All posts filed under: Sverige

Den sägenomspunna Forsaleden

”Huamej” kunde han ha utropat om jämten vore Smålänning, istället, en liten seg svamlande protest som sig bör i de bittra trakterna kring Östersund. ”Varför vill du så gärna till Forsaleden?” följer. ”Jo” svarar jag, ”för att jag så gärna vill”. Så, skam den som ger sig, min vilja vann, åter igen. Vackra Forsaleden som jag längtat att se dig igen. Långt ut i skogen i Bräcke kommun i Jämtland gömmer sig den lilla pärlan Forsaleden, en vandringsled och fors med laxtrappor. Vacker så det förslår. För 10 talet år sedan var jag här en gång en sommar och badade. Ända sedan dess har jag alltid velat åka tillbaka. Så med lite tjat på bloggen fick jag med mig Dryden och familj. Jämtland, lite som Sveriges Colorado. Foton av mig: Dryden Mr Dryden himself. Drydens bror Robert. Maria och Dryden. Forsaleden Trolsk och sägenomspunnen skog och mark omsluter Forsaleden nära Östersund. Här kan du vandra, fiska och bada i naturliga bassänger. Värt all omväg och möda du kan tänka dig. Vägbeskrivning hittar du här. Obs! Parkeringsavgift …

Från en glad tös i Särna till en surjämte i Östersund

Roadtripen rullar vidare och i skrivande stund har jag precis passerat Vilhelmina med Helena. Efter lite logistiktrix bestämde vi det lämpligast att lämna min bil i Östersund och fara vidare mot norra Sverige i Helenas bil. Imorgon är vi framme i Ritsem och kommer vandra i Padjelanta i fyra dagar. Eftersom det blir lite radiosilence med tanke på fjäll å sånt så bjuder jag på några tidsinställlda inlägg under tiden inklusive ett roligt fototips på tisdag. Först ut, från i fredags. Efter en underbar dag, kväll och morgon hos Katta i Särna hoppade jag in i bilen och tog mig mot Östersund. Förslag från Dryden löd, styr bilen mot Tännäs och fjällvägen från Särna. Och vilket tips sen från surjämten. Renar åh renar! Utsikter åh utsikter! Åh bilen åh bilen, såklart. Foton på mig, Dryden, dryden.se. Sorry D, går inte att länka på vettigt från mobilen. Väl framme i Östersund promenixade vi genom stan. Glodde på båt och ig storiesade. Testade 5m av St Olavsleden och lekte bland roliga grejer inför Storsjöyran. Dryden visade sina hotspot- utsikter …

Hjortron, öppna vidder och en kopp kaffe på Fulufjället

Hjortron, öppna vidder och en kopp kaffe, Fulufjällsmagi när den är som bäst. Visst förstår man människors kärlek till bergen, särskilt när man klättrar upp en sisodor 50 våningar och går 9 km i ojämn terräng. När en får riktigt kämpa för utsikten blir den ännu bättre. Två bergsgetter, en dag på Fulufjället, genom mobilen. Katarina Foto på mig är fotograferat av Katta och redigerat av mig.

Från Stockholm till Dansbandsveckan – Malung

Kikar in och säger hej mitt i frukost (försöker få i mig med gud vad tidigt) innan jag snart ska bege mig till Katta i Särna för en hel dags roligheter på Fulufjället. Så pepp! Men gårdagen då? I bilder. Onsdagen kantades av timmar i bilen mellan Stockholm och Malung. De första 35 milen av roadtripens oklara totalantal avverkades. Med några stopp på vägen. Ett vackert stopp i Dalarna. Blir så pepp när jag ser alla hediga sommarblomster. Vill bara plocka hela bilen full av buketter. En vacker övergiven båt. I Malung mötte jag min vackra kompis Josefine (tävlingscyklist och miljökämpe, om någon undrar) för en kväll på Dansbandsveckan i Malung. Alla var dansbandssugna och sommarklädda. Och lite festivalklädda. Vild – Hasses var där. Och Bengt – Arvids, såklart. Kvällen rundades av inne på tältet i Grönlandsparken och på Sandbäcks uteservering, Malungs kanske enda. Hoppas ni får en fin torsdag och har tid och kika in med en kommentar. Katarina

Fotodagbok: Fotokollo i Vejby strand – Share 2.0

14e till 16e maj, 2017. Fotokollo, Share 2.0. Den 14e till 16e maj tog den plats, fotokollo 2.0 a´la Annelie, det andra i ordningen. Jag fullkomligt älskar de skånska stränderna så vad hade jag för val? Det var bara att åka. I lilla Vejby strand på den skånska västkusten träffades vi alla, fotografer, människor och jämlikar för två dagar av prateliprat och fotograferande. Vi fick dimma, solnedgångar, inspiration och lärdomar med oss hem. Jag låter bilderna berätta resten. Katarina     Bilderna i inlägget är fotograferade av mig. Bilderna på mig själv är fotograferade av diverse fotografer (Anneli, Malin, Jonas) och vi hade lite väl roligt så jag minns inte exakt vem som tog vilken bild. Alla bilder är redigerade av mig.

Låt själen läka i Store Mosse nationalpark

Naturen, det som ger ro och låter själen läka när själen gör ont. Jag har alldeles för lite tid att besöka dig, kära natur men när jag får tid, är du det det bästa för mig. För mig finns inget bättre än en lång stund ute i naturen. En promenad längs en enslig stig, knakande grenar och krasande grus. Ljuden, så full av känslor och minnen. Att komma ut i naturen är frihet. Ett inlägg delat av Katarina Wohlfart (@antligenvilse) Maj 14, 2017 kl. 11:59 PDT Sveriges vackraste natur finns på sätt och vis i nationalparkerna, några jag gillar att besöka när jag får tid. Förhoppningsvis har jag möjlighet att besöka fler under min semester i sommar. Förra året hade jag tid att besöka hela sex nationalparker i Sverige, stora som små och i år har jag ännu bara hunnit med en (eller två om en räknar besöket i Abisko) och andra sidan ny för mig, Store Mosse Nationalpark i Småland. Jag besökte Store Mosse på väg mot fotokollo i Vejbystrand tillsammans med tre andra …

Dimma i Vejby strand

Sitter i skrivande stund vid mitt skrivbord och solen skiner skirande in mellan bladen i träden utanför. Jag älskar sol, men jag älskar nog dimma ännu mera. Det har varit en lång arbetsdag och det är skönt att komma hem, slå sig ner på sin skrivbordsstol med en kopp varm te, sortera bilder, redigera och andas ut. En liten stund har gått sedan fotokollot i Vejby strand. Bilderna har fått sjunka in. Ett tackkort från Annelie som håller i kollot damp ner på posten idag, med en gruppbild vi fotograferade med min självutlösare en dag när det var soligt. Men i Vejby strand, där fick jag också min dos av dimma en vacker grådisig morgon. Vid första anblick ser inte dimman så mycket för världen ut, grå, tjock, mjölkig och vit. Men ibland är det bra att trotsa magkänslan (bara rekommenderat ibland) och gå ut och fotografera ändå. Kanske lättar dimman upp, kanske inte. Kanske blir bilderna fantastiska ändå. I Vejby strand möter jag Jenny nere vid strandbanken och jag ber henne fota mig när …

När en solnedgång över ett rapsfält förvandlar världen till ett brusigt konstverk av guld

14e maj, 2017 Varje år väntar vi på att dem ska komma och varje år kommer dem. Varje år lyckas jag missa det mesta av dem, men inte i år. I år får jag se de blommande härjande rapsfälten i all sin prakt. Vackert brusande guldig, som ett sprudlande brusigt konstverk i guld vajar rapsfälten överallt i Skåne. Så vackra att ögonen värker fyller de alla instagramkonton strax efter körbärsblommorna gett med sig. Alla fyra fotografer hoppar, med en skrikande inre lycka ut ur bilen och springer rakt ner i rapsfältet. Jag vet inte vad Skånes rapsbönder tycker om detta egentligen, men vad är väl fyra fotande tjejer att gnälla på kan en tycka? Katarina Foto på mig: Jenny Drakenlind

Fotodagbok: Klipphäng vid Lidingö

5e maj, 2017, Lidingö Stockholm För några helger sedan träffades jag och resebloggaren Jeanette med vänner upp en stund på några klippor bakom hennes hus. Det är så härligt att ha resebloggande vänner att mötas upp med som vet vikten av att ha fotogenica miljöer bakom knuten. En strålande solnedgång, en mästargrillare, två resebloggare och två vänner möttes för en avslappnad fredag efter jobbet, bara sådär. Det behövs verkligen mer stunder som dessa för möjligheten till avslappning. Vikten av att vara tillsammans, att andas friskluft och att bara skratta åt dumheter kan inte nog poängteras. Ikväll händer det igen då jag ska på resebloggaren och färdledare Johnnys födelsedagskalas. Det går bra att hänga med på äventyr under dagen via instagram stories. Katarina

Bondlandskapsvackra Mårbacka i Värmland

Sponsrat av Visit Värmland Selma till Sophie 22/2 1894 ”Det förefaller mig som en riktig synd, då jag sätter mig att skrifva till dig, men nu ger jag samvetskvalen på båten och gör det iaf..” Det är få förunnat att kunna skriva som Selma Lagerlöf gjorde. Med sådan passion, ärlighet och råhet, till en annan kvinna, 1894. Kanske anade de inte då att eftervärlden skulle läsa deras kärleksbrev. Kanske visste de men brydde sig inte. Kärleken gör det med en ibland antar jag. Jag har alltid varit nyfiken att få läsa Selmas kärleksbrev till Sophie. Enda sedan den där dagen i juni 2014. Doften av gräs är överhängande. Lysande knallgrön slår den emot mig när jag kliver ut ur bilen. En ljummen vind möter mig och fläktar i håret när jag går över gräsmattan upp mot gården. ” Jag ville bara säga, att därinne fann jag en människa med en antydan till ögon. Det vill säga, att det var något i dem, som påminte om dig. Det kokade upp i mig af sjudande längtan, då …

iPhonesnaps från Åre

Åreresan passerade förbi i ett huj. Så snabbt att jag mest inte han dokumenterade helgen och bara har några timmars foton med systemkameran. Då är det väl tur att jag har en sproilans ny iPhone7! Årehelgen i snaps.   Innan avfärd käkade Sofia Sthlmssushi i en smällande vacker sekelskiftslägga på Götgatan. 7hs bilfärd kikandes ut genom ett bilfönster. I Järna äter man pizzan från mitten. Gurglande skrattvackra vyer på väg in i Åre. Första kvällens utsikt från hotellterassen. Sofia visar sig vara en biljardmästare. Lördagen på skidor. Megaont i låren senare. Men bara en vurpa! En snöig fika senare. Vem som helst behöver powernappa efter en skidtur. Japp. Tott-hotell kan ha bäst utsikt! En till utsikt. Jajamen. Afterski på Creperi och Logi. Älskar crepes.  Sofia blandar smarriga GTs. Kanske lite för smarriga. Vackert promenadmotljus på väg till spelning med Erik Lundin. The Hives, kanske Sveriges bästa liveband? Kanske Sveriges bästa matchande scenoutfits också. Åresjön den vackraste är. Snälla tomten. Ge mig en sån liten bastustuga i julklapp. Helst ett torp också. Vår i Åre. Tussilagon …

I stunder som dessa – ett kärleksbrev till Stockholm

Katarina till Stockholm, 14 april 2017. Det var aldrig kärlek vid första ögonkastet. Men är det ens möjligt, tänker jag nu. Den där dagen i juli, när jag landade hos dig och tog min lilla packning på pendeln norröver. Jag var här för stunden och kom att bli kvar för stunden. Stockholm, du förtrollade. Jag förstår nu, det jag inte förstod då, att jag kom att falla för dig hejdlöst. Som ett mjukt prosecco-brus på tungan, retade du mig till stormande kärlek. Det är svårt att förstå, att det var två år sedan vi träffades på riktigt. Hela min ungdom har jag sett dig, på håll. Då var det inte kärlek men kanske en vag igenkänning av en känsla som fanns där under, som skulle brusa när jag fick tid att lära känna dig. För när jag är ensam med dig nu vet jag. När jag får stirra in i dina ögon vet jag. Jag vet att känslan var sann. Jag tänker tillbaka på tiden innan jag kom till dig. Varför kom jag ens? Min dåvarande kärlek omhuldade mig, gav …

Fotodagbok: En eftermiddagstur i Nacka naturreservat

2 april, 2017 När jag vaknar på morgonen, dricker jag som vanligt mitt morgonkaffe och blickar ut mot min lilla skog på baksidan av huset. De där 10 minuterna på morgonen är är det som får mig att vakna till liv. Stunden när jag tittar ut på fåglarna som sitter på grenarna och sjunger försiktigt och hör vinden vina runt knuten. Träden står fortfarande oklädda utanför och grönskan väntar på att spricka ut. På gården leker ett par med sin hund. Lusten kommer över mig och jag bestämmer mig för att ta en tur ute till skogs. Jag packar ner en jacka, en flaska vatten och spänner på kameran med mitt 35mms objektiv på väskan, snörar på vandringskängorna och promenerar iväg allena mot Nacka naturreservat. Trots att jag bor bara 15 minuters promenad från naturreservatet har jag bara varit där en gång. Jag hittar entrén vid Kärrtorps idrottsplats där jag brukar kvällspromenera ibland. Ute i skogen är det ljummet. Folk från hela Stockholm fyller promenadvägarna till bredden men jag som har vandringskängorna på söker mig bort …

Yrande snö och ohämmad sol på Ishotellet i Jukkasjärvi

The finns magiska platser och så finns det ställen som är unika. Ishotellet, med sina 27 år på nacken är ett sådant ställe. Böljande blå is från Torne älv, karvad till det mest fascinerande av konststycke, ligger det där i norra Sverige och väntar på besök från världen över. Vädret under vår norrlandsvistelse var minst föränderligt. Det började med yrande blöt snö och slutade med 20 minusgrader och krispig vinter. Fantastisk om du frågar mig. Lite besvärligt, om du frågar min kamera. Sikten, när vi parkerar bilen vid ishotellet är ogenomtränglig. De där fantastiska instagrambilderna en i bland kan fåfängt drömma om förvinner ur tanken och en hoppas istället på det bästa. Vädret, hur omständigt det än är, får en ändå att le. För hur vackert är det inte med stora vita svallande snöflingor. Helena och Sofia, dryper av snö. ”För oss är den naturliga skönheten och den unika historien som finns i varje enskilt isblock en inspiration som aldrig går att hitta i konstgjord is”, Petra W Lindh, ishotellet. Den vilda Torne älv och …

Klappa renar på samevisten Nutti Sámi Siida i Jukkasjärvi

Delvis sponsrat av Nutti Sami Siida. Vid 19 års ålder arbetade jag en säsong i den lilla byn Grövelsjön i närheten av Idrefjäll, på ett våffelcafé som hette Sjöstugan. Det känns om decennium sedan, kanske för att det är det. Enda sedan min tid där är jag svag för svindlande fjäll och våfflor med hjortronsylt. Så när vi började planera för en resa mot norra nejder så frågade Helena vad vi ville se och göra. Och valet är inte svårt om jag får åka norr. För mig räcker det nog med fjäll och hjortronsylt, kort och gott. Som bonus kom vi dock på att vi kunde hälsa på renar. Så det gjorde vi. Hälsa på renar hos Nutti Sámi Siida i Jukkasjärvi Pga av lite morgontrötthet och en alldeles för vacker soluppgång i Abisko, kom vi iväg lite sent om sider och kom således stapplandes in sent på Nutti Sami Siida, ett sameviste med betande renar och information om samisk kultur i Jukkasjärvi. Men blev ändå vänligt mottagna. Det enda jag vet om den samiska …

Fotodagbok: Snöglädje med vänner på fjället

18 februari, Mertajärvi, Karesuando Alltså det har varit svårt för mig att redigera de här bilderna. Det har blivit så grymt uppenbart vad som saknas i mitt liv den här helgen när jag redigerat bilder från Norrland. Den där naturen. Vänner. Vänner i naturen. Sån där natur som bara finns när man kommer långt bort från staden, långt utanför och långt in bland trädgrenarna. Men, bilderna i sig är långt ifrån deprimerande. De påminner om vinter, vänskap och pirrande hastighetsglädje. De börjar en morgon, när jag vaknar med knastriga ögon efter en sen kväll på den finska sidan och tittar ut genom fönstret på Helenas brors hus och ser solen gå upp. Den slutar på fjället, med sol som går ned över vidsträckta vindiga vyer och några renar som enda sällskap. Att vara ute på vidderna är som balsam för själen. Vi stannar en stund på varje utsiktsplats vi hittar och tar oss vidare mot en liten samestuga. Där grillar vi och njuter en stund i solen. Mina kläder luktar fortfarande eld såhär långt efter, …

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och skoteråkning

Fartfylld yrande snö, skrattande kvinnor och motljus. Min första gång att köra skoter kunde inte varit särskilt mycket bättre. Jag skrattar fortfarande vid tanken av farten och när jag kliver av skotern och är hemma på fast säker mark. Vem hade kunnat tro att jag skulle tycka det var så himla roligt att med en inte så miljövänlig motorsport? Ibland är mitt hjärta lite vilt De som känner mig, vet dessutom att jag är farträdd. Och då menar jag ganska mycket mycket farträdd. Sofia tror att det är mitt kontrollbehov och det tror jag också. För hög fart rimmar illa med kontrollbehov. Men när det var bestämt att vi skulle ut på en skotertur i Åre, tackade jag självfallet ja. Spela roll om jag är rädd, rädsla skapades väl för att utmanas? Ibland är mitt hjärta lite vilt och lyssnar inte på mig resonera. Den där förmiddagen i januari när vi tog oss ut kunde inte varit så mycket bättre. Solen sken skimrande vackert och lågt, gick lagom upp innan den gick ner och gav oss …

Ringlande snö i ensamhetens Abisko

#NordicRoadtrip, sponsrat av Abisko Guesthouse En dröm jag alltid haft är att besöka de norrare delarna av Sverige. Jag vet inte vad som specifikt lockar, troligen de vackra vidderna och känslan av att få en liten bit Sverige för mig själv. Onsdag eftermiddag förra veckan packade jag och Sofia vårt pick och pack och hoppade på Arctic Circle Train mot kallare nejder. När #NordicRoadtrip rullar in mot Abisko ringlar snön ner och skapar ett lätt täcke av nysnö över det redan snöbeklädda landskapet. Snödimman och mystiken hänger tungt över fjällen och lovar vintriga dagar. Hej hej ringlande snö. Visst finns det snö så det räcker till alla – Abisko nationalpark Abisko nationalpark, vackert beläget vid Torneträsks strandkant är för mig mystisk. Oändligt vacker kan en ha en liten bit av Sverige för sig själv här. Abisko är en av Sveriges äldsta nationalparker och etablerades redan 1909. Den berömda Kungsleden, och en av mina bucketlist vandringar, passerar byn och tar turister till platsen. Och visst är det turister här. Under vår dag i Abisko möter vi …

Fotodagbok: Morgon i Mertajärvi

19 februari 2017 Att vakna med vinter precis utanför fönstret är något jag kan vänja mig vid. Jag inser när jag vaknar att jag saknar det, riktigt, riktigt mycket. Det är söndag och de andra har inte vaknat. Kanske inte så konstigt då min klocka visar sig gå en timma fel och jag är uppe med tuppen, i bokstavlig bemärkelse. Jag värmer lite vatten och Sofia vaknar. Förmodligen för att jag springer omkring och kokar vatten till snabbkaffet. Tror det är inbyggt i generna hos Sofia och mig, när det vankas kaffe, menar jag. Helenas bror Jimmy kommer förbi och vi tar oss ut med skotern, Sofia stannar inne och Helena kommer lite senare, ungefär som alltid. Det är mycket kallare än dagen innan, kanske – 15 och hela Mertajärvi, deras hemby, badar i vitt och blått skimmer. Vet inte om det egentligen finns något bättre än tidiga mornar och vinter. Håller du inte med? Katarina  

Vykort från Närvä – Lappland

  Hej läsare! Sitter och skriver mitt vykort på Arcitc Circle Train som sakta rullar tillbaka mot Stockholm. Vi får se om vi kommer hela vägen fram denna gången, SJ. Har spenderat fyra dagar i Lappland, utan uppkoppling. Skönt! Tog det här fotot på morgonen, överblickande sjön och Helenas hem i Mertajärvi/ Närvä, Lappland. Alltså snö, kan inte få nog. Katarina