Idag satte jag den sista punkten i mitt råmanus i andra delen för vildsvinsserien med en kortelikort epilog, vilket fick mig att fundera på prologer och epiloger men även att skriva synopsis för bok tre. Just epiloger, en slags framtidsblick är verkligen ”det ena leder till det andra” och resulterar i nya berättelser när jag skriver dem. Bok ett i serien har ingen prolog, det finns inget före protagonisterna möts. Men den har dubbla epiloger, där en av epilogerna leder till tanken om bok sex. I bok två finns heller ingen prolog, har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just prologen i varje fall inte läsa den, men det finns en epilog som leder till kärnan i bok tre. I bok tre kommer det finnas en prolog, åtminstone finns det en i planeringsstadiet, som i sin tur saxar tillbaka till en kärnhändelse i bok två.

Det är som ett pussel, som bara kan läggas av författaren. För det är min hjärna. Min fantasi. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Igår åt jag hemlagat indiskt och fick storhetsvansinne. Tror att jag kan skriva, flyter på skrivmolnet och så efter ett råmanus med etthundratusentrehundratre ord tills att jag minns att det är bara ord som ska skrivas om och om.

Katarina