Apelsin, det enda jag kan tänka på är att jag vill ha apelsingula tapeter i sovrummet. Ge mig färg, ge mig ljus.

Det verkar svårt för alla nu, kanske allra mest Sveriges regering som på en darrning kommer att trilla över i det nya året utan en julsång eller mellandagsrea till tröst.

Med stängda bibliotek komma e-böckerna bli min räddning. Kometen kommer är mitt jultips från mig till dig. Var inte rädd, Mumintrollet har sin grotta som skyddar från naturkatastrofen men vem ska rädda dig Stefan från den i Sverige annalkande stormen? Att krypa in i en grotta kommer nog bli svårt Stefan, med ettriga medier som gräver fram minsta lilla köpcenterbesök var du än gömma dig.

Stjärnorna, faller I natten nu
Himlarna sänker sig
Ner över jorden

Och när stjärnans bloss
Tänder sitt ljus hos oss
Brinner en låga klar
I hela norden

Jag erkänner, jag var på Sci-fi – bokhandeln dagen innan jul. Det var inte smart. Ett virusstålbad om något. Jag lever på hoppet att mina antikroppar skyddar mig, men inte ens de eller dubbla lager munskydd kan ta bort det faktum att det var knökfullt där dagen innan jul. Gamla Stan är trångt när som helst på året, javisst, men särskilt innan jul. Jag stressar runt, köper en bok och stressar runt ett varv till och köper en bok till. Det blir två böcker till Erik i julklapp, Labyrinten av Simon Ståhlenhag och Cthulhu vaknar av H.P Lovecraft. Sen köper jag Svenskjävlar på lakritsbutiken och de är redan slut.

Jag har även hunnit till Stockholms Universitet för att ordna med bibliotekskort i bokkristider som dessa. Man tar vad man haver och SU håller öppet när Stockholm Stadsbibiliotek inte gör och när Södertörns högskolebibliotek stängt för alla utom dess studenter. Det visar sig dock snabbt att den litteratur jag komma att behöva till framtida högskoleskurs inte går att låna om man inte studerar på SU själv. Så för att läsa, kommer jag behöva sitta på plats och läsa. Ja, på vilket sätt tänkte man att stänga biblioteken skulle minska spridning? Tror man att pengar i tusental plötsligt trillar ner i studentens ficka så att man kan köpa all litteratur man behöver och stanna hemma och läsa, så tror man fel.

Det här med biblioteken är droppen. Förtroende förbrukat. Vad håller på att hända? Och nu har det visat sig att det inte fanns något lagstöd för handlingen. Den stora mörka ormen har tagit en tugga i demokratin och giftet sprider sig nu, det är vad som håller på att hända.

Julen är inställd och jag brygger kaffe som vanligt. Jag plockar fram Astrid Krigsdagböcker som jag började på förra julen. Det finns intressanta lärdomar att ta med sig från kriget, om det nordiska samarbetet och hur vi nu i virustider bryter ned det, sten för sten, handslag för handslag. Det är väl ändå trots allt tydligt att det är alle man stand allena? Om man får tro tidningen finns det ingen större tilltro till den svenska strategin i de andra nordiska länderna. Storebror är inte längre den förebild vi än gång varit och med stängda gränser till Danmark raserar vi nu förtroendet lite till. Vittnesbörd från Norge beskriver att norrmanen skyr svensken i smittotider, som att vi på något vis skulle vara mer smittsamma än några andra. Men ja, nu hanterar vi ju Danmark på ingalunda olikt sätt och offrar Öresundsregionen i tron att det skyddar mot den nya virusstammen. Någon skrev ”Det torde inte vara en förvåning (för de som styr) att det finns en liten dansk ö vars färja går till Ystad”. Julen då man glömde bort Bornholm i hysterien är här.

För den som kan sin krigshistoria var Sverige neutralt under kriget. Men vad är neutralt om vi för att vara neutrala bitvis lämnar Norge åt sitt öde och tillåter tyska soldater på permittering färdas genom Sverige via tåg eller mest sitta och oja oss över Finlands utsatthet för ryssen, för när allt kommer omkring vill vi helst inte lägga oss i just de konflikterna, så vi nöjer oss med att oja och erbjuda stöd efteråt, där världen redan har rämnat. Där världen redan rämnat, där kommer Sverige in.

Julen är här
Och lyser frid på jorden
Glädjen är stor 
I ett barns klara ögon bor den
Julen är här
I våra mörka länder
Kom låt oss ta varandra händer
När julen är här

Vi har krigat och vi har samarbetat och efter andra världskriget har det nordiska samarbetet växt starkare. Människans förmåga till samhörighet tycks växa ur motgångar.

Men kommer känslan av gemenskap hålla för trycket även under virustiden?

På julafton parallellt med Krigsdagböckerna och att de började sina började jag läsa Astrids Mio, min Mio. Minns du den? Denna fantastiska skapelse, född ur minnen och fasa från krigen, från nazismen, fascismen och bolsjevismen, från förtryckaren och den förtryckta. Från allt det Astrid hatade. Mio har kommit som nyutgåva i år med illustrationer av Johan Egerkrans och varje sida är en mörk njutning.

Julafton kommer med ljusare tider, vi har sol och tar en lång promenad genom Högdalens centrum, förbi nagelsalongerna som håller öppet i Högdalsgången och till Bandhagen. Jag får en pushnotis om att man enats om ett Brexitavtal. En julklapp, från politikerna i Europa till oss medborgare.

Hokus pokus så var vaccinen klara. Nu börjar vaccinationstiden och människan slappnar sakta av. Jag ser vaccinet komma med ljusare tider och jag ser ett monster komma som tar allt större bett av demokratin. Antivaxxare och människor tveksamma till ett nytt vaccin oroar samhällen och tvingar fram olustiga handlingar från de styrande i en hisnande takt.

Juldagen klampar in, jag sover allt längre på morgonen och Facebookflödet fylls med bilder från en annorlunda jul. Erik börjar läsa högt för mig ur Cthulhu. Jag skriver, skriver och skriver och jag börjar ordna med en skrivhörna i sovrummet. Jag måste ha lugn och ro när jag skriver.

Annandagen trillar in, det snöar fortfarande och biblioteken är likaså fortfarande stängda. Det kommer en pushnotis om ett juldagsdåd i Nashville, en bomb har sprängts och det är ett okänt antal döda. Det gamla mörkret är också fortfarande närvarande, terroristmörkret. Ytterligare en notis, Saturnus och Jupiter linjerar och skapar en dubbelplanet. Häftigt! Jag önskar att jag likt mumintrollet fått besöka ett observatorium och se en dubbelplanet. Tänk att jag varit i ett, på Island, hinner jag tänka. Jag köper programmet Scrivener och fortsätter skriva. Jag skriver och skriver och försöker komma till terms med programmet. En till pushnotis, en muterad stam av viruset har kommit till Sörmland. Jag fortsätter läsa det allra sista av Krigsdagböckerna. Dra mig baklänges! Av Astrid får jag veta att man bombade Stockholm under ww2. Jag hade inte en endaste aning! En googling bort läser jag om ett kvarter där en bomb föll (nära Eriksdalsbadet på Södermalm) som efter detta döptes till Ryska smällen. Erik är född och uppvuxen inte så långt ifrån och även Erik är novis.

Det är tur att man har böcker i virustider. Jag tror inte mänskligheten har läst såhär mycket på väldigt länge. Även om vemod och melankoli ligger tungt över våra axlar läser vi och hoppas på det vaccin som nu idag på annandagen anländer till Sverige.

Söndagen den 27e december 2020 går till historien. Den första svensken vaccineras! Gun-Britt Johnsson, 91, på Bokens vårdboende i Mjölby är först ut. Tacka vet jag att bristerna i äldrevården har synliggjorts. Tack Coronakommisionen, kanske får vi en äldrevårdsreform till följd av ert arbete med lite tur.

Jag läser ut Astrids Krigsdagböcker samma dag Gun-Britt vaxxas och skakar av mig melankolin. Jag tar fram penna och papper och skriver ner alla mina resedrömmar för det nya året, för framtiden som nu närmat sig med stormsteg i juldagarna. Det är dags att drömma sig ur detta mörker. Nytt år närmare sig, slagsmålet om vaccinet kan börja och det som blir 2021s hippaste selfie, bör snart dyka upp i ett flöde när dig; ”Vaxxien”. Eller kan vi inte kalla det för det den är istället? Sprutselfien.

Gott nytt år allesammans! Idag rundar vi av 2020, låter de falnande stjärnorna falla och gör plats på himlen för nya. Vilket år vi har haft, så säg.

Katarina