Det bara snöar och snöar och snöar så att hälften vore nog. Så sitter jag här hemma och tampas med inledningar. Jag inser att jag ofta bara inleder texter och hastar vidare. Tänker att det är ett senare problem. Det var likadant med masteruppsatsen. Jag tycker fortfarande inte jag skrivit någon inledning där? Men det måste jag ju gjort för annars blir den ju inte godkänd och godkänd är den.

Problemet nu är inledningen på Vildsvinsserien. För hur inleder man en hel bokserie? Det känns plötsligt som jag har hela världen på mina axlar. Lika tung som den blöta snön som faller ner för taken. Jag tycker om att inleda med dialog, in medias res. Lite pang på sådär. Men ibland tror jag jag gör det för att jag gillar att hoppa över problemet och inte tampas med det. Nu i slutredigeringstider måste jag tampas med det. Jag måste ha en inledning som håller, som förklarar boken kanske hela serien. Eller måste man det?

Och så är jag tillbaka på ruta noll.

Emma är så snäll att påminna om att oxveckorna börjar nu. Det är så sant som det är sagt. Jag börjar jobba i morgon och jag är ledsen att säga det chefen, men jag längtar inte tillbaka nu. Hör selen skramla på sin hängare på väggen, klockorna ringa när oxarna vaggar fram över åkern. Jag hade gott kunnat stanna hemma en månad till. Och kanske en till. Lagom i mars kan jag tänka mig att sticka ut mitt nylle igen tillsammans med snödropparna. Det är så jag ser det.

Katarina