Resor
comments 4

Dagboksnotering från ett höstregnigt Tyresta

Ormbunken lyser omåttligt grön där rönnbären ligger avhuggna i vägdiket. Gruset mosas under mina fötter och jag andas in och fyller lungorna med en fuktig sensomrig höstluft som inte riktigt kan bestämma sig, är det kallt eller varmt, torrt eller fuktigt, och lämnar löven kvar friska och avvaktande på grenarna.

9 september, 2017

Jag vet inte vad jag hade räknat med, men inte hade jag räknat med att det skulle vara så mycket folk i ett regnoväder. Höstrusket har dragit in över Stockholm med sin oberäknelighet och vi får en ordentlig dos nu under helgen, min en av två lediga helger i September. Jag har nog först tänkt att sitta inne, men vad gott gör väl det för själen så efter efter lite snabb beslutsamhet  packar jag väskan och åker till Tyresta nationalpark med Nour (guddotter), Carro och Marcus.

Jag har varit i Tyresta en gång tidigare med Helena och du kan läsa om det här.

Jag älskar egentligen skogen, oavsett årstid, men kanske är den lite bättre på just hösten. Den antar en djup grön färg som inte annars är där och mörkret och ljuset slåss om höstens uppmärksamhet mellan grangrenarna. Hösttröttheten kryper på sakta, och den pigga sommarkroppen är nu lite av ett minne blott, kanske negativt, men också något som skapar ett inre lugn. I skrivande stund sitter jag och blickar ut över mitt skrivbord med vetskapen att jag behöver gå till jobbet och att jag kommer komma hem runt kl sex på kvällen, trött och oinspirerad. Med den vetskapen är det ibland svårt att se hur en ska orka en hel höst på så vis. Det är då skönt att ha helgerna att förlåta en.

Av en slump hittar vi en geocaching-skatt när jag ska visa Nour en ihålig stubbe. Hej hej!

Vi strosar längs barnvagnsslingan genom Tyresta med Nour som trillar i lera för första gången i sitt liv och upptäcker hur det är att bli smutsig om händerna. Att se barn upptäcka för första gången i livet kramar hjärtat lite extra. Hon springer snabbt till mamma för att få händerna torkade med en våtservett och jag tänker, var jag så som barn? Rädd att bli smutsig menar jag. Tog jag inte bara  och torkade av mig i mossan och fortsatte lika glatt? Men vad vet jag, minnen från den tiden är mer än förgågna.

På en bänk i Tyresta by sitter en man med sin hund. Det ser avslappnat ut men framför honom är säkert trettio barnfamiljer. Alla Stockholms naturområden är omåttligt populära på helgen, trots väder och många stannar, eldar och sover över natten i tält, ändå, som ett trots mod vädergudarna och livet.

Jag har med mig mitt stormkök och vi lagar frystorkad mat längs leden, och upptäcker att det är faktiskt mycket godare en vad en kan tro. Carro äter linsgryta, jag en torsk-variant och Marcus får lax-pastan.

Regnet kommer stanna i minnet, omhulda hjärtat. Vetskapen tröstar, att hösten är här och stannar en stund, kommer igen, och ger mig de vackra färger jag vill ha när jag blickar ut över skrivbordet på jobbet, när timmarna känns oändliga och när jag vet att jag måste fortsätta fast att jag egentligen bara vill gå hem och krypa ner i soffan, till Thor eller någon annan Marvel-film.

Katarina

 

Trotsa mamma och äta rönnbär, fast att de är sura, måste vara det bästa en kan göra som barn.

 

4 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.