Vissa dagar har man bara hur många uppslag för ideer till blogginlägg som helst och ibland not so much. Häromdagen var en spree då jag säkert skrivit tre inlägg, det är då tur att man kan spara dem. Detta är ett inlägg om de där momentsen man har med familjen med foton, som inte blev så bra eller blev bra, beroende hur man ser på det. Tänkte berätta en snutt om hur jag ser bilderna och lite mer därtill.

Bilderna som följer togs när jag och familjen, som alltid hänger med, dvs alla utom Abel den yngre som nog var på universitetet om jag minns det rätt, skulle fota bilder för min fotostory om Independencia. Det började med en sedvanlig Moto-taxi, som alltid svänger förbi dörren..

 

Ute på Tupac Amaru, var trafiken tät.

En liten hund hade krånglat sig upp  och ut ur fönstret för att kika på oss.

Tanken var att ta ett foto på trottaren, men autofocusen gillade stolpen, vilket händer ibland.

Där står Roberto och några arbetare kom och hamnade mitt i vägen. Tanken var återigen vägen.

Vi åker vidare mot det nya centret i Independencia.

Här är ett foto av det nya centret i Independencia. En salig blandning av gamla och nya bilar. Wolksvagen Beetle finns det mer än en av i Lima. Uppenbarligen är det en samlingsbil.

Abel gillar att vara med på kort, här i det nya centret.

Jag finner det mycket underhållande att när man tar foton så tror ofta de som råkar hamna i bild att jag är ute efter dem. Allt som oftast får man ju dock ett snällt lite leende, som i detta fallet.

La Famila i det nya centret.

Vacker pose, Martin.

Såhär trött är den slagna kocken. Martin lyckas ofta med en million-dolar pose, men inte idag.

Utsikten från det gamla centret och se där, Roberto hamnade i bild igen.

När de inte ser..

Och när de ser..

Ett gäng ungdomar som gärna ville vara med på bild och ja, då får man ställa upp.

Abel fick tag i en liten valp. Han var nog tung. Nu är vi i Callao.

Mitt ute i ingenstans så kom en, ja moto-taxi såklart! Ett nyare område som man ännu inte lagt asfalt i. Asfalt å andra sidan är mycket dyrt att lägga. Men kan förställa mig hur hoppigt det måste vara i den där taxin på dessa vägar..

Skulle ta ett foto på hundarna, men autofocusen beat me to it och tyckte att Robertos ben var viktigare.

A, finally, en bild på en liten hund.

Så rolig liten varelse. Han sa till oss att vi skulle gå upp på taket, så det gjorde vi.

Och det är ju fantastiskt hur vacker utsikt det är i Lima.

Abel är alltid snabb med posen på foton.

De två sötnosarna.

Försöker förmodlingen leta efter min putstrasa efter att först ha gått in med benet i ännu en malplacerad sten mitt på taket. De tycker jag är klumpig. Jag tycker det finns onödigt mycket stenar, ologiskt placerade mitt på trottoarer.

Under fikapausen på ett köpcenter, öppnas plötsligt en frysdisk och där, se där, ett helt isberg i ett rum. Blev något förvånad.

Återigen focusproblem, troligen på grund av mörkret.

När de inte ser, då tar jag de där bilderna..

Poseproblem igen..

Havet. 🙂

Vackert, men för mörkt.

Jag skulle nog ta på utsikten men fångade skuggorna. Lite fränt, tycker jag. Vad tycker du?

Och här har vi the million dollar smile. Kolla håret, hihi.

Alldeles för mörkt, men mysigt.

Ja det var min okonventionella fotostory av de där fotona, som inte brukar få vara med.

Katarina