Month: december 2025

Vykort från Norrköping

Published by Katarina

Hej läsare! Det var längesedan jag skickade ett vykort. Eftersom bloggandet är precis som det brukade vara, tänkte jag återuppta något jag alltid brukade göra, nämligen skicka ett vykort som förhoppningsvis landar innan jag kommer hem igen. Jag och sambon har spenderat mellandagarna i Norrköping fast märk nog, inte i stugan. Vi har spelat en liten julturnering i squash, bott på hotell och strosat Norrköpings butiker efter mellandagsrea-fynd. Som vanligt har jag skrivit vid skrivbordet vid hotellet och köpt allt annat än just reaprodukter. Och som vanligt längtar jag efter kaffet hemma. Postar det här på närmaste postlåda längs E4an. Katarina

Skrivberättelser och andra bryderier

Published by Katarina

Den där uppsatsen har gnagt mig under hela hösten för att den aldrig blir klar. Jag visste innan jag började skriva, att det skulle bli så. För sån är jag. Jag drar texter i långbänk till den grad att jag är helt blind och inte kommer vidare ändå. För att inte tala om den dåliga motivation jag har att färdigställa texter, de där sista procenten är alltid svårast. Jag och min skrivkompis E, pratade om ledord för nästa år, jag noterade ju mitt till färdigställ både i min nya kalender som tar fart idag, första veckan på det nya året även om det fortfarande är 2025 i skrivande stund. Och när jag laddade upp min masteruppsats i Diva med det fina namnet Skrivberättelser, då kändes det nästan som om jag tryckte på knappen färdigställ och inte ”skicka in”. Så nu är uppsatsen färdigställd för nin del och väntar på granskning av Diva-administratörerna vid Uppsala universitet. Men den är fin, den är väldigt fin och jag är stolt som en tupp, även om jag när jag …

Indiskt och epiloger

Published by Katarina

Idag satte jag den sista punkten i mitt råmanus i andra delen för vildsvinsserien med en kortelikort epilog, vilket fick mig att fundera på prologer och epiloger men även att skriva synopsis för bok tre. Just epiloger, en slags framtidsblick är verkligen ”det ena leder till det andra” och resulterar i nya berättelser när jag skriver dem. Bok ett i serien har ingen prolog, det finns inget före protagonisterna möts. Men den har dubbla epiloger, där en av epilogerna leder till tanken om bok sex. I bok två finns heller ingen prolog, har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just prologen i varje fall inte läsa den, men det finns en epilog som leder till kärnan i bok tre. I bok tre kommer det finnas en prolog, åtminstone finns det en i planeringsstadiet, som i sin tur saxar tillbaka till en kärnhändelse i bok två. Det är som ett pussel, som bara kan läggas av författaren. För det är min hjärna. Min fantasi. Och det kan ingen ta ifrån mig. Igår åt jag hemlagat indiskt …

2025 råmanusen och examinas år

Published by Katarina

Min hjärna är i ett digitalt rensningsmode. Text och tankar flödar ut ur fingrarna och jag får allt och inget gjort. Igår ansökte jag om en högskoleexamen i kreativt skrivande. Idag om en filosofie masterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Jag blir förvånad själv över att jag har över fyrahundra högskolepoäng, när hände det kan man ju undra? Men det hände och högskolepoäng går att konvertera till examina, ibland i alla fall om man har tagit sig genom den tradiga processen av att skriva uppsats som verkligen inte är min grej. Trots det har jag nu lyckats harva ur mig en uppsats för höskoleexamen samtidigt som jag jobbade häromåret, en kandidatuppsats förvisso när jag var tjugotre och heltidsstudent och nu senast en masteruppsats om den skrivande folkbibliotekarien. I år mina vänner, då small det. Så att trycka på knappen och ansöka om den där nedrans mastern känns så välförtjänt att det inte är klokt. Att knyta ihop säcken med mina utbildningar och den här digital rensningen jag håller på med känns närliggande. På morgonen innan allt …

varför är det så svårt att prata om sitt skrivande?

Published by Katarina

Jag känner ett stort behov av att skriva av mig. Jag har inget att säga vill bara låta händerna löpa över tangenterna, tankarna flöda ut genom dem, möta kontakten med det elektroniska och etern. Jag vet inte varför, kanske går ränderna aldrig ur på en över tio år bloggare frenetiskt dagboksskrivande person som åtsidosatt all tid för reflektion och lagt den in i forskning det senaste året? Det är som en damm, den är full och vill svämma över: jag behöver öppna luckan och säga något. Vad det något är är oklart. Jag vill säga något om allt det skrivande gör, om alla mina projekt jag pysslar med. För jag skriver så att tangenterna blir utslitna, min kroniska lilla knöl på långfingret kommer tillbaka och tanken alldeles tjocknar ihop till en smet jag inte får reda på. Men så snart jag närmar mig tanken om vad jag vill säga, smakar på den och formar orden om det jag vill prata om får jag panik. För att prata om sitt skönlitterära skrivande känns alltid som om …

tre år

Published by Katarina

Det var inte igår jag skrev något här. Herregud det har gått tre år. Sidan har säkert legat ner i över ett år? Tiden flyger iväg, som man säger. Det känns främmande att skriva ett blogginlägg, som om man inte riktigt vet vem man skriver till. Är det til mig själv? Det första jag upptäckte när jag fick upp den är vilken tidskapsel det är för mig. Livet konserverat i foton och text, digitala koder på en skärm som påminner en om livet. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för det går inte att skriva ifatt tre år. Jag vet att jag spenderade två av dem med att studera till bibliotekarie och ett halvår till att få klart med min masteruppsats. Och nu? 2026 väntar och det finns inte mycket planerat. Kanske ska jag byta jobb. Kanske blir det en klar bok. Jag fortsätter skriva. Det är klart som korvspad. Även om det inte syns här, skrev jag ändå under tre år. God jul familj och skrivvänner.