Jag känner ett stort behov av att skriva av mig. Jag har inget att säga vill bara låta händerna löpa över tangenterna, tankarna flöda ut genom dem, möta kontakten med det elektroniska och etern. Jag vet inte varför, kanske går ränderna aldrig ur på en över tio år bloggare frenetiskt dagboksskrivande person som åtsidosatt all tid för reflektion och lagt den in i forskning det senaste året? Det är som en damm, den är full och vill svämma över: jag behöver öppna luckan och säga något.

Vad det något är är oklart. Jag vill säga något om allt det skrivande gör, om alla mina projekt jag pysslar med. För jag skriver så att tangenterna blir utslitna, min kroniska lilla knöl på långfingret kommer tillbaka och tanken alldeles tjocknar ihop till en smet jag inte får reda på. Men så snart jag närmar mig tanken om vad jag vill säga, smakar på den och formar orden om det jag vill prata om får jag panik. För att prata om sitt skönlitterära skrivande känns alltid som om jag jinxar det? Som om jag säger arbetstiteln till mitt projekt högt utanför min smala skrivkrets förstör den enskilda handlingen hela skrivprocessen. Som att boken redan är skriven då, eller vad ännu värre är, skriven och tuttad eld på och det enda jag håller i min hand är askan av det som blev kvar när jag började prata om det. Varför är det så? Det har jag alltid undrat över: Varför är det så svårt att prata om sitt skrivande?

Katarina