Kan inte fatta att det är så lustfyllt att blogga igen? Var kom denna energi ifrån kan man undra. Visst jag skrev, skriver, varje dag och det har jag gjort länge. Har en benhård skrivrutin och när jag kollar bakåt i kalendrar och dagböcker så står det skrivet där: Jag skriver jag nästan varje morgon vecka ut och vecka in. De där mornarna blir en massa ord till text som blir till kapitel som sen blir så många kapitel att det räcker till en bok. Mina lådor är fyllda till bredden av alla dessa texter. Den här veckan har skrivrutinen funkat väl. I redigeringsfasten av vildsvinsmanuset behöver jag hålla ett ganska högt tempo, för att jag för en kamp mot tiden, mot mig själv. Kampen handlar om att hinna genom hundratusen ord, nära fyra hundra a4-sidor med text som blivit till kapitel och till ett manus förhoppningsvis snart en bok, innan jag blir uttråkad. Uttråkad brukar jag bli efter sådär åtta veckor med samma harv. Det är ändå ganska bra uthållighet, kan man tycka väl? …

Så var ännu en skrivvecka igång och det är onsdag mina skrivvänner där ute. Jag har skrivit varje dag hittills denna vecka på mitt vildsvinsmanus som närmare sig slutsömmarna. Nu sitter jag och funderar på exakt vad det är man ska sy med för tråd i den där sista vändan? All denna korr som ska till? Ser plötsligt liksom bara ord som liksom, som, hon och han till förbannelse och funderar till det fullaste allvar om jag någonsin på den här sidan av tjugotjugotalet kan tänkas få en bok utgiven? Alla som skriver vet att det är en lång väg till att bli utgiven. Alla vet. Alla vet att man måste kavla upp ärmarna och jobba vidare oavsett. Men det vet inte mitt huvud, inte när det kommer till svensk grammatik. Då känns allt plötsligt dödsallvarligt och lika delar omöjligt. Så jag tröstar mig med en skrivsemla på Espressoh vid Globen och tänker att det kommer en skrivdag imorgon med. Katarina