All posts tagged: vandring

Jag duschar för här finns inget Medelhav. Imperia till Cervo.

180913 – Imperia till Cervo. Sista dagen av vår vandring längs italienska rivieran. Jag vaknar till åska och ett stormande hav, det är sista dagen vi ska vandra och det enda jag tänka på är Alessios frus snygga skor. Ett par supercoola sneakers. Jag vill ha dem så gärna, men de finns inte kvar i min storlek. Vackra Imperia i regn. Ett oduschat hår och ett Medelhav Att hoppa att duscha och bara bada i Medelhavet fungerar fortfarande. Det är på sätt och vis intressant att följa hårets resa när det inte längre får duscha. Jag måste snart tvätta det i havet igen om det ska gå och borsta. Triviala problem som dessa känns som att de läker själen när man tänker på dem. Det är så här enkelt livet borde vara. Ett oduschat hår och ett Medelhav. Det regnar och färgerna dansar. Imperia. VI börjar morgonen i Imperia. Det regnar och färgerna dansar. Lorenzo berättar när vi går förbi ett kloster att de brukade knacka på och be om oblater som snacks. Och de …

Questa è vita. Castelaro till Imperia.

180912 – Castelaro till Imperio. Vi kan kalla det långonsdagen. Dagen då vi ska avverka 23 km på en blink, två luncher, vila några timmar för att sedan äta middag med Alessios familj. Behöver jag säga att delar av vägen är det kraftig uppföra och att den ska avverkas mitt på blanka dagen i vad som enligt väderleksrapporten verkar bli lite mer än 25 plusare till dag? Castelaro. Foto: Charles. Vi börjar i Castelaro där kyrkklockorna ringer. Vi börjar uppe i en by, Castelaro, och kyrkklockorna ringer. Mustigt ljud till det mustiga morgonljuset här vid rivieran där vägarna är ormlika och kyrkorna krakelerade som sköldpaddsskal. Vi vandrar längs rivieran och utsikten är magnifik. Jag hamnar mitt emellan gruppen och får den där välbehövda tiden för mig själv vid en talllund där jag stannar och fotograferar. Vackra musitiga gröna färger i Ligurien. Björnbär Italien. Italienska rivieran. Panserotti och cola i en kiosko. Lingueglietta. Vi kommer till Lingueglietta vid kl 11.På vägen in träffar vi en fet och luggsliten katt i en gränd, cool och social. Här …

Killen som håller i olivoljeprovningen är vacker. Charles frågar om jag vet hans namn. Nej säger jag, så Charles döper honom till Adonis. Ospedaletti till Taggia

180911 – Ospedaletti till Taggia, vandring längs den italienska rivieran Vi startar cykelturen i Ospedaletti. I bilen får jag boken som Lorenzo har med. Den om Dr Antonio. San Remo Om jag någons bryter foten (peppar peppar) ska jag sitta på en stol och kika på folk på Götgatan medan jag läser DN. Italienskor vet hur en behåller stilen, genom åren. Inma. Palmförsäljarnas stad. San Remo Vi cyklar till San Remo. Staden känns lite Karibien möter Europa med sina palmer, pasteller och gamla koloniala stil. Fasaderna är slitna och det doftar gammalt, ibland klor, som det är i Italien. Porten till gamla stan heter Santo Stefano och är från 1321. Vi går härifrån till Via Palmari där den första palmodlarfamiljen levde någon gång på 1400- talet. San Remo är det ställe som odlar palmer och levererar dem till Vatikanen på palmsöndagen, för det gör man visst här. Om jag var katt skulle jag också sova i en blomlåda. Från San Remo cyklar vi vidare på vårt gamla järnvägsspår aka super-platt och bra cykelväg. Det var längesedan …

”Famous last words.” Franska gränsen till Ventimiglia

10e sep – Franska gränsen till Ventimiglia. Etapp 1. Jag vaknar och klipper med ögonen. Jag kollar min instagram och har fått ett meddelande från en vän som svar till att jag sagt att det pratas dåligt med engelska här i Italien. ”Sägs ju vara den bästa förutsättningen att lära sig språket på. Du behöver väl dock bara kunna säga ”Ciao, dov’è il mio prosecco e pasta?” ?” Charles berättar att han dricker ingefärste innan frukost. Han har alltid har med sig sin kettle när han reser så att han kan börja dagen med just det. Solen går upp och det är svårt att hitta adjektiv som gör rättvisa nog. Andrea som äger det underbara boendet vi bor på serverar mig cappuccino mitt i naturens morgon-tv och säger ”damerna först”. Och ungefär det tänker jag att jag klarar mig på resten av min tid här. Els, Inma, Charles, Andrea, Marika. Vid frukost fortsätter Charles berätta historier, nu om sin vän som skickat ett mail om goodiebagen vi fick igår. Vännen undrar var kondomen är. Först …

Jag frågar om hon behållit kärleken och hon svarar ”ja, den har bara bytt person”

9 sep – Stockholm till Nice och vidare till Imperia på den Italienska rivieran Åker till Arlanda arla morgon. Även om jag reser ensam ofta känns det som att resa är något jag föredrar i sällskap av andra. Men nu när jobbet och livet har slitit på och jag behöver en paus passar det bra trots allt. Inte varje dag en ser en glaciär ut ur flygplans fönstret. Där är den i alla fall. Någonstans i Alperna. Läser klart den här och förfasas över att jag inte har någon bok kvar och nu är fast i Italien i fem dagar. Finns det lyckliga skilsmässor? – Arlanda Men resan är ju ändå inte ensam. Jag sitter över en frukost och funderar på de jag kommer träffa och energin det kommer ta att träffa nya människor. Fyra andra bloggare. 2 italienska studenter. 2 andra italienare. Läser Avskedsfesten, en bok med frågeställningen ”Finns det lyckliga skilsmässor?” och på sätt och vis känns den här sommaren som en skilsmässa. Från värmen, bränder och omställningen efter min egen separation. Jag …

Fotodagbok: Promenad till Kebnekaise fjällstation

4e aug Nikkaloukta – Kebnekaise fjällstation Det var länge sedan jag bloggade om nutid. Jag funderade på om jag skulle göra det idag, men har så mycket material kvar från mina sommarresor och vill så väldigt gärna komma genom det att jag fortsätter med mina tillbakablickar. Ibland är det så. Att en vill avsluta något, för att kunna gå vidare, denna gång är det nog för att komma vidare mot hösten och kommande vandringsresa på söndag som jag berättar mer om då. För nu ska jag snart ut och resa igen! I somras gjorde jag och Linda en fantastiskt roadtrip genom Tornedalen, förbi fjäll, älvar och troll och avslutade med Kebnekaise, eller det där berget som jag har kommit att kalla det. Det där berget som har satt sina spår djupt i min vandringssjäl. Jag har nu kommit till redigering av bilderna men inte längre än så och det tar emot, för jag minns hur jobbigt det var, både psykiskt och fysiskt. Däremot har jag tagit mig genom vandringen från Nikkaloukta in till Kebnekaise fjällstation …

Vi vandrar Savage Alpine Trail och den är hård, hård som sten – Denali Nationalpark

17e juni, Denali Nationalpark, Alaska Morgonen börjar med kaffe på balkongen, som alla mornar borde börja. Jeanette visar bild på David och vi pratar utseende på grund av att Jeanettes David har klippt av sig skägget. Har du någonsin fått kommentaren ”Det var inte dig jag blev ihop med?” efter en stiländring. Jag klippte håret och fick det en gång. David är fortfarande David, men ändå inte. Varning för farligt söt jordekorre längre ner i inlägget. En frukosttacos, tack. Född med ett ofördelaktigt utseende. Vi kan kalla hen ”sur-tanten”. Jag vill också ha en dricksburk hemma. Undrar vem som kommer dricksa? Kanske kan bli en story i sig. Morgonpigga som aldrig förr. Frukost vi 11 (host). Savage Alpine Trail Vi åker till Denalis Visitor Center och bestämmer oss för att gå Savage Alpine Trail. Allt i USA är så uppstyrt = de har en liten Starbucks-filial här. Tar bilen upp till Savage River och pratar om norrmäns otrevliga bemötande. Och om hur det har förändrats sen svenskar kommit. Ställer oss frågan om hur amerikaner skulle uppfatta …

Padjelanteleden. En fjällvandringstrilogi. del III.

Jag känner att fötterna inte riktigt är som igår. De är inte längre helt bekymmerslösa. Tyngden gör sig påmind och träningsvärken sätter in. Jag blir varse om att man kan få den även i fötterna. Den moler lite, men gör inte ont. Fötterna ber om att få vila, men får inte sin vilja genom. Jag stiger upp, snörar kängorna, lyfter upp packningen och börjar gå. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del III. Här hittar du del I och del II. Tidig morgon och frukost. Man lär sig snart att diska i isande kallt vatten. Vandringen, tre dagar börjar lida mot sitt slut. Vi vänder hemåt och påbörjar sista sträckan. Vi går i våra egna fotspår, i både positivt och negativ i bemärkelse. Vi vet var vi har gått och var vi måste passera för att komma tillbaka. Vi vet de fina vinklarna …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del II

När jag tänker tillbaka på det är det nog min första tältnatt på åtta år. Jag har ju aldrig tältat särskilt mycket. Jag sträcker ut benen, känner efter, ser myggen hänga utanför tältet och funderar på om det var så farligt ändå. Vad var det egentligen jag hade förväntat mig? Jag öppnar dragkedjan och ser morgonljuset strila ned mellan bergen. Känslan kryper på och jag kan inte riktigt placera den. Jo, visst är det den. Kylan slår mig hårt i ansiktet och det är nu jag vet, lycka, riktig lycka sköljer över mig och jag ler stelt och fånigt medan jag går ner för sluttningen. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del II. Här hittar du del I och del III. Morgonutsikten. Arktisk fauna. När solen blir en stjärna. Fjällens vackra morgonljus och iskalla vatten skakar snart liv i mig och vi dukar upp för frukost. Till …

Padjelantaleden. En fjällvandringstrilogi. del I

Känslan av att vandra. Jag lutar mig kvar. Känner. Tänker. Nu vet jag vad alla pratar om. Den där känslan av absolut frihet och ett otåligt upptäckarsinne som skriker, ”ge dig ut, ge dig ut”. Jag vet nu vad de menar när de säger att ”mat smakar alltid bättre ute”. Jag trodde för mitt liv aldrig att jag skulle göra det ändå. Jag, vandra? Jag, bära all packning helt själv? Jag? Men nu är det gjort. Nu är det gjort och jag står här på andra sidan, lite starkare, lite stoltare och lite förvånad. Kill your darlings funkade inte. Jag kunde inte välja så det får bli tre förödande vackra inlägg om att fjällvandra i Sverige. Om mina första erfarenheter, om Padjelantaleden och om vänskap. Jag hoppas att du hänger med. Detta är del I. Här hittar du del II och del III. På väg mot STF Ritsem och Stora Sjöfallets nationalpark. Det är svårt att inte stanna i varje krök av en lappländsk väg när roliga renar pockar på. Vägen mot Ritsem ger en försmak …

Att packa inför en längre roadtrip i Sverige med vandring i fjällen

Jag ska inte ljuga. Jag är helt slut. Det är 20 – talet grader i Sthlm, sol och det känns som 40. En ser nu officiellt ut som ett smält ljus. Tänker i mitt stilla sinne att det var skönt att jag var så trött efter resan till Åland att jag inte orkade duscha, igår heller. Det är kanske ändå mitt rekord. Har inte duschat på fem dagar men istället badat i Östersjön, två gånger. Ytterligare ett rekord. Är det inte allt underbart ändå, den här sommarvärmen. Som får en så törstig att munnen blir så torr att den känns som att man slickat på en hel frimärkssamling till frukost och kroppen så fuktig att man får skav lite varstans. Om det inte vore för den lilla detalj att jag idag packar bilen inför en tre veckors roadtrip med vandring (första stopp Malung imorgon) hade jag njutit i en solstol, på min innergård. På vandring i arktisk öken på Grönland i underställ och H&M jeans och vanliga gore-tex gympaskor för svenskt höstrusk. Ofta klarar man sig …

Vandring genom arktisk öken på Grönland

Vandring genom arktisk öken på Grönland är ett samarbete med World of Greenland Arctic Circle och Air Iceland Vår chaufför kör säkert upp för en brant gropig väg där vi bara skyddas av stupet utanför av några rader med gula tunnor. Det går sakta, det som hemma tar fem minuter, tar här upp emot tjugo. Jag antar att jag inte hade förväntat mig så mycket innan jag kom hit, kanske heller inte att vägarna var något annat än slingriga och gropiga men väl här inser jag att de är bra mer gropiga än jag tänkt. Mina drömskor på Helenas fötter.. Kangerlussuaq, en flygplats och en gammal militärbas myllrar inte precis av människor med sina dryga 500 invånare. Det turistiga Island, med parkeringsplatser vid varje sevärdhet har inte på långa vägar nått hit. Men naturen är minst lika storslagen, kanske mer storslagen än den jag stött på tidigare på Island. Allt har sin charm, men Kangerlussuaq är ändå något annat. Helena säger att det påminner mycket om norra Sverige där hon växte upp. En stunds körning …