Helgen är här och jag vaknar till en mans äppelsug, oskyldig som en brud, skakar galler medan en annan man gråtande, trots sina synder inte alls skakar galler, bekvämt sitter i TV4s soffa. Så kan det gå när inte haspen är på, men trots att haspen är av, låter jag den gråtande mannen ta flera minuter av min tid, hela fragment av min lördag, tid i vanliga fall så värdefull där jag bara borde ha klappat Nisse, klippt med ögonfransarna och gått vidare med mitt liv. Både jag och alla andra.

Men jag är kvinna i frågan, jag tar fram den mentala mattpiskan och tänker att om man någon gång ska få använda den, är det nu.

Egentligen skulle jag skriva min första text om skrivande, om det projekt jag tagit på mig att läsa Så gör jag och göra övningarna där i, men det blir det inte så. Jag irrar istället runt hemma, bland kaffekoppar och hungriga kaniner, bland ett virrvarr av frukost och hö. Mitt fokus är någon annanstans och inget blir skrivet, ej heller gjort.

Tanken slår mig. Vad finns att göra när man inte får något gjort?

Jag tar mig ut i Högdalsvårluften. Den möter mig med kyla, men med sol. Jag glömmer den gråtande mannen och parkeringsboten från veckan och fokuserar på andra fragment av min tid. Kolonilotter. Stålhästen.

Väl hemma är det svalt men värmande med en nudelsoppa på balkongen. Energin och styrkan kommer tillbaka att fokusera på rätt män i livet och stänga ute resten. Jag dricker kaffe och bläddrar i Längs spåret, en tågluffarguide till Sverige. När virustiden är förbi ska jag luffa, det lovar jag mig själv. Jag lovar också en text här, när jag läst klart den. Men nu blir det rabarberpaj och vaniljsås, så det så.

Katarina