Resor
comments 3

”Famous last words.” Franska gränsen till Ventimiglia

10e sep – Franska gränsen till Ventimiglia. Etapp 1.

Jag vaknar och klipper med ögonen. Jag kollar min instagram och har fått ett meddelande från en vän som svar till att jag sagt att det pratas dåligt med engelska här i Italien. ”Sägs ju vara den bästa förutsättningen att lära sig språket på. Du behöver väl dock bara kunna säga ”Ciao, dov’è il mio prosecco e pasta?” ?” Charles berättar att han dricker ingefärste innan frukost. Han har alltid har med sig sin kettle när han reser så att han kan börja dagen med just det. Solen går upp och det är svårt att hitta adjektiv som gör rättvisa nog. Andrea som äger det underbara boendet vi bor på serverar mig cappuccino mitt i naturens morgon-tv och säger ”damerna först”.

Och ungefär det tänker jag att jag klarar mig på resten av min tid här.

Els, Inma, Charles, Andrea, Marika.

Vid frukost fortsätter Charles berätta historier, nu om sin vän som skickat ett mail om goodiebagen vi fick igår. Vännen undrar var kondomen är. Först fattar jag inte. Inser snart att det lika gärna kunde varit en kondom där i, för vad finns inte i våran goodiebag? Det är flaskor, pannlampa, första hjälpen, bandana och en lite ryggsäck som är genusterotyp där Charles får en blå och vi andra rosa.

Så varför inte slänga in en kondom i ekvationen?

Jag myser vid tanken att jag måste dras med brittisk humor en hel vecka.

Vi börjar vår vandring vid franska gränsen.

Foto: Charles

Vi möter Lorenzo, italiensk botanist, i bilen påväg till franska gränsen. Lorenzo har bott i England. Han bor nu på rivieran och kan se Korsika från sin balkong på morgonen. Enligt Lorenzo är det bästa sättet att lära sig engelska av en flickvän. Någon kontrar; ”Eller en pojkvän!”. Han berättar hur engelsmännen upptäckte rivieran genom en bok som hette dr Antonio och jag frågar om den här boken. Han ska ta med den till mig imorgon säger han.

Lorenzo är den första italienaren jag möter med brittisk accent på sin engelska. Vi får alla gissa var Lorenzo bott när i England men ingen av oss gissar rätt, inte heller Charles. Lorenzo berättar men det hjälper mig föga, jag vet fortfarande inte var det är.

Foto: Els

Ganska snart stannar vi på Benjamins strand och badar och jag badar i Medelhavet igen!

Vi börjar vår promenad längs Sentiero Liguria vid Balzi Rossi (gränsen) som ligger i Ventimiglia kommun. Kejsaren av Rom bygde en gång vägen som heter Via Julia Augustas. Jag fri-säger mig detta med stavning för det är en enda blandning av latin, italienska och de språk som talades innan italienskan här. Ganska snart stannar vi på Benjamins strand och badar och jag badar i Medelhavet igen! Charles pinpointar att jag flyter som ingen annan som i ett meditativt stadie. Det är för att jag behövde det här tänker jag.

Budskap i tunnlar. Sött lr inte?

Foto: Marika

Citronella.

Känslan är ungefär som när Russel Crowe kliver in i vingården han ärvt i A Good Year, bara lite mer välskött. Giardini Botanici Hanbury.

Strax efter Benjamins strand möter vi Hanbury trädgårdar, namngivna efter Tomas Hanbury. Han gjorde sina pengar på tehandel med Kina berättar Lorenzo och ligger begravd i trädgården. Klimatet är milt här så hela den botaniska trädgården är lummig och grön och det finns en hemlig trädgård i trädgården. Här doftar rosmarin och jag ser en ödla jag tror är Pärlödlan men Lorenzo rättar mig för den finns visst bara i bergen. Här finns Aloevera, Monstera, Strandsilja och Citronella och Citronellan, det är precis den växten jag letat efter sedan min barndom. Den min mammas moster hade, hon som jag kallade moster, men som var alldeles för gammal för att vara det. Så när jag kommer hem vet jag vilket blomköp jag skall göra för att få tillbaka en liten bit av min moster. Jag ska köpa ett fia med knuff och spela mot mig själv, dricka kokkaffe, för det var det vi gjorde, bredvid min Citronella.

Villan på toppen ska jag flytta in i. Jag och Inma delar på varsin sida av huset och får varsin terass har vi tänkt. Känslan är ungefär som när Russel Crowe kliver in i vingården han ärvt i A Good Year, bara lite mer välskött. Jag tänker att har jag ett sånthär hus behöver jag aldrig jobba mer. Då är det bara jag och mitt hus, resten av livet.

Els.

Alla kolhydrater vi kan hitta på en tallrik i en liten matbutik som heter Alimentari da Maria.

Vi vandrar vidare till Ventimiglia för lunch. Vi äter kroketter, kroketter och kroketter och pizza. Alla kolhydrater vi kan hitta på en tallrik i en liten matbutik som heter Alimentari da Maria. Det är Maria som lagat maten och hon gick upp kl 4 på morgonen för att göra den.

Varför smakar allt i Italien som en dröm? Även plockmat i en liten matbutik, längs en smal gränd är en bit av mathimlen. Kanske är det just för att Maria gick upp så tidigt för att göra den.

Alexander.

En man kommer. Det är Alexander, vår guide. Han dricker kaffe med oss och säger att det är en synd att dricka kaffe med pizza i Italien. Jag funderar på om det är på skoj eller om det är sant, för här skulle det kunna vara sant. Inte för att jag någonsin skulle dricka en kaffe till en pizza, men nu måste jag nog pröva just det. En kvinna som är typsik italiensk kommer och med det menar jag att hon är 50+ och fortfarande går i 10 cms klackar. Något jag slutade med när jag var 26 för då gick det inte längre. Men är man italiensk, så är man.

Charles.

Vi möter fyra åsnor som ackompanjerar olivlundsoperan med sina bjällror. Lucinasco.

Efter en lång powernap åker vi till Lucinasco och Azienda Agricola Armato Christina. Ett olivolje företag som har åsnor. Jag frågar varför. Kvinnan svarar att det är för att de älskar dem. Och vad skulle annars vara? Har du inte alltid drömt om en guidad visning i en olivlund i solnedgång? Att den också sker på italienska sätter accent på föreställningen, lite som en opera bland skira olivblad där vi möter fyra åsnor som ackompanjerar olivlundsoperan med sina bjällror.

Vi åker tillbaka på smala vägar för middag, bland gräsig stark olivolja och lokalproducerade råvaror och det isar i magen påväg upp. Alessio säger ”oroa dig inte, jag växte upp på dessa vägar” och Charles fyller i ”Famous last words.”.

Katarina

3 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.