9 sep – Stockholm till Nice och vidare till Imperia på den Italienska rivieran

Åker till Arlanda arla morgon. Även om jag reser ensam ofta känns det som att resa är något jag föredrar i sällskap av andra. Men nu när jobbet och livet har slitit på och jag behöver en paus passar det bra trots allt.

Inte varje dag en ser en glaciär ut ur flygplans fönstret. Där är den i alla fall. Någonstans i Alperna.

Läser klart den här och förfasas över att jag inte har någon bok kvar och nu är fast i Italien i fem dagar.

Finns det lyckliga skilsmässor? – Arlanda

Men resan är ju ändå inte ensam. Jag sitter över en frukost och funderar på de jag kommer träffa och energin det kommer ta att träffa nya människor. Fyra andra bloggare. 2 italienska studenter. 2 andra italienare.

Läser Avskedsfesten, en bok med frågeställningen ”Finns det lyckliga skilsmässor?” och på sätt och vis känns den här sommaren som en skilsmässa. Från värmen, bränder och omställningen efter min egen separation. Jag har ju aldrig varit den som haft bråttom (med 9 år på samma jobb), men nu är det kanske ändå dags med nästa fas, vad den nu innebär. På tal om att ha bråttom läser jag en blogg av en tjej som heter Sandra Junhammar ibland. Hon skriver så klokt om detta och en hel massa till i Det är svårt att hålla sig frisk & sund i ett sjukt samhälle. Kanske är hennes text litet naiv men kanske är det tillåtet att vara det ibland. Tänkvärd är den ändå, naiv eller inte.

Avskedsfesten handlar om Rebecca som precis har skiljt sig. Vad som händer efter skiljsmässa trots att man är vän med sitt x. Hur de gamla parvännerna glider mellan fingrarna och hur svårt det är att vara lycklig, fast att skiljsmässan var rätt val. Den känns i hjärtat, för vi har nog alla drabbats av liknande.

En tonfiskmacka på chez jean i terminal 2 i Nice, ja tack.

Utsikten från en takterass, i Imperia, där jag nu är i skrivande stund.

Att skratta åt elände, hjälper nästan alltid och är ibland det enda en kan göra

Idag är det val och det är svårt att komma undan, trots att jag flyr landet. Tankarna går ständigt tillbaka till frågan om hur det ska bli. Tankarna maler under natten och jag skriver till Sofia vad jag vill skriva på Facebook på valmorgonen men aldrig förmår mig att göra ”Hör upp män – vill ni ligga mer i era liv, rösta inte på SD idag.”. Sofia kontrar med något ännu bättre, för det gör hon alltid. Jag skrattar, somnar och vaknar lyckligare. Att skratta åt elände, hjälper nästan alltid och är ibland det enda en kan göra.

Men dagen till trots känner jag mig inte särskilt orolig och tänker att jag tror att människor hittar sitt vett och sitt hjärta till slut. Jag tror och hoppas det i alla fall. Vågar jag kolla valresultaten innan jag publicerar det här? Nej det gör jag nog inte. Så om jag får rätt låter jag vara osagt här.

Utsikten från en balkong i Imperia.

Han säger att Italienarna alltid sett upp till Sverige, som himlen på jorden men att de nu undrar vart Sverige är påväg. Det gör jag också, säger jag. – Nice

Landar i Nice och köper en tonfisksmörgås av den färglada mannen på Chez Jean som envisas med att kalla mig madame mellan varje rad och återupprepa min beställning (Tuna, ja), för uppenbarligen beställer jag på ett roligt sätt när jag envisas med att låta svenska ord snirkla sig in i språket. Och den är så god. Och det är så varmt i Nice. Och det är så lite kvar av min bok trots att jag sov halva flygresan.

Jag möter Alessio på Nice flygplats. Vi pratar val. För vad finns det att säga mer just nu? Han säger att Italienarna alltid sett upp till Sverige, som himlen på jorden men att de nu undrar vart Sverige är påväg. Det gör jag också, säger jag.

Lite som Sex n the City fast kanske minus allt utom New Yorks takterasser + oändligt Medelhav.

Vi träffas på takterassen för att gå genom resan. Man kan därifrån klättra upp på taket. Det gör vi såklart. Och där dricker vi öl. För det är sånt man gör på tak vid den italienska rivieran.

”Charles, kan du ta en bild av mig när jag klättrar upp på stegen, i rörelse, tack?”

När Katarina är hungrig så kommer snart oliver.

Charles.

Jag googlar och dör för vem har en sådan trädgård? – på en terass vid Italienska rivieran, Imperia

Jag pratar med Charles och Els på kvällen. Charles är från Wales, 63 år, är vandringsbloggare som gillar trädgårdar mycket. Han har en trädgård hemma som en kan besöka. Han och hans fru har haft den i 31 år och den har varit öppen för folk i 20 år. Jag googlar och dör för vem har en sådan trädgård?

Els är från Belgien men bor i Belfast och hon kom hit för kärleken. Jag frågar om hon behållit kärleken och hon svarar ”ja, den har bara bytt person” och skrattar kluckande.

Katarina

Mera pizza tack. Eller Italien, ge mig mera av allt, tack.