Att ta farväl är ofta oundvikligt. På onsdagen åker så Sara hem efter fyra underbara dagar tillsammans. Linda stannar hemma i terasslägenheten och vaktar den med en krypande förkylning medan jag och Sofia beger oss till Nice för en dag av franska rivieran upptäckande, italienska rivierans vackra kusin. Foto på mig av Fantasiresor. Nice Föga förvånande är Nice vad en förväntar sig. En skirande solig, rivierigt kalkvit, oändligt strandig stad med små mysiga cafeér, piazzor, horribel trafik och lyxyachter som får den mest självsäkra att fundera på om en inte kunde prestera lite bättre i alla fall. Som en lätt skugga ligger terrordådet över strandpromenaden, men lite förvånade ser vi inga lämningar. Istället ser vi en glad och myllrande befolkning, ett turkosblått hav och mycket palmer. Jag far ofrivilligt tillbaka till Peru och lämningarna av kolonialmakternas arkitektur, en matt palett med snirkliga fasader och takåsar en annars bara finner i dessa krokar. Av ren utmattnings och värmeslag efter en promenad runt hamnen tar vi ett dopp i medelhavet vid Nices långa strand. Halvhasandes sittande lyckas jag …