189 euro för två i delat dubbelrum. Bättre standard än i England för priset, men frukost ej i nivå med svenska hotell.
Clissman Horse Caravans – Glamping där man bor i hästvagnar för 90 euro per natt. Ta med långkalsonger!
Fitzpatrick Castle Hotel – från 139 euro för två personer. Vi betalade i slutändan runt 300 euro men hade då lite högre standar på rum, hade tur att bli uppgradera till svit, drack drinkar i den fantastiska coctailbaren, hotellets fina sida och tog frukost på rummet, något som inte ingår.

Transport

Taxi – från flygplatsen till centrum, 22 euro och från busshållplatsen i Cabinteely till Fitzpatrick Castle Hotel för 11 euro.
Tåg – från Dublin (Connolly till Rathdrum) för 9 euro per person köpta på Irishrail av Sofia i mobilen och utskrivna på stationen.
Buss – åkte vi två gånger, gång ett från Wicklow Mountain Nationalpark för 12 euro per person in mot Dublin och sedan från Fitzpatrick Castle hotel till flygplatsen där direktbuss går från hotellet för 11 euro per person. Observera att du behöver kontanter till buss och ibland även taxi.

Och en hel del liftande däremellan med Clissman Horse Caravans och deras vänner.


åka tåg dublin till wicklow

Åka tåg på Irland.

Bland hästar och grön natur. Wicklow

Vi vaknar på morgonen, pastautvilade och redo för äventyr. Det är dags att bege sig ut på landsbygden till Clissman Horse Caravans för att vara exakt, från början syftet med hela resan. Vi bokar först en taxi till tågstationen, men Dublins morgontrafik tillåter oss inte att ta en, det tar längre tid med taxi till stationen än att gå, så vi vänder om och går. Det är ändå någon tillfredställelse att få promenera en sträcka på morgonen, att med sin ryggsäck ta sig från punkt a till b och vidare utan att behöva se över axeln på det man lämnar.

clissman horse caravans

Hip glamping hos Clissman Horse Caravans.

clissman horse caravans

Fantasiresor bockar av ett av sina drömresemål och posar stolt på plats.

Vi landar i Wicklow county med vad som kanske kan likställas med pendeltåget. Här blir vi hämtad av en mycket irländsk man som är vän till Clissmans vid namn Andy. Andy känns typisk irländsk och jag tror fortfarande inte jag förstod ett ord av vad han sa, men ändå lyckas vi hamna rätt och plocka upp lite mat på vägen, då Clissmans är ett glampingställe där det är självservice, även om vi slutändan lyckas lifta över vad som känns hela Wicklow County för att både besöka väveri, restauranger och till sist även Wicklow Mountain Nationalpark, känt för sin närhet till Dublin och så PS I love you, såklart.

avoca woolen mills irland

Vi äter oss genom Dublin och likaså Wicklow.

  bravo clissman horse caravans

Vackra flitiga Bravo.

clissman horse caravans

”Hej hej, jag heter Bravo och matchar alldeles perfekt min irländska bakgrund”.

Till sällskap av blommor och vackra vita byggnader. Avoca

Vi börjar faktiskt med att lifta redan vid lunch. Vi får skjuts av Alan som berättar att de flesta irländare faktiskt inte pratar irländska även om man kan tro det. Han berättar om det irländska uttrycket ”Whats the crack” som betyder allt från ”Hur är läget” till ”Hur mår du”, ”Hur mår familjen” och ”Vad har hänt sen sist”. Vi jämför det med det svenska uttrycket ”Hur är läget” och kommer kanske fram till att det om ändå inte finns en svensk motsvarighet.

Avoca Wollen Mills fikar vi till sällskap av bin och blommor och vackra vita byggnader till bakgrund. Här har man drivit väveri länge och man kan gå en tur i väveriet som fortfarande är i bruk, i den riktiga produktionen och läsa om industrialiseringens betydelse för vävstolen eller om det nu var vävstolens betydelse för industrialisering. Ibland läser jag inte så noga.

Vår hästchaufför John.

glamping clissmans horse caravans

Clissmans döper sina hästar efter Natos Alfabet. Med på vår tur är Bravo.

Det händer att hästarna får julklappar av sina kunder. Undrarvad Sofia kommer skicka?

    

Clissman Horse Caravans

Clissman Horse Caravans har funnits sedan 1969, i familjen Clissmans ägo. John som kör vagnen med oss har jobbat här i 32 år. Jag frågar hur det kommer sig att han jobbat här och om det är ett bra jobb för det måste det ju vara om man stannar i 32 år? John berättar att det kommer sig så att han brukade låna hästarna från Neasas mamma att jobba i skogen med när det inte var säsong för vagnkörningen.

Vår häst heter Bravo och är en Tinker. Hästarna är döpta efter Natos alfabet och ”Alfa, Bravo, Tango” finns bland annat här. Vill man läsa namnen hittar men dem enklast i sadelkammaren. Neasa berättar att det är viktigt att personalen är ense om vad hästarna ska heta och att det känns rätt eftersom man hela tiden använder namnet när man kör dem så ibland blir det ett annat namn, för att det föll sig så att det passade bättre och ibland får hästen ett extra informellt namn när man inte är ense.

Det är fantastiskt att åka häst och vagn, en gypsy-vagn, och lyssna på hovklappret när vi skrittar förbi småbyar och Moneytown. Vi skrattar tillsammans med John vid Moneytownskylten för här finns egentligen ingenting säger John.

Irländska böljande kullar som man tänker sig dem.

Wicklow Heather. Laragh

Vi får återigen skjuts av Alan in till Laragh för middag och fångar den vackra solnedgången påvägen. Neasa tipsar om vart vi ska äta, där man får mycket för pengarna och det vill man ju ha. Vi äter på Wicklow Heather och dricker en GT i baren innan middag, för det är det man gör på Irland, misstänker jag. GTn är god, en ny favorit hos mig efter att snubben hemmafixat under sommaren.

En man från Mauritius kör hem oss. När vi frågar vad han gör på Irland, svarar han att när han skulle flytta från Mauritius tänkte han att det verkade bra här och så kom han hit och det bara regnade men ändå stannade han i 16 år. Alla ger väl inte upp så lätt.

Den mest mysromantiska frukosten måntro? Vad sägs om kaffe och ostmacka med lite hästbrummande som bakgrund?

Glendalough Green café. Laragh

Vi vaknar en efter en kall natt (ja tips! ta långkalsongerna för allt i världen) och äter frukost i solskenet vid vår hästvagn.

Dagen ska bjuda på Wicklow Nationalpark, men först måste man ju packa matsäcken. Vi stannar och plockar upp en på Glendalough Green café, en macka fylld med pastasallad. Hiketips att ta med hem till energikrävande vandringar i Sverige! Varför har man inte tänkt på det innan? Det är ju bara att fylla mackan med pastasallad, grymt smarrigt och matigt. Blev genast sugen på att åka hem och fylla mackan i disken på Ica..

Har jag sagt att jag älskar nationalparker? Wicklow nationalpark

Har jag sagt att jag älskar nationalparker? Ja, det har jag säkert tjajat om förut, men jag verkligen älskar nationalparker. Så om jag sett fram emot Wicklow måntro och irländska gröna böljande kullar? så är svaret ja. Här i Wicklow Nationalpark bestämmer vi oss på tips av Clissmans att vandra 9km runt en liten sjö och upp för en höjd, en enligt Clissmans ganska enkel vandring som ska det visa sig är ganska mycket uppför ändå. Och vad är en enkel vandring? Även om jag är i hyfsad form får jag nog säga att svetten pärlade sig litegrann i pannan och energisuget kom fram flera gånger. Så planera tiden för många fikan för det behövs, inte minst för alla de fantastiska utsikterna Wicklow har att bjuda på.

Efter en tuff vandring hoppar vi på direktbussen till Dublin som går i flera lass från Wicklow Nationalpark för sista stoppet innan hemfärd, Dalkey.

Utsikten från vårt uppgraderade rum på Fitzpatrick Castle hotel.

Uppgraderad till sviten på Fitzpatrick Castle Hotel. Dalkey

När vi kliver på bussen i Wicklow Nationalpark tänker vi inte så långt som att här behöver man betala bussen kontant. Vi har euro, i sedeltal, på håret och får åka med. Vi tar bussen direkt från entrén till Cabinteely i Dublin, för att därifrån ta en taxi till Dalkey. När vi landar på hotellet med taxin, visar det sig att inte heller taxin går att betala med kort så vad gör man då? Nej, man betalar in in natura, man letar djupt i fickorna efter mynt och prutar den sista euron med något blinkande ögonfransar.

En stund på Fitzpatrick Castle Hotel ska visa sig värt det, för vi har efter Sofia mailat och bett om fin utsikt, blivit uppgraderade till ”the Royal Suite”. Hej och hå! Det händer väl inte allt för ofta, ändå. Så vi passar på att njuta av tillfället och använda svitens vackra sidor och den irländska solnedgången utanför och fota i vackert motljus, för det är sånt man gör när man blir uppgraderad. En fotar solnedgången från terrassen och äter ett äpple.

Kanske är verklighetens Irland mer en stormig klippa och Joyces karga ord. Dalkey.

Sista dagen i Dublin spenderar vi med att vandra genom regnet i Dalkey längs Atlantkanten. Vi ser människor bada och läser James Joyces brev till sin flickvän över en Afternoon tea i hotellets biblioteks-coctailbar. Sofia har letat efter Gary (Ps I love you) över hed och genom Dublins trånga gränder och i slutändan var allt hon fick James Joyces snuskiga ord. Kanske är verklighetens Irland mer en stormig klippa och Joyces karga ord, än en romantisk Hollywoodfilm. Jag vet vid närmare eftertanke själv inte vilket av de två jag föredrar ändå.

Katarina


Resan till Irland var ett sponsrat samarbete med Tourism Ireland.

3 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.