Om att stanna på marken
Sakta, sakta kryper den upp på bordet, den där miljön, vi så länge vetat att vi pressar till bristningsgränsen. Med artiklar som statuerar att nu är det dags och en hashtag på twitter #jagstannarpåmarken börjar det bli tydligt vad 2018 kommer att handla om. Som resebloggare måste jag erkänna att sådant här ger en lätt kramp i magen. Inte bara över hur en i hela tusan ska klara att dra ner på flygandet utan också att hur en i hela tusan ska kunna fortsätta blogga utan att bli skinnflådd. Att vara resebloggare valåret 2018 känns allt mer som att vara Terry Richardsons assistent under en stormande #metoo – kampanj. Inget jobb en i retrospektiv någonsin skulle ha sökt. Så vad har en kvar? Att ta in fakta och att anpassa sig. Men hörni innan alla ni superresenärens och bloggares krokodiltårar börjar falla. Är inte det här chansen vi behöver? Resebloggare eller inte resebloggare. Inspiratör eller vanlig medmänniska. Nu har vi chansen att ställa om rakt av och vända trenden med fler och fler flyg till färre och …