Min hjärna är i ett digitalt rensningsmode. Text och tankar flödar ut ur fingrarna och jag får allt och inget gjort. Igår ansökte jag om en högskoleexamen i kreativt skrivande. Idag om en filosofie masterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag blir förvånad själv över att jag har över fyrahundra högskolepoäng, när hände det kan man ju undra? Men det hände och högskolepoäng går att konvertera till examina, ibland i alla fall om man har tagit sig genom den tradiga processen av att skriva uppsats som verkligen inte är min grej. Trots det har jag nu lyckats harva ur mig en uppsats för höskoleexamen samtidigt som jag jobbade häromåret, en kandidatuppsats förvisso när jag var tjugotre och heltidsstudent och nu senast en masteruppsats om den skrivande folkbibliotekarien. I år mina vänner, då small det.

Så att trycka på knappen och ansöka om den där nedrans mastern känns så välförtjänt att det inte är klokt.

Att knyta ihop säcken med mina utbildningar och den här digital rensningen jag håller på med känns närliggande. På morgonen innan allt det här mastersexamensansökandet skedde sydde jag också ihop kärnberättelsen till råmanus två i min vildsvinsserie. Har lite finlir kvar men sen så. Ett komplett råmanus! Över hundratusen ord.

Det känns som om det här förvandlades till ett skrytinlägg? Men eftersom ingen längre läser den här bloggen, så är det väl för mig själv jag skryter. Kan lika gärna passa på. Jag har också bearbetat del ett i vildsvinsserien. Så det så! Skryt skryt skryt.

Men det här att skriva råmanus. Det är en särskild process. Ett verkande av ett slag. Eller egentligen går det väldigt väldigt bra, tills man kommer till den berömda andra halvan av boken, typ när man passerat mitten och inser att man måste knyta samman allt skräp man producerat. Det som innan var mest glädje förvandlas snabbt till en seg kolasmet där man börjar avsky sina karaktärer som rent krasst egentligen är en förlängning av en själv. På något sätt infinner sig ett självhat som inte går att förklara för den som inte skriver själv. Närmast är att säga att man stirrar in i sin egen spegelbild och spegelbilden stirrar tillbaka, man är trist och grå, glädjen har runnit ut vid fötterna men man måste ändå gå ut genom dörren och visa sig för folk.

Så 2025 var kanske råmanuset och examinas år. 2026 får bli ett år med fokus på att fortsätta färdigställa. Ledord: Färdigställ. Har du något ledord?

Katarina