30e juli Karesuando – Pajala

Jag vaknar och dricker kaffe på verandan ensam i min ploppmugg. Eller Jimmys mugg för att vara korrekt. Jag vill ha en, så kanske kan jag titulera det som min lånemugg.

Mertajärvi, en av Norrlands vackraste små byår.

Jimmy har börjat jobba efter semestern och vi ska checka ut från Airbnb Jimmy. Vi plockar ihop och det tar mycket längre tid än vad vi tänkt oss. Det gör det alltid på något vis.

Hej då Mertajärvi! Tills vi syns, nästa år.

Karesuando Botaniska trädgård. Kan det vara Sveriges nordligaste? Mycket av Sveriges nordligaste någonting ligger i Karesuando.

Jimmy vill att vi ska säga hej då så så vi åker till Karesuando för att tanka, handla och säga just, hej då, på Jimmys jobb Eliassons. Carola är på jobbet och säger att Karesuando har en botanisk trädgård. Karesuando botaniska trädgård. Vi åker dit, på stört. Linda motvilligt, men jag bestämt. Linda pratar med sin pojkvän för att fördröja tiden men trädgården är så liten att den inte räcker till ett samtal.

Strax utanför Karre ligger den lilla byn Kuttis. Kuttainen. Känd för den Laestadianska väckelserörelsen. Jag släpar med Linda in och vi träffar på en kassörska på Handlarn. Hon förhör oss. Kanske hittar inte så många turister in här. Invånarantalmässigt, verkar det som att Kuttis är som Karesuando, men det är väl kanske inte så konstigt när en Laestadianfamilj har 14 barn.

Gösta blickar ut över de marker han en gång var skogsarbetare i.

Utsikten från Struves medianbåge, Tynnyrilaki.

På fjället finns det både blåbär och hjortron. Helena plockar en hel mugg.

Helena och Gösta vid Struves medianbåge, den nordligaste utposten.

Vad vore livet utan oändliga fjäll kan en undra? – Struves medianbåge Tynnyrilaki

Vi åker 7km in på en lång grusväg. Vandrar upp till Struves Medianbåge, den nordligaste. Möter upp Helena med familj och blickar ut över fjäll som inte är av denna värld. Vad vore livet utan oändliga fjäll kan en undra? Likaså som de flesta av oss undrar vad Struves medianbåge är och det kan jag knappt förklara, så det är bättre att du läser här. Världsarv är det, i alla fall.

Kätkäsuando – en gulllig liten by längs Munioälven.

Ängsull.

När alla ortsnamn har något med vatten att göra – Samiska och Meänkieli

I bilen mellan Karesuando och Pajala flödar samtalsämena och jag och Linda börjar prata om varför alla byar heter suando, jokk, järvi, joki lr lombolo. Så mycket som att det inte är svenska är ganska såklart och efter googling inser vi att många av namnen har med vatten att göra som järvi som betyder sjö, jokk som betyder fjällbäck och suando som verkar betyda sel, vilket är den lugnare delen i ett vattendrag. Lombolo verkar ha något med tjärn eller små sjöar att göra det också och joki något med å. Alla orden härstammar från samiska, finska lr meänkieli. Ganska självklart ändå, kan en tycka, men förvånande att allt har med vatten att göra. Men sen finns det just mycket vatten, här.

Norraste Norrland vid älvarna har både mycket vatten och mycket sand. Här en cool och oändlig sandväg, vägen in till Akamella kyrkogård, som sägs vara hemsökt. 

Vackert belägen vid Munioälven i Pajala kommun hittar du Akamella ödekyrkogård  från 1800 talet efter någon till några kms promenad beroende på var du parkerar bilen. Koordinater finns utlagda i google maps och de stämmer. Du tar av från väg 99 och kör en bit in. Det är skyltat vid väg 99 ”öde kyrkogård” och sedan kommer ytterligare skylt från länsstyrelsen med Akamella efter ett tag i en sväng där det är tänkt att du ska parkera bilen. Gör inte det utan åk bilen längre in om du kan, ytterligare någon km så slipper du gå. Enda knixet här kan ev vara möte.

Akamella

Ända sedan Helena och jag pratat om att åka till denna ödekyrkogård har jag velat det, men glömt bort. Gillar ju övergivna ting. Denna sägs också vara hemsökt vilket sätter ytterligare knorr till denna plats så när jag ser skylten vid längs med Norrskensvägen står jag på bromsen. ”Hit ska vi”. Linda är opepp. Katarina är pepp. Vi kommer fram och visst är det öde. Långt ute i skogen i ingenstans känns det ändå lite extra med ordet hemsökt på läpparna. Men det är vad det är, en gammal begravningsplats för personer i området som har bevarats. Värd ett besök, självklart! Och om jag någon gång i livet vågar, ska jag till att åka hit i skymning.

Vi blir påminda om språket Esperanto när vi lyssnar på Populärmusik från Vittula i bilen. Sån perfekt grej att lyssna på här i Tornedalen. Vi skrattar i varje sväng och lär oss mer om Pajala innan vi kommer fram.

Försök ett, en rastplats längs älven.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Detta är ett av tillfällena.

Vi slår oss ner på en rastplats strax innan Pajala, för natten är det tänkt, men blir skrämda av två ryska män som kommer, så vi flyr fältet. De gör inget alltså, de är bara där och de är bara män. Bara män. Inget en borde vara rädd för. Men så är inte verkligheten dessvärre.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Detta är ett av tillfällena. Sova under bar himmel ensam tjej tillfällena.

Vi tar oss till Pajala och vi tältar mitt i. Jag badar av mig jag hatar att vara kvinna ilskan i Torne älv.

Katarina

Försök två, vid Torne älv i Pajala.