När drömmen är densamma och resplanen formas därefter

Jag föddes med mycket och vild fantasi. Som liten och även som vuxen är jag hos vänner känd för att dagdrömma mycket, om att ibland zona ut och befinna mig i mina egna tankar. Men det också är den som tar mig framåt, när jag tar mig ur dagdrömmen och bestämmer mig att förverkliga det jag drömmer om. 2018 blir ett sånt år, det känner jag på mig.

När drömmarna är desamma en längre tid och längtan blir tillräckligt stor tenderar mitt liv att bli det jag drömmer om. Jag antar att de är så för många, men att det som skiljer oss åt är att inte alla vågar drömma.

När dagarna på ett år börjar lida mot sitt slut blir det automatiskt så att hjärnan vill stanna upp en stund; vila, sammanfatta och planera vidare. Hjärnan vill klura på dagarna som gått, vad den gick igång på och hjärtat av det vill göra kommande år.

Hjärtat vill och hjärnan följer.

Den första mars förra året skrev jag ett inlägg om vad jag drömde om inför sommaren. Mina resplaner, i drömformat.

Drömma bör man, annars dör man.

Jag drömde då om sommar, sand, hembygd, stickade tröjor och krokiga järnvägar och en kopp kaffe därtill.

Allt jag drömde om förra året drömmer jag också om inför 2018.

Allt det jag skrev om 2017 realiserades också. Förutom en dröm.

Jag drömmer om att ta med mig mig mina resebloggarvänner och upptäcka Alaska. Om att vandra längs kuster och i djup Alaskisk skog. Att känna en svalkande len sommarvind virvla i håret och om att dra jackan hårdare kring kroppen sedan sitta kvar och se solen gå ned framför mina hårt smutsade kängor med ömma darrande fötter.

Och vet ni. Det är 2018 det händer. Biljetterna till Alaska har precis klickats hem och jag far dit med inga mindre än Lena, Jeanette och Sofia. I juni styr jag, Jeanette och Sofia kosan mot Seattle och Lena till Anchorage.

Jag kommer äntligen att få se Alaskas djupa skogar, återigen få ömmande ömma fötter till ett vidunderande landskap och den där kopp kaffen med inte mindre än tre andra resbloggande vänner.