Precis bakom mitt hus finns en riktigt trollskog, till och med skyltarna i skogen säger så. Inne i skogen ligger en liten skogstjärn vackert mellan träden. Under vinterledigheten tjatade jag på Martins tills vi tog en promenad runt tjärnen.
En skogstjärn i en trollskog – Uvgölen
Eftersom tjärnen inte frusit gick det dessvärre inte att gå ner hela vägen till kanten så vi stod och beundrade den på avstånd, Uvgölen. Stående här infinner sig lugnet. Det är sådär alldeles tyst som det bara är djupt inne i en småländsk skog.
Snön ringlade ner mellan träden när vi fortsatte färden runt tjärnen.
Martin lånade pappas snowjoggings och jag hade precis köpt nya vinterskor när vi gav oss ut. När vi kom hem, var vi sådär lagom frusna och blöta som jag bara brukade bli när jag var liten och byggde snökojor i slutet av gatan med min granne. Tänk vad många minnen, en promenad i skogen kan väcka.
Katarina
Foton tagna med Canon 5D Mark iii, Sigma 50 mm f1.4 Art objektiv
Fina bilder blev det, med den obligatoriska ryggbilden.
Själv vet jag inte vad tystnad är. Men säkert nåt fint. 🙂
Du är inte född på ett tyst ställe kanske? eller? Jag minns tystnaden positivt. När det blir sådär tyst att man hör fåglarna eller vinden bara. Eller när man hör löven prassla eller vattnet porlar. Så härligt!
Jag för en egen väsen och det pågår precis hela tiden, natt som dag! Det är vad jag lyssnar och hör. Den har ett fint namn också. Det heter tinnitus. Den blir aldrig trött. Aldrig utmattad. Den finns för ever. ( blev nästan en mini inlägg här)
aha. har du tinnitus!? jobbigt. Ja då förstår jag. Då är det svårt att få till tystnad.
Härliga bilder! Jag är typ uppvuxen med skogen runt hördet – med en far som hade mycket egen skog som han älskade, och älskar. Så ja, skogen för mig bär med sig många fina barndomsminnen. Häftigt att läsa på svenska (men hur ska jag nu få min dagliga dos engelskalektion!? 🙂
Hmm ja. Det där med engelska lektion blir svårt. :/ kanske är jag dock inte den bästa att lära sig engelska av..