Resor
Leave a comment

Riktiga drömmar

Mornar är ofta intressanta när man sover lite längre, ni vet när man sovit så länge att man börjar drömma på riktigt och vaknar i ett hopkok av förvrängd verklighet. I natt var en sådan natt (säkerligen till följd av min långa ledighet med allt längre sovmorgnar), när jag var inblandad i en fullständig jakt, så hemskt att jag knappt kan sätta ord på hur stressad jag var när jag vaknade. I drömmen kör jag bil snabbare än jag någonsin kört och pratar i telefon samtidigt. Ett hopkok av tankar kring framtida vaccinering, eventuella följdsjukdomar, andra rädslor och actionfilm. Men vi går inte händelserna i förväg, jag backar bandet och berättar om drömmen istället.

En tidigt morgon är jag på sjukhuset och träffar min husläkare, en snygg dam i sina bästa år, och får en spruta. Precis som vanligt efter min spruta går jag ut på parkeringen och blir plötsligt kidnappad av tre män i mörka kläder och insläpad i en mörk stadsjeep. Sen minns jag bara vagt något om en rondell och att jag på något vis lyckas rymma och hoppa in i en annan bil, superstressad, med tre män i hasorna kör jag därifrån med plattan i botten och ringer SOS Alarm som svarar efter lång tid. När jag ringer kan jag knappt slå 112 (en av mina vanliga ångestgrejer, att jag ringer 112, att jag inte lyckas få siffrorna rätt och att det tar oändligt lång tid innan jag kommer fram eller att jag inte kommer fram alls). Personen på SOS Alarm pratar lugnt med mig och säger att jag inbillar mig ”Det finns ingen som jagar dig”. ”Jag inbillar mig inte”, skriker jag frustrerat, lägger på och ringer SOS Alarm igen, och även nästa person insisterar på att jag inbillar mig och kopplar mig då vidare till min husläkare. Precis i det ögonblicket har jag telefonen i högsta hugg, skriker, kör som en galning och är så stressad att hjärtat nästan klappar sönder. Min husläkare svarar precis som SOS Alarm ”Du vet att det är bara inbillning, du behöver bara andas lugnt” och något där och då går upp för mig. Just ja, det låter bekant det läkaren säger. Läkaren fortsätter ” Vi gör som vi brukar och ringer Erik, det brukar bli bra när du får prata med Erik”. Någonstans vagt i minnet, där mellan dröm och vakenhet vet jag att jag är sjuk och inte kidnappad; Jag lider av schizofreni.

Jag vaknar och säger till Erik ”Jag har drömt så galet!” varpå Erik svarar ”Du får berätta sen.” och jag trillar ner i dvala, återigen.

Katarina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.