Resor

Höstskriverier och en snäll rånare

Hösten sprang iväg med alla sina höstligheter.

Jag vet inte varför man blir förvånad varje år, men oktober måste vara det värsta kalenderkaoset man sett. På något sätt lyckas man klämma in allt i oktober som att schemat magiskt skulle expandera likt Hermoines handväska. Vilket för övrigt skulle vara praktiskt men inte är realtistisk i en förvisso allt mer apokalyptisk men icke fantasy-värld.

I skrivvärlden av alla värlar och alla andra delar av världen är AI på tapeten. Väldigt på tapeten! Till och med den här bloggen har blivit och blir fortfarande skrapad av AI-botar som troligen tränar språkmodeller varje dag. Bottar från Kina framför allt. Kanske borde jag bli ärad, men blev mest sjukt förvånad först, sen skönk insikten in att ingen kommer undan. Det blir påtagligt när man ser besöken på bloggen och exakt vilka inlägg som läses. Under fyra dagar lästes samtliga av mina inlägg sexton gånger. Och jag har över tusen bloggposter. Jag hade alltså över arton tusen unika besökare på fyra dagar, där trafiken spred sig jämnt under dessa dagar, mest för att sidan inte skulle crasha misstänker jag. Robotarna är snälla på så vis.

Jag vet inte vad man känner kring det här? Men på något sätt känner man sig … RÅNAD. Och ja, det tål därför att tänkas på när man använder AI såklart eller hur man själv agerar i förhållande till material som faktiskt är skyddat av upphovsrätt. Vilket är typ allt när man tänker efter. För utom allt det där AI materialet då, som inte är skyddat av upphovsrätt, fast att det typ bygger på upphovsrättskyddat material. Så var god stjäl det som redan stulits!

Numera stjäl jag samtidigt som jag planterar träd med Ecosia och den AI som är inbyggd där. Åtminstone kan man vara en snäll rånare.

Visst känns det lite trist att tänka på en framtid i skrivandets värld med de förutsättningar som är och kommer. Men i dagsläget vägrar jag slås ner av det, för skrivandet är ganska mycket mer för mig än bara själva slutprodukten och vad som händer med den. Det är processen. Njutningen i att sitta och formulera en berättelse och få ner den på papper. Se den skapas. Det är alla skrivvänner jag möter längs vägen och platserna jag får uppleva. Jag älskar att jag kan skriva med en kopp hett kaffe på min trapp i sommarstugan lika väl som en pall lutad mot bilen ute med taktältet, eller på ett riktigt skrivställe som Sigtunastiftelsen och så allt mellan himmel och jord däremellan, för att inte tala om mitt lilla skrivhörn i lägenheten i vår bostad i Stockholm. Det är inte så mycket det konstnärliga verket i sig.

Och eftersom jag i dagsläget inte strävar efter att försörja mig på skrivandet, känner jag inte riktigt den djupa sorg jag förstår att andra förmodligen gör. Texter skrivna med AI är för mig döda texter. Jag vill ha talspråket, de grammatiska felen och allt det där som skaver i språket. AI lyckas aldrig riktigt skava mer än att det hotar med jordens undergång. Det lämnar inget motstånd i texten. Möjligtvis lämnar det ett tomrum i själen som jag som tur är får fylla med mitt egna skrivande.

Bilder från skrivresa till Sigtunastifelsen i september och min stuga i oktober. Båda tillsammans med Emma Kanckos som för övrigt blivit med Valöga förlag, i oktober. Förlaget hittar du här och på Instagram.

Katarina