Att Sverige är vackert, det vet man ju sedan innan, men jag tycks inte sluta förundras av de pärlor man stöter på om man bara vänder sig om och kikar över axeln.

Jag har alltid funderat över Tåkern. Denna sjö som attraherar så mycket fåglar, år efter år. Vad kan vara så särskilt med den? Så en vacker lördag i december stannar jag och Helena till vid strandkanten under vår mini-roadtrip, för att kika och andas in atmosfären.

”Att så lite kan ge så mycket glädje”

Med ett naturrum och flertalet flitiga fågelskådare så borde jag inte bli förvånad det vackra landskapet. Behagligt gyllene vass vajar för den isiga vinden och ett ståtligt Omberg tornar upp sig på andra sidan sjön.

Vi står längs med trädäcket en stund och bara blickar ut, tills vi blir så kalla att vi måste röra på oss.”Åh, så vackert”, jag vänder mig om för att se att Helena har upptäckt vassen bakom oss med motljus som pressar sig fram mellan stråna och hon beordrar mig genast att stå stilla medan hon fotar några porträtt i motljus och ljudligt utropar ”Men åh, men åh, men åh”.

Att så lite, kan ge så mycket glädje.

Katarina

Foton tagna med Canon 5D Mark iii, Sigma 50 mm f1.4 art objektiv och redigerade i Lightroom. De två sista fotona av mig är tagna av Helena Gunnare.