Year: 2026

Allt jag skriver blir till skräp

Published by Katarina

Kan inte fatta att det är så lustfyllt att blogga igen? Var kom denna energi ifrån kan man undra. Visst jag skrev, skriver, varje dag och det har jag gjort länge. Har en benhård skrivrutin och när jag kollar bakåt i kalendrar och dagböcker så står det skrivet där: Jag skriver jag nästan varje morgon vecka ut och vecka in. De där mornarna blir en massa ord till text som blir till kapitel som sen blir så många kapitel att det räcker till en bok. Mina lådor är fyllda till bredden av alla dessa texter. Den här veckan har skrivrutinen funkat väl. I redigeringsfasten av vildsvinsmanuset behöver jag hålla ett ganska högt tempo, för att jag för en kamp mot tiden, mot mig själv. Kampen handlar om att hinna genom hundratusen ord, nära fyra hundra a4-sidor med text som blivit till kapitel och till ett manus förhoppningsvis snart en bok, innan jag blir uttråkad. Uttråkad brukar jag bli efter sådär åtta veckor med samma harv. Det är ändå ganska bra uthållighet, kan man tycka väl? …

Skrivsemlan

Published by Katarina

Så var ännu en skrivvecka igång och det är onsdag mina skrivvänner där ute. Jag har skrivit varje dag hittills denna vecka på mitt vildsvinsmanus som närmare sig slutsömmarna. Nu sitter jag och funderar på exakt vad det är man ska sy med för tråd i den där sista vändan? All denna korr som ska till? Ser plötsligt liksom bara ord som liksom, som, hon och han till förbannelse och funderar till det fullaste allvar om jag någonsin på den här sidan av tjugotjugotalet kan tänkas få en bok utgiven? Alla som skriver vet att det är en lång väg till att bli utgiven. Alla vet. Alla vet att man måste kavla upp ärmarna och jobba vidare oavsett. Men det vet inte mitt huvud, inte när det kommer till svensk grammatik. Då känns allt plötsligt dödsallvarligt och lika delar omöjligt. Så jag tröstar mig med en skrivsemla på Espressoh vid Globen och tänker att det kommer en skrivdag imorgon med. Katarina

Skrivlivet just nu. Jobba 80%

Published by Katarina

Jag har gått ner i arbetstid. *Trumvirvel* och gratulationer är på sin plats. Den extra energin har nämligen redan kickat in och jag har fått mer tid och ork att skriva (tänka sig). Min skrivrutin kommer så sakta tillbaka. För den som inte är bekant med begreppet så är skrivrutinen många skrivande pratar om. Den tid på dygnet dom gillar att skriva och skriver som bäst. Min tid är på morgonen och jag brukar skriva 1-2h innan jag börjar jobba, över en rykande kopp kaffe, i mörkret vid min dator medan sambon lurar på locket bakom. Jag kan förvisso skriva andra tider och även om jag jobbar heltid. Över sommarhalvåret går det alldeles utmärkt att rulla ur sängen tidigt i några månader och skriva en timma eller två innan jag hastar iväg till jobbet. För skrivandet är lite det som gör livet värt att leva. Tycker du inte? Men nu på vintern? Då är jag inte riktigt lika pepp när jag ska rulla ur sängen efter fem. Nu vältrar jag mer eller mindre mig snarare …

Fotodagbok: Skrivresa till Åbo

Published by Katarina

1 – 6 oktober, 2025 Fick en värstaste längtan efter skrivresa, du vet en såndär när man bara åker iväg med sin skrivmakapär, checkar in och bara skriver. Det här med skrivresa. Jag har liksom alltid älskat att skriva i olika miljöer, och alltid haft en önskan om att gestalta olika platser. En stark längtan efter att vara världsbäst på att få till miljöer, att det verkligen luktar bullbak i hela texten om min karaktär är på ett kafé. Mina år som resebloggare har satt sina spår i mitt skönlitterära skrivande får man väl ändå säga och drömmen om platsen lever inom mig. Trots det är jag urusel på miljö, eller kanske just därför? Eller kanske inte urusel, men i alla fall rätt dålig på att gestalta miljö. Dialog och andra sidan kommer till mig klart som korvspad, men det där andra, att truga fram ord om hur något ser ut är inte min grej verkar det som. Så hur gör jag då när jag inte kan? Jo, jag får lägga till ett träd eller …

Den är ute!

Published by Katarina

Ursäkta att jag haft lite mycket att göra. Men nu så, nu är den ute min skrivbäbis. Just click on it! Skrivberättelser – Om folkbibliotekariens praktiska skrivkunskap För att hamna på landningssidan för det digitala vetenskapliga arkivet kan du go old school och -> klicka här. Utöver den finfina uppsatsen har även min mastersexamen landat i den digitala posten. Jag tillåter mig att säga att det känns så jävla nice. Katarina

Problemet är inledningar

Published by Katarina

Det bara snöar och snöar och snöar så att hälften vore nog. Så sitter jag här hemma och tampas med inledningar. Jag inser att jag ofta bara inleder texter och hastar vidare. Tänker att det är ett senare problem. Det var likadant med masteruppsatsen. Jag tycker fortfarande inte jag skrivit någon inledning där? Men det måste jag ju gjort för annars blir den ju inte godkänd och godkänd är den. Problemet nu är inledningen på Vildsvinsserien. För hur inleder man en hel bokserie? Det känns plötsligt som jag har hela världen på mina axlar. Lika tung som den blöta snön som faller ner för taken. Jag tycker om att inleda med dialog, in medias res. Lite pang på sådär. Men ibland tror jag jag gör det för att jag gillar att hoppa över problemet och inte tampas med det. Nu i slutredigeringstider måste jag tampas med det. Jag måste ha en inledning som håller, som förklarar boken kanske hela serien. Eller måste man det? Och så är jag tillbaka på ruta noll. Emma är så …

allt går med kaffe

Published by Katarina

Klarar jag det här nu eller? Vi är insnöade. Typ nästan. Det känns som så. Efter att jag satte punkt punkt för Vildsvinsserien, del 2, råmanuset igår, backade upp clabbet, backade ur Scrivener och andades ut gick jag och Erik, några vänner på China på Söder. Men inte före att jag gjorde en etthundrafemtusenords utandning på tunnelbaneperrongen, med skosulorna fulla av snö. För Vildsvinen tvåan, är en lång en. Jag skrev i oktober. Jag skrev i november och jag skrev i december. Jag har aldrig någonsin skrivit så lång tid på ett råmanus och inte under tre faser. Jag river ALLTID av det i en vända i rädsla att aldrig komma till slutet, rädsla att ge upp i slutspurten. På sätt att vis är att skriva att hålla andan och man tycker att man borde lära sig någon gång att man inte kan hålla andan och springa ett maraton, för det är vad att skriva en bok är. Sedan jag satte punkt, backade upp och backade ur och allt det där har jag laddat för …

Ett nyårslöfte jag alltid håller

Published by Katarina

Nytt år och nya tider, sådär. Upptäckte till min stora glädje (idag när jag har tid att ligga på latsidan, typ nyår är inte min grej pga gillar inte att vara uppe sent) att Bloglovin kommit tillbaka. Det kändes vintage. Jag loggade in och för den som inte vet vad Bloglovin var var det en app att följa bloggar i. Och mitt gamla flöde fanns kvar! Såklart har många av de jag en gång följt slutat att blogga. Men samtidigt fanns många kvar. De gamla storbloggarna gör ingen besviken, förutom att det finns de som UnderbaraClaras som lagt sitt bakom betalvägg. Det kan man ju förstå, men värst roligt är det väl inte för mig som läsare som är så ofantligt nyfiken och har all tid i världen en nyårsdag som denna att scrolla. Annars började jag den första januari med att se på fyrverkeriet i Enskededalen och i den tidiga morgonen cykla hem i snö, jag svär det snöar på bredden här. När jag kom hem kröp jag ner i soffan och läste ett …