Jag förstår plötsligt björnar. Det här med ide är en bra grej, faktiskt. Att landa, bokstavligt och mentalt sätter perspektiv. Att stanna upp på hösten, efter sommaren när semestern är över och jobbet pockar på är min chans. Då likt björnen sänker jag hjärtfrekvensen, minskar ämnesomsättningen och kroppstemperaturen och går in i min vintervila, där en kopp kaffe, raggsockar, böcker och text blir min grotta. Den här tiden på året är min chans att i ett lugnare tempo ha tid att reflektera och se vart kompassen pekar framåt. Så rynkar jag på näsan när du frågar mig om vi ska ut och fara tillsammans, så är det enbart för att kompassnålen fortfarande vibrerar och väntar på att finna sin riktning.

När semester inte längre handlar om att varva ner

De flesta av oss har kommit till den punkt då vi anser att jorden snurrar på i en takt vi inte är bekväma med, varken för oss själva eller framtida generationer. Vi kan ta weekendresemålen som exempel, som boven i resedramat som utspelar sig på flera fronter. Att alla möjliga destinationer inom tio timmars flygtid blivit tillgängliga som weekendresemål är det rungande beviset på min teori om att vi springer fortare än vi orkar.

Häng med nu, så får vi se om du håller med – >

Jag tror många i grund och botten är intresserade av att resa som avkoppling och för att fylla på med energi och perspektiv. Att om en åker långt och länge också stanna länge, varva ner och låta intrycken sjunka in samt över lag leva i ett lugnare tempo. I alla fall i teorin. Men i en allt snabbare värld orkar vi helt plötsligt inte längre stanna länge när vi reser. Vi orkar inte varva ner, även när vi reser långa sträckor för vi har ju ”varken tid, energi eller pengar” att göra så. Kortare och fler resor har blivit lösningen på ett problem som vi skapat själva, ett problem född ur vår intryckskänsliga hårt arbetande tid. Pressresor är ett vackert exempel på det där en har ett schema från morgon till kväll, helt utan tid för reflektion, för en förväntas som människa idag att kunna jobba hårt fem dagar i rad, helt utan vila och protest (om en protesterar möts en av ”men du är ju bara här nu”). Det är numera nästan normalt att åka hem efter en resa och ligga i sängen i tre dagar och inte träffa någon, efter resan.

Vår sensitiva hjärna pressar oss likt ett sockerberoende att fortsätta i den takt vi gör, att maximera tiden. Om vi inte maxar bestraffas vi med känslor av utanförskap och otillräcklighet. Ja, jag behöver nog inte förklara mer men att ha en reseblogg och inte resa regelbundet är ungefär lika med identitetskris och senare eventuellt döden. För om jag inte längre reser vem är jag?

Att gå i reseide

Det här är ungefär vad som hände som gjorde att jag nu gått i reseide;

Hemkommen efter roadtripen i Norrland var jag mer eller mindre uttömd. Jag var stolt över mig själv som bott i tält lite varstans i norra Sverige med Linda och bestigit Kebnekaise en vecka efter halsflussliknande sjukdom, och kände mig starkare än starkast av att klara det. Så under augusti var jag stark, men uttömd. Jag hade gått ner en massa i vikt och energidepåerna var mer eller mindre tömda. Jag upplevde mig själv som stark och svag på samma gång och att jag kört mig själv rakt ner i botten. Jag visste att jag var tvungen att ladda om och ut på vandringsresa i september, något jag bokat redan i maj med en non-profitorganisation som önskar få till en camino på den italienska rivieran. Föga anande jag hur dränerad jag skulle vara mot slutet av sommaren. Så åter från resan i september så bestämde jag mig inte för att boka fler resor, mer upplevelser. Att vara helt uttömd där tankarna står still i huvudet är inte ett normalläge för mig så jag bestämde mig då för att det var av största vikt att fokuserar på en sak, återhämtning, att få tillbaka energin för att återigen fungera på normalnivå.

Så vad händer då när en resebloggar och tillfälligt slutar resa?

Vart går nästa resa?

Reaktionen från omgivningen på ett beslut att inte boka fler resor är på sätt och vis underhållande. Jag får ständigt frågan, likt kvinnor i 30 årsåldern som har en pojkvän om man inte ska skaffa barn snart; ”Vart går nästa resa?”. Frågan återkommer varje vecka av samma personer som frågade föregående vecka och nya och jag är såklart inte ensam att drabbas av det här. Den här frågan får alla som älskar att resa och bara häromdagen skrev Marianne med bloggen Glimt av Verlden om frågan hon får precis hemkommen från senaste resan.

Första veckorna efter vandringsresan gjorde frågan ont i magen av obehag. FOMOn (fear of missing out) kickade in, känslan av att inte vara en reseförebild fick sig en törn och ja allt det där. Nu? Nu är jag i ett mellanläge och då känns det mest bara skönt. Acceptans och att tillvarata nuet ligger framför fötterna och tid för reflektion börjar infinna sig automatisk. Senast häromdagen pratade jag med min kollega Pia om just att gå i reseide, vikten av att stanna upp och vad det gör med en.

Att gå i reseide för att stärka den inre kompassen

Jag tror ibland det är tur att jag är född med en stark inre kompass som guidar mig i livet. Den ger mig ro när andra stressar på och minskar risken att jag gör val jag egentligen inte är intresserad av. Kanske ger den ibland en liten för stark fuck – you inställning till livet, men kanske är det ibland den sköld en behöver för att ta sig genom livet något sånär helskinnad. Den är helt klart händig när omgivningen pressar på och en är rädd att gå vilse, i alla fall.

Och vart pekar kompassen nu då?

Just nu vibrerar fortfarande kompassnålen när jag försöker sätta ut riktningen och jag väntar på att svaret ska infinna sig. Det har varit en höst med politisk oro och klimatångest hos befolkningen och det påverkar såklart kompassen att fokusera på Norden till kommande år. Något jag inte har något emot såklart, säkert inte heller mina läsare för det är faktiskt Sverige som går bäst här på bloggen, och Norden är trots allt min stora kärlek. Det finns fortfarande så mycket outforskat här för mig och jag fortsätter mitt projekt att besöka Sveriges alla nationalparker, en efter en. Det har ju t ex kommit en ny nationalpark under året, Åsnen, som jag har span på.

Utöver tankar om resebloggens framtid är jag i en fas där jag funderar på jobbyte eller att kompetensutveckla mig och jag kikar allt oftare på bostäder här i Stockholm. Ja jag är ju en person som inte alls är intresserad av att köpa bostad egentligen utan trivs finfint i hyresrätt men ändå finner jag mig dagdrömmande om allt från gammalt 50 tal till nyproduktion. Kompassnålen verkar ha landat på Stockholm, i alla fall för tillfället.

Katarina

Ps. Att fokusera på Norden är inte ett likamed-tecken att jag kommer sluta göra längre resor eller lämna Norden. Jag är fortfarande osäker på vad ett val att sluta flyga gör för t ex social hållbarhet (tolerans för andra osv), även om jag är medveten om att det är nyttigt ur klimatsynpunkt.