Häromdagen räknade jag över mina semesterdagar för året. Det behövs ingen längre betänktetid för att inse att jag är körd. Man kan väl så gott som säga att om jag ska ha all min semester jag planerat, sinar de strax innan hösten tågar in. Men lite så är det väl antar jag, att vara resebloggare. Ett ständig räknande och en ständig brist på semester.

Novembriga dagar i ett soldimmigt San Francisco.

Även reskassan börjar sina innan semestern har börjat varför i år kanske blir första gången jag behöver ta av mitt långsiktiga sparande för att kunna fortsätta. Det verkar som att Alaska och ett okynnigt Stockholmsleverne, har slagit mig, en gång för alla.

Så likabra då att semesterdagarna är slut.

När varma sommarstrålar och pastakyssar väntar bara någon vecka bort.

Jag måste erkänna att jag gillar att budgetera litegrann. Det är som en drog för hjärnan att ha något att räkna på. Att se dem sina är däremot inte lika roligt. Vad gör man när de tar slut? På något vis har jag klarat det varje år så kanske blir detta det första året jag inte har några kvar.

Vad är det som orsakar denna sinande kassa?

När semesterdagar var ett okänt koncept för mig.

Totalt har jag 36 semesterdagar. Jag brukar resa och fara mycket, men något jag inte brukar är att ta långa sommarsemesterar. Men efter förra årets resa genom Sverige fick jag mersmak till långa somrar på vägarna och har därför bestämt mig även för det i år.

En lycklig sönderklappad tax på en av Civezzas piazzor.

Som mitt semesterplanerande och resande ser ut nu så är det en liten följetång av dagar hos Sofia i Toscana för att kicka i gång sommaren följt av dagar med densamme, Lena och Jeanette i Alaska. Sedan kommer sommaren passera i sedvanligt Stockholmslunk med dagsutflykter här och var. Sensommaren bjuder på en liten längre roadtrip i Sverige till med min vän Linda för att sedan rundas av med en höstlig vandring längre söderut, för ett återbesök på den italienska rivieran.

Katarina