Jag har gått ner i arbetstid. *Trumvirvel* och gratulationer är på sin plats. Den extra energin har nämligen redan kickat in och jag har fått mer tid och ork att skriva (tänka sig).

Min skrivrutin kommer så sakta tillbaka. För den som inte är bekant med begreppet så är skrivrutinen många skrivande pratar om. Den tid på dygnet dom gillar att skriva och skriver som bäst. Min tid är på morgonen och jag brukar skriva 1-2h innan jag börjar jobba, över en rykande kopp kaffe, i mörkret vid min dator medan sambon lurar på locket bakom.

Jag kan förvisso skriva andra tider och även om jag jobbar heltid. Över sommarhalvåret går det alldeles utmärkt att rulla ur sängen tidigt i några månader och skriva en timma eller två innan jag hastar iväg till jobbet. För skrivandet är lite det som gör livet värt att leva. Tycker du inte?

Men nu på vintern? Då är jag inte riktigt lika pepp när jag ska rulla ur sängen efter fem. Nu vältrar jag mer eller mindre mig snarare ur sängen typ sju, halv åtta och då är det till och med svårt att hinna till jobbet allra minst skriva innan åtta. Det kräver någon slags ninjaförmåga a’la Michelangelo och den förmågan har inte jag.

Men nu så. 80%. (Om vi ska vara helt korrekta, 81%). Nu börjar jag klockan 9 några dagar i veckan och slutar klockan 15 några dagar. Så nu hinner jag både skriva, träna och drömma, och det sätter guldkant på tillvaron mina vänner. För är vi verkligen gjorda att jobba bort våra liv? Det känns som den tanken och tanken om att jobba deltid starkt hänger samman. Det är väl nu i medelålder vi tenderar få perspektiv och vill göra något mer med vårt liv än bara jobba antar jag. Där är jag som resten av flocken. Jag följer den ut i deltidslandet.

Att jobba 80% ett tag är nog den bästa present jag kommer få i år. Särskilt skrivande människor verkar drömma om att jobba deltid. Jag hör det i poddar, jag hör det överallt i sociala medier. Och de här människorna verkar dessutom utvilade. Det verkar lovande. Utvilad. Det var länge sen.

Katarina