Så var ännu en skrivvecka igång och det är onsdag mina skrivvänner där ute. Jag har skrivit varje dag hittills denna vecka på mitt vildsvinsmanus som närmare sig slutsömmarna. Nu sitter jag och funderar på exakt vad det är man ska sy med för tråd i den där sista vändan? All denna korr som ska till? Ser plötsligt liksom bara ord som liksom, som, hon och han till förbannelse och funderar till det fullaste allvar om jag någonsin på den här sidan av tjugotjugotalet kan tänkas få en bok utgiven? Alla som skriver vet att det är en lång väg till att bli utgiven. Alla vet. Alla vet att man måste kavla upp ärmarna och jobba vidare oavsett. Men det vet inte mitt huvud, inte när det kommer till svensk grammatik. Då känns allt plötsligt dödsallvarligt och lika delar omöjligt. Så jag tröstar mig med en skrivsemla på Espressoh vid Globen och tänker att det kommer en skrivdag imorgon med.

Katarina