Det finns nog egentligen, inget så frisk som luften i Norrland. Lite som höstluften i södra Sverige som nu vandrar in över Stockholm och gör att en piggnar till, längtar till mörk och murrig grönska, rostiga färger och allt det där underbara så är luften norröver alltid lite mer frisk. En av mina sista dagar i Norrland, spenderades ute i naturen, i Skuleskogen på Höga kusten med vänner, frisk luft, djup skog och höga höjder. Här är min berättelse.
Visste du att jag som ett litet sidoprojekt här på bloggen har att besöka alla Sveriges nationalparker? Jag har vid det här laget besökt en hel radda och du kan läsa mer mina besök här. Skuleskogen på Höga Kusten är nyast i samlingen.
Även Linda har skrivit om vår dag i Skuleskogen och du kan läsa om den här.
Vargen ylar i nattens skog,
han vill men han kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.Vargasången från Ronja Rövardotter
Foto: Linda Hörnfeldt
Skuleskogen nationalpark på Höga kusten
Skuleskogens nationalpark bildades samma år jag föddes. Kanske därför jag känner mig lite extra hemma där? Vid en första anblick är det alldeles underbart. En mörk murrig skog med rötter och stenar möter oss när vi vandrar från entre syd in mot Slåttdalsberget och Slåttdalsskrevan, vårt mål för dagen. Vid en andra anblick, tuffare än jag först tänkt mig med mycket uppför och knixiga stigar.
Skuleskogens nationalpark har en äventyrlig karaktär med skog, hällmark och sprickdalslandskap och sevärdheter som Slåttdalsberget och Slåttdalsskrevan (känd från Ronja Rövardotter även om det är troligt att det är en myt att den spelades in här).
Hitta hit
Skuleskogen ligger mitt emellan Umeå i norr och Sundsvall i söder på Höga kusten och du hittar vägbeskrivning på Sveriges nationalparkers hemsida. För att ta dig med bil till entré syd där vi var tar du E4an söderut från Örnsköldsvik och strax norr om Docksta är det skyltat.
Tillgänglighet, kläder och säkerhet
Mycket av de svenska nationalparkerna är tillgänglighetsanpassade, förutom t ex de som är en särskilt ö utan bebyggelse eller liknande, så också Skuleskogen. Däremot går det inte att ta sig in på annat sätt än till fots på just den vandringsled vi gick. Ganska snart efter entre syd är det inte längre spångat utan en måste vandra över stock och sten, där även enklare bergsklättring ingår. För oss som lätt tar oss fram är detta en del av charmen, men för den som har lite sämre knän kan det var tungt. Så tänk därför på innan du beger dig in i Skuleskogen att inte packa för tungt och ha bra och stabila skor på fötterna. Mina stabila vandringsskor gjorde sig utmärkt just där och skyddade mina vrister från att stukas. Vid den enklare bergsklättringen kan du alltid sätta dig ner och hasa utför berget om nöden kräver.
Vandringen tar mycket längre tid än en tror och det känns ibland som en vandrar i evighet. Ibland är känslan att en flyger fram men ganska snart springer några brandmän om oss och vi möter en kvinna som skadat sig och väntar på helikopterambulans. Kvinnan har troligen stukat foten/knäet bland alla stenar, så stening och ojämnt är det.
Läs mer –>
# kläder
Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan.
Men jag ska ge’n en gris-a-svans,
för sånt passar i vargamagar.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.Vargasången från Ronja Rövardotter.
När man tror att man är uppe, är man ofta bara halvvägs.
Lindas hund Leya.
Ganska snart viker leden av och Helena som är trött i knäna tar den enkla leden (som däremot inte är särskilt mycket enklare) mot Slåttdalsskrevan medan jag, Linda och Leya viker av och beger oss upp över Slåttdalsberget. Jag måste erkänna, mina knän krånglar inte särskilt mycket längre efter att jag blivit mer vältränad, men det där berget suger ändå musten ur mig, Det känns i benen och att se Linda och Leya swisha upp för berget, gör inte saken enklare. Men, hamnar man på efterkälken kan man ju alltid fota de andra, är min devis, så foton på Linda och Leyas rumpor, finns det gott om.
Är inte kaffe och en utsikt livet? En oändlig vy gör något med själen, pratar med den, läker den och gör en klokare.
Åskan börjar mullra på toppen och vi får plötsligt brottom ner, tappar bort spåret och ränner runt som tre illrar på toppen för att hitta det igen. Jag blir lite full i skratt vid minnet, men antar att det liksom ibland lite är så när en är ute i naturen, den överraskar en och allt blir inte som en tänkt sig. Tänker i mitt stilla sinne att en egentligen borde kolla vädret lite oftare men vet att jag kommer göra likadant igen.
Vargen ylar i nattens skog,
och hittar sig inget byte.
Men jag ska ge’n en tuppakam,
att stoppa ner i sitt knyte.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.
…ungen min får du aldrigVargasången från Ronja Rövardotter
Slåttdalsskrevan, känd från Ronja Rövardotter. Självklart ropar vi på Birk och självklart så svarar han. Ronja tyckte jag var den mest romantiska film när jag var liten. Tänk att få bo ute i skogen med bara vildvittror och en söt lockig pojke som sällskap? Antar att jag på äldre dar, höjt mina krav lite men att det då var skäl nog att leva vidare.
Foto: LaLinda.
Helena Gunnare och utsikten.
Linda Hörnfeldt.
Foto: Linda Hörnfeldt.
Helena gör en timelapse.
Efter att ha ropat på Ronja och Birk, blivit hes av ansträngningen så ger sträckan hem hemlängtan och datorlängt. Tänkt att jag ibland kan känna blogglängt- känsla när jag är ute i naturen. Så himla härligt känsla ändå när den kommer! Ofta när jag är så där alldeles utmattad att jag knappt orkar köra bilen den korta sträckan hem. Denna kväll blir det inte så mycket datortid utan det är tre hungriga små vargar som beger sig raka vägen till vego-heaven- Max Hamburgerrestaurang inne i Örnsköldsvik. Men varför inte avsluta en lyckad dag förbrännandes kalorier med att inta nya. Det tror jag Ronja och Birk skulle ha gjort om de hade Max i rövarskogen.
Katarina
5 Comments