Den där uppsatsen har gnagt mig under hela hösten för att den aldrig blir klar. Jag visste innan jag började skriva, att det skulle bli så. För sån är jag. Jag drar texter i långbänk till den grad att jag är helt blind och inte kommer vidare ändå. För att inte tala om den dåliga motivation jag har att färdigställa texter, de där sista procenten är alltid svårast. Jag och min skrivkompis E, pratade om ledord för nästa år, jag noterade ju mitt till färdigställ både i min nya kalender som tar fart idag, första veckan på det nya året även om det fortfarande är 2025 i skrivande stund. Och när jag laddade upp min masteruppsats i Diva med det fina namnet Skrivberättelser, då kändes det nästan som om jag tryckte på knappen färdigställ och inte ”skicka in”. Så nu är uppsatsen färdigställd för nin del och väntar på granskning av Diva-administratörerna vid Uppsala universitet.

Men den är fin, den är väldigt fin och jag är stolt som en tupp, även om jag när jag tryckt på färdigställ eller skicka in- knappen genast fick katastroftankar och trodde att jag skickade in helt fel fil, högst troligen alla dåliga intima skönlitterära scener jag någonsin skrivit för det måste ju hamnat i min masteruppsats mapp på One Drive måste det inte (?) och försökte kontrollera det tusen gånger och det inte gick. Även då tänker jag: Den är åtminstone fin och förhoppningsvis slipper den den dammiga skrivbordslådans öde alldeles alldeles snart och då, precis då återkommer jag med en länk så att världen kan läsa och granska min skrivbäbis i sömmarna. Det låter väl bra?

Att skriva är inte utan ångest och katastroftankar. Att publicera kräver övning. Vare sig det är att publicera på en blogg som denna, eller på annat sätt skicka ut sina texter i världen, vare sig det är framgångsrikt eller inte. När man trycker på knappen, då kommer de.

Jag och E pratade om det här svåra att när man skrivit något och ska tala om det, berätta vad det handlar om så hamnar man alltid i den här, ”Ja vad handlar det om egentligen?” Det undrar jag nu när jag tittar på uppsatsen. Samtidigt är uppsatser ju bra på så vis. Titeln är ju som en enrads-synopsis och den handlar om precis det som står där. Skrivberättelser – Om folkbibliotekariens praktiska skrivkunskap. Det är berättelser om bibliotekariens skrivande och vilken kunskap den har med sig in i yrket, kort och gott.

Katarina