All posts tagged: sveriges nationalparker

Ett murrigt och novembrigt Tyresta

Förra helgen var jag i Tyresta och det var allt för längesedan, säkert ett år sedan jag var där sist, trots att jag bor så nära. Jag åkte dit med en fotokompis, för att fotografera i novembermörker och rusk, bara för att det är mysigt. Jag är kanske lite tvärsemot andra då jag i mörker, vind och yra längtar ut för att få väderbitna kinder och känna vinden längs ryggraden, låren stelna av kylan och att få huttra lite. För det är så mycket goigare när man kommer hem till värmen då. Jag antar att det är en del av att älska naturen, den där känslan att man gillar den även när den ställer till med oreda, modd och mörker. Jag har en fotovän jag inte har skrivit så mycket om här på bloggen som jag brukar fotografera tillsammans med ibland. Han kanske är lite mer av en fotomupp än vad jag är till och med, hur man nu kan vara det, men lite mer klassisk naturfotomupp kanske om det förklarar saken. Han bär Fjällräven …

Möt den lätta saltvattensvinden i Haparanda Skärgård

Haparanda skärgård nationalpark Vaknar av att jag ligger snett i tältet och har tippat in mot Linda. Vi har slagit upp tältet på stranden, den där ensliga stranden, långt ut på Seskarö som vi fick ha för oss själva. En Äntligen vilse strand jag vill flytta till. Skepparen Kim berättar för oss senare att den stranden vi bott på, Kenkälahti, betyder skogsvik. Skogsviken där luftfuktigheten är 99% och håret beachruffsigt hela dagen. En i taget besöker jag Sveriges nationalparker. Genom vandring och båt räknar jag med att nå dem alla någon gång. Det tar de år det tar. Här kan du läsa mer om mina äventyr i Sveriges nationalparker.   Att övernatta på en strand är ett minne vi tar med oss till höstens vindiga kvällar. Morgonmotljuset och Linda som en av alla tusen gånger går i från mig under vår resa. Skepparen Kim visar Sandskär på sjökartan.  Vi åker tillbaka till Haparanda hamn och härifrån går båten till Sandskär i Haparanda skärgård. Vi far med skeppare Kim och Bosmina båtturer ut till ön. På båten möter …

Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill

Vädret, som Astrid själv skulle säga, var hujedamej- grått över påsken men plötsligt på måndagen spricker det upp, likt ett påskäggsskal som bara trillar av. Våren väntar på gryning och det knakar och brakar både i stammar och hjärtats inre. Jag sträcker ut benen i sängen och minns Ronjas vårskrik när Mattisskogen spricker upp och våren klampar in. Det finns bara en Mattisskog för mig och det är Norra Kvills nationalpark. Så vad bättre än att ta en tur dit tänker jag. Tur att det är precis det jag har planerat. Sprakande våreld och tickande tickor i Norra Kvill Min kärlek till Norra Kvills nationalpark är stor. Det är den nationalpark jag vuxit upp med. Jag delar inte min skogspassion med så många jag känner varför det ofta slutar med att jag får ge mig ut i skogen själv. Men det finns instagramvänner där ute som delar kärleken till mossig skog, lika mycket som jag. Vid påsk slog jag mig därför samman med en och åkte en vända till Norra Kvill. Skägglaven den bästa är. Jag har …