Jag hör sorlet i bakgrunden, skratten efter en lång arbetsdag. Dofterna. Kaffedoften. Det finns för mig sällan något bättre än kaffedoft. Kanske den gnissliga torra doften av en välläst biblioteksbok kan fungera som en kaka bredvid, men annars är det inte mycket som slår kaffetåren. Jag slår mig ner bredvid min bokcirkelvän på caféet i Söderhallarna. Det är där vi träffas någon gång runt var sjätte vecka för att prata om den bok vi läst, en udda skara vänner, kollegor och så. Kvinnor såklart. Är det alltid bara kvinnor i bokcirklar? Kanske är det mest vi som läser tänker jag ett slag när min vän säger att de andra står i kassan. En flyktig tanke som inte får fäste, ej heller idag. Söderhallarnas café visar sig vara den perfekta mötesplatsen. Vi träffas där tunnelbanan möter pendeln, där myllret av människor möter myllret av fåglar och här finns Tranströmer biblioteket, ett bibliotek rikt på ungdomsböcker. Jag hinner tänka att det är så vackert här, nästa gång ska jag ta med mig kameran, så det gör jag. …