Söndagar är som andra söndagar är, dvs när jag skriver det här är det söndag och jag lyssnar på helikopterljudet som tvingar mig att kika över bokkanten Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodils loggbok som fullkomligt trollbinder mig. Att läsa mycket har sina för och nackdelar, helt plötsligt har jag förmågan att helt träda in i bokens värld. En klar fördel, jag har fokus. Och andra sidan upphör tid och rum att vara tid och rum och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, bokstavligt.

Att läsa mycket böcker är också förenat med mycket känslor, hjärtat klapprar på i klappertakt, jag blir beroende, vill ha mer, vill ha lidande, kärlek, lycka, sorg och ensamhet. Jag vill inte ha helikopterljud. Men av någon anledning anses det acceptabelt att förorena Stockholm med helikopterljud om anledningen stavas sport.

Jag räknar ett, två, tre, fem, tio och ljudet är borta, på riktigt borta. Var det kanske inte en sådan viktig match ändå? Kanske finns tid för en kaffepaus. Helikopterkaffepaus. Jag funderar ett slag på hur en dricker kaffe i en helikopter på bästa sätt för att inse att det som trollbinder mig har släppt och jag behöver nog själv en kaffe. Tungan är avsaknad av kaffe- sträv och jag går ut i köket för att brygga mig en kopp.

Jag slår mig ner vid datorn igen och behöver ändå bryta av med reseplanering. Bodil får vänta. Igår bokades några dagar i Kenai och andra dagar i Seattle. En hel rad dagar är kvar att boka i Västfjordarna på Island och jag vet att jag behöver hämta mina sommarkläder på vinden. Det är en knapp vecka kvar till Sofias Toscana och allt jag har att finna i garderoben är svart och av ull.

Katarina